2004 Domaine Santa Duc Gigondas

Fy vilket ruggväder! Vi kurar med en varm sydrhônare och svärmor på besök. Vi har aldrig provat detta vin, men 2005:orna kommer i ordinarie sortimentet from måndag varför det känns lämpligt med ett smakprov för att se hur stilen passar oss.

Färgen är mörkt, mörkt blåröd med dragning åt svart. Doften är stor, varm och lite eldig och stickig med körsbär och brända toner. Första smakprovet direkt efter uppkorkande är sådär: ett riktigt vresigt och trumpet rödtjut med ordentlig strävhet och bitterhet i den rejält extraherade lite alkoholvarma eftersmaken. Men till grytan efter knappa tre timmars luftning är vinet desto trevligare. Doften har utvecklats till det bättre med fortsatta körsbär men även björnbär samt mörk choklad, rejäla doser nymald vitpeppar, örter och lite småskitiga animaliska köttiga mörka toner som jag mest tillskriver mourvèdrekomponenten. Efter hand under kvällen tillkom lite tallbarr. I munnen är vinet fylligt, kryddigt och varmt men alkoholen stör inte på samma sätt som i början. Eftersmaken är mjukare och inte lika bitter. Det här är gjort i en högextraherad, eldig stil som inte alltid är min absoluta favorit, men sådana här viner har absolut sin plats och med luftning är vinet riktigt gott! Behöver dock mer tid i källaren, alternativt en ordentlig luftning i nuläget. Smakprofilen tycker jag påminner en hel del om deras CdR "Les Quatre Terres", men med mera djup, struktur och längd. Det blir definitivt några flaskor av nollfemman också. Visst blir man nyfiken av Parkers utlåtande att nollfyran "seems lightweight compared to the 2005"? Huga.

2001 Poderi Aldo Conterno Barolo Cicala

Jag har sagt det förr, men botemedlet mot korkskruvsångest är så klart att köpa fler flaskor, så när vi nu fick den möjligheten i Rom har vi inte längre några ursäkter. Nyfikenheten tar överhanden. Det har annars varit svårare och svårare att låta vår tidigare enda flaska av den här vingårdsbarolon ligga; det har trillat in rapport efter rapport om hur utmärkt den är att dricka redan nu, självaste Hans Artberg förklarade den som drickfärdig redan i sitt oktoberbrev 2006, och den sopade rent i EWS's ganska imponerande blindprovning av 2001:or från Barolo med mer än dubbelt så många poäng som tvåan och med bland annat beskrivningen "the finish was longer than any other wine - not even close".


Vingårdsläget Cicala ligger i Bussia utanför byn Monforte d'Alba. Vingården vätter mot syd-sydväst och jorden är mager med högt innehåll av järn och kalciumkarbonat. För detaljer kring vinmakningen, tid på ek etc hänvisas till hemsidan.

Färgen är mörkt tegelröd. Redan vid dekanteringen slår ljuvliga aromer upp ur karaffen. Doften är tät och potent med likörliknande inslag av körsbär och hallon, mörk choklad, marsipan, vanilj och en svalkande mintighet. Man kan liksom inte sniffa sig nöjd utan återkommer med näsan gång på gång och hittar då även violer, lite lakrits, solvarma stenar, kryddor och en gnutta örter, eller om det möjligen är tobak. Det känns som själva definitionen av Nebbiolodoft. I munnen är vinet läskande fräscht med såväl kraft och intensitet som fjäderlätt elegans i en drygt medelfyllig kropp där smaken verkligen fyller ut hela munnen och alla smaklökar för att sedan klinga kvar länge, länge, så att man nästan börjar snegla på sekundvisaren. Wow, vilken längd! Den mogna frukten balanseras fint av syrorna. Ännu saknas de mognadstoner som kommer att komma med ytterligare lagring, men det är underbart gott, charmigt och klart tillgängligt redan nu med slösande doser fullmogen men spänstig frukt. En av de godaste flaskor vi någonsin druckit!

Resten av flaskan tänker jag följa över några dagar, och till förrätten drack vi Pio Cesares 2004 Langhe Nebbiolo. Alla svenska vinälskare är väl dödströtta på att läsa mer om detta superfynd, men det var intressant att jämföra med Cicalan. Givetvis hade det ingen chans i denna ojämna match; det var i jämförelse påfallande mycket spretigare, vattnigare och enklare med försvinnande kort eftersmak, och den lite dammiga grusigheten blev mindre smickrande, men ändå: nebbiolotypiciteten finns där och vilket underbart gott vin! Det här var kanske bästa flaskan hittills. Man får trots allt väldigt mycket Piemonte för en hundralapp.

Etikettdrickandets lov...

Vilken etikett skall man satsa på?

De tyvärr inte alltför ovanliga funderingarna kring kejsarens nya kläder har återigen dykt upp på senaste tiden när flera bloggar provat samma vin, 2001 Château Batailley. En helt ok bordeaux från en medelmåttig årgång som begåvats med priset 299 kr. Vi har själva inte provat, men man verkar vara överens om att vinet är ganska gott på ett enkelt sätt och max värt kanske hälften av vad det kostar. Man verkar kunna sätta vilka hutlösa priser som helst bara man har exempelvis Meursault eller Cru Classé en 1855 på etiketten, oavsett hur innehållet är. För oss stackars frankofiler med smak på klassiskt tjut och med emotionella bindningar till de klassiska vinområdena efter resor och upplevelser på plats svider det ofta lite extra i plånboken när det är släpp. Det mesta verkar ha stigit rejält i pris bara de senaste åren. Skyll dig själv vinsnobb kan man tycka, men faktum kvarstår att det är viktigare än någonsin att göra sin hemläxa och noggrant överväga vad man skall spendera sina surt förvärvade slantar på, i alla fall utifrån vår nuvarande ekonomiska situation. Passa sig för etikettköpande med andra ord. Däremot vill jag gärna slå ett slag för etikettdrickande. Blindprovning i all ära, men när vi öppnar en flaska vin här hemma vill jag såklart att vinet skall vara så gott som möjligt och ge så mycket njutning som möjligt. Alla flaskor är ju inköpta med en känsla av spänning och med höga förväntningar om än i olika prisklasser. Man skall förstås skriva vad man tycker om vinet och jag menar inte heller att man oreserverat skall hylla de viner man dricker men varför sitta och surkritiskt prova vinet när man redan har spenderat pengarna? Om jag kan få ut ännu mera njutning av att se etiketten, kanske minnas mötet med vinmakaren eller resan i regionen så varför inte? Står det Pauillac på etiketten så blir det ju onekligen lite gratispoäng i min bok, vilket bara är trevligt.

PS. Anders Wennerstrand utvecklar elegant funderingarna på Nettare e gioia. Missa inte denna nystartade blogg!

2004 Huet Le Mont Sec

Till kvällens krabba blir det ung biodynamisk Vouvray från ett av appellationens största namn: Gaston Huet. Färgen är blekgul. Doften innehåller kartiga äpplen och päron, lite citron samt ordentliga doser champinjonkräm och grön sparris. Smaken är klingande ren och fräsch med rejäla syror och ett gott uppfriskande slut med mineraler och nästan en gnutta sälta. Som så ofta var sista glaset godast trots viss luftning innan det serverades. Härlig Chenin Blanc. Vinner på lagring men gott redan nu.

2003 Château Sociando-Mallet

Vinmisshandel! Jag minns så väl när vi köpte den här flaskan - liksom jag minns alla andra flaskor - en varm, för att inte säga het dag i Södra Rhônedalen. Som vanligt kan man ju inte låta bli att kolla lite efter vin när tillfälle bjuds, och plötsligt stod den där, en ensam stackars flaska kvar på hyllan. Priset var det inget fel på, ca 270 kr, och trots att jag visste att vi hade en eftermiddag inbokad i Châteauneuf-du-Pape kunde jag inte låta bli att slå till. Termometern stod på 38 grader när vi klev ur bilen, och även om vi med jämna mellanrum körde med AC:n på det kallaste när vi förflyttades oss är jag rädd för att den här stackars flaskan blev ganska misshandlad i värmen. Det har därför känts en tid som att det är dags att dricka upp, även om vinet förstås egentligen är alldeles för ungt. Better safe than sorry.

Korken bekräftar farhågorna - vinet har rört sig ända upp mot öppningen i ett högst ojämt mönster. Färgen är mörkröd och vinet ser ungt ut utan tecken på bruntingering. Doften är varm, mogen och fruktig med inslag av svarta vinbär, rikliga doser grön paprika som många anser vara Sociandos signum, lite rök, jord och tobak samt nyvässad blyertspenna. Doften känns inte alls kokt eller ens väldigt atypisk à la 2003 Ch Marsau utan det doftar helt enkelt klassisk Bordeaux om än från ett klart moget år. I munnen är vinet drygt medelfylligt och fruktigt med faktiskt riktigt läskande syra. Den lite trubbiga dova frukten döljer tanninerna en hel del, men de finns där, redo att kasta sig över en, och stryker man med tungan över gommen är det alldeles strävt. Eftersmaken är lång och sträv med en gnutta koncentrerad bitterhet men ingen alkoholhetta. Under kvällen utvecklade vinet jämnare, mer integrerade kanter på alla sätt och den lilla bitterheten försvann.

Den här flaskan kändes inte defekt alls, men självklart för ung. Kanske kan man anmärka på att frukten ändå saknade lite stuns och friskhet men om det beror på värmeskada eller årgången i sig törs jag inte svara på. Trots det levererade den mycket njutning. Ibland har man tur! En oskadad flaska skulle jag dock låta ligga åtminstone till andra sidan 2010.

2002 Château Bouscassé Vieilles Vignes

Kvällens tema blir barnarov - alldeles för unga flaskor. Men vi är nyfikna, och det känns som att Alain Brumont har gjort sina viner i lite tillgängligare stil senaste årgångarna. Färgen är mörkt blåröd med en dragning åt svart. Doften är ganska stor och faktiskt tillgänglig redan från början med lite syltiga men ändå svala inslag av blåbär, björnbär, svarta vinbär, vanilj, menthol samt lite gröna toner av oliver, rotfrukter och lite tallbarr. Hmm, jag har sett flera trovärdiga provare på eRP och franska forum som erkänt att de blint gissat på Syrah när de druckit Brumonts viner. Själv har jag alltid tyckt att de påminner mera om Bordeaux men den här gången inser även jag hur man lätt kan associera till Syrah. Eller så extrapolerar man bara hur årgången var i Bordeaux och skyller gröna toner på omogna druvor. I munnen är vinet slankt men med god fruktintensitet och ganska friska syror. Tanninerna är förvånansvärt mjuka och finkalibriga, men vinet är fortfarande ganska strävt om än inte i paritet med årgång 2004 av standard-Bouscassén. Eftersmaken är lång och sval utan alkoholhetta. Vinet känns förvånansvärt tillgängligt, men blev bättre och bättre under kvällen. Vinner såklart på ytterligare lagring, men inget slöseri att dricka redan nu. Gott.

PS. Resten av flaskan dracks kvällen efter och kändes om möjligt yngre. Drygt fem timmars luftning verkar motsvara mer än att direkt efter uppkorkandet bli fylld på liten flaska ända upp och förvaras i kyl över natt.

Walter Jackson - Speak Her Name (The OKeh Recordings Vol 3)

Bakgrunden till att den här bloggen startades var att jag ville sätta vinupplevelserna på pränt för att på så sätt komma ihåg bättre och samtidigt tvingas strukturera mig lite och lära mig mer. Att de sedan blev offentliga på nätet berodde på en förhoppning om dialog och diskussion med andra vinintresserade. Inspirationen kom efter att ha lurkat hos Finare Vinare ett tag. Men planen var också att skriva om andra väsentliga saker utöver vin. Även om jag lyssnar på musik mer än jag dricker vin så har det inte blivit så många poster om det. Det är dags att ändra på det, för nu sitter jag här igen, kippandes efter andan med gåshud och bultande hjärta och vill bara skrika rakt ut i lycka.

Härom veckan kom nämligen den tredje volymen i Kents återutgivningsserie av allt som Walter Jackson spelade in på Columbia, OKeh och Epic mellan 1962 och 1968. Och vem tusan är Walter Jackson undrar ni? Svaret är: den bäste sångare ni säkert aldrig har hört. Tyvärr sålde han aldrig särskilt bra och är sorgligt bortglömd idag 24 år efter sin alldeles för tidiga död i en hjärnblödning 1983. Han föddes i Florida 1938 och intresserade sig för musik efter att ha drabbats av polio som femåring - han uppträdde på kryckor resten av livet. Skivdebuten kom med gruppen Velvetones 1959 men karriären tog fart när han började spela in för Chicagobolaget OKeh efter att ha upptäckts på en pianobar 1962. OKeh levererade material från bl a Curtis Mayfield, Van McCoy, Barrett Strong och Chip Taylor och man hoppades även på en ny cross-over succé à la Nat King Cole varför man lät Jackson spela in en mängd standards i storbandsformat, men den riktigt stora succén uteblev. Den tiden finns dokumenterad på de första två skivorna i serien, men det är på denna volym hans i mitt tycke starkaste period mellan 1966 och 1968 äntligen givits ut i sin helhet på CD.

Och det är nu orden riskerar att ta slut för det här är så snuskigt vanvettigt bra att jag inte vet var jag skall ta vägen. Materialet är mörkare och souligare vilket passar Jacksons röst bättre än standards. Arrangemangen är stundtals överdådigt dramatiska med körer, stråkar och blås - tänk Walker Brothers, Righteous Brothers eller varför inte Dusty Springfields "You Don't Have To Say You Love Me". Och över alltihopa ligger rösten - urstark men sårbar och sårad, avgrundsdjup men samtidigt lätt svävande, fullständigt översvämmade av känslor. Han skulle kunna sjunga Imse Vimse Spindel och jag skulle ändå lyssna, men som tur är har han ett låtmaterial av högsta klass. Titlarna ger en hint om vad som skall komma: "After You There Can Be Nothing", "My One Chance To Make It" och Burt Bacharachs "They Don't Give Medals (To Yesterday's Heroes)", men inget kan förbereda en på vad som händer när han väl börjar sjunga. Vore jag Scott Walker skulle jag aldrig igen våga mig på "My Ship Is Coming In" efter att ha hört Jacksons definitiva version. Försök sitta still till den bittert hämndgiriga swingorgien "Tear For Tear". Och vad skall man egentligen säga om mästerverket "It's An Uphill Climb (To The Bottom)"? Tre knappa minuter som legat högt, högt på min egen topplista ända sedan jag hörde den för första gången för snart tio år sedan. Fingret hamnar på repeatknappen gång efter gång - man måste ju bara höra låten en gång till, och sedan en till, och en till. Som vanligt när det gäller en utgåva från världens bästa skivbolag ACE/Kent är allting gjort med en massa kärlek från förpackning med rejäl booklet med massor av bilder och text, till alla uppnosade extraspår. Ljudet är förstås i världsklass som vanligt - så här bra har de här drygt 40 år gamla inspelningarna aldrig låtit på CD. Tack för att ni finns!

Den här 100-poängaren kostar lika mycket som en knapp centiliter av 2005 Château Latour och får således betyget superfynd med fyra uttropstecken, tre stjärnor, fem plus, en näve i luften och ett lyckligt leende på läpparna. Den enda nya Kent-skiva ni behöver i höst.

PS. Skivan finns säkert hos många välsorterade skivhandlare, annars kan man beställa på tex CDON.