2000 Cantine Gemma Barolo Riserva Tre Nasi

Tycker man att vinbloggosfären är för konformistisk (och handen på hjärtat, det ÄR den ju en smula) så får man sannolikt fullständigt raptus när man ser den senaste tidens våg av Carlo Merolli-viner. Det verkar vara många som omfamnat Merollis Kalmarunion version 2.0 där 1 DKK = 1 SEK = 1 NOK. Givetvis har det landat en DHL-fraktad låda här hemma också.

Cantine Gemma tycks i första hand förse snabbköpsmarknaden med billigare viner på négociantbasis, men här handlar det om egna odlingar i Serralunga. 6000 st flaskor tappade 2005.

2000 Riserva Tre Nasi känns ganska stängd till en början och behöver en ordentlig vända i karaff för att börja sjunga, och smakar följaktligen bättre efter maten. Då får man å andra sidan en stilig, helt transparent brunröd uppenbarelse i kuporna och en tilltalande väldoft i näsan. Skulle man ge bort en flaska barolo till någon som aldrig smakat en sådan är det svårt att tänka sig ett bättre val för under 300 kronor. Här får man en läcker upplevelse som känns rätt drickfärdig med viss utveckling; dessutom ursprungstypisk så det förslår med smått volatila inslag av trälim, övertoner av rosor, menthol och tjära och en mörk serralungafrukt med plommon och en hel del kraft i munnen trots en slank, syrlig kropp. Munkänslan är ganska mjuk med sandiga, nedslipade tanniner. Precis som hos de andra nollnollor jag smakat senaste åren finns lite torkade drag i frukten och en ganska snabbmognande stil med farinsocker, nypon och läder, och så mer mörker med lakrits, choklad och en knivsudd vanilj som får mig att undra om det inte finns lite nyare ek med i spelet ändå. De grusiga mineraltonerna skyller jag på jordmånen. Skall man anmärka på något har kanske vinet har inte riktigt samma lyft och renhet som en del nollettor och nollfyror, men allt som allt en riktigt givande och god Barolo. 290 DKK = 290 SEK. (91-92)

2004 Domaine la Barroche Pure

Hej då vinet. Vi korkar upp sista flaskan kanske lite tidigare än vi tänkt, men några korkskador och bortskänkta flaskor på vägen har tunnat ut förrådet. Den som fortsätter lagra får gärna återkomma med facit om några år, å andra sidan har jag svårt att se vinet leverera mer njutning än vi redan fått ut. 2004 Pure är kanske i ärlighetens namn det svagaste kortet bland de fyra årgångar jag smakat, men det har inte hindrat den från att vara riktigt god. Så även i kväll. I nosen får man en öppen och tillgänglig doft av likörmarinerade körsbär, gammal jordgubbsssylt, lakrits, fikon, slösande mängder garrigue och chokladiga drag av gammelgrenache. Kryddor, kött och tång följer efter, en komplex och tilltalande doft med fin ursprungskänsla. I munnen får man ett förföriskt vin med smått slampig frukt parad med godkända syror och ett långt, varmt slut med de för det här vinet så typiska inslagen av blodapelsin. Jag kan förstå om de kirschiga körsbären och värmen i svansen sticks en smula om man vill ha svalare saker, men för min del flimrar samma bildspel från Vaucluse på den inre biografen som vid tidigare smakprov. Funkar bra till kvällens milda gryta med långkokt lammbog, morötter och trattisar, men godare på egen hand efter maten. I min mun känns vinet rätt färdigt utan så mycket uppsida, men vem vet... (92-93)

2006 Clarendon Hills Grenache Onkaparinga

Fler vidgade vyer! Det är väl synd att säga att australiensiska viner är en stapelvara i det frankofila hemmet, men senast vi drack Mitolo stod det klart att vi behöver fylla på med några fler aussies som omväxling. Kvällens vin kanske kan vara något? Inte ens jag har lyckats undvika att notera alla hyllningar till den egensinnige autodidakten Roman Bratasiuks viner, och grenache är trots allt en av mina favoritdruvor. När sedan två ordentliga rekommendationer från Niklas och Vinpunkarn trillar in under samma vecka känns saken klar - det här måste smakas.

Onkaparinga är en av flera vingårdsgrenacher från Clarendon Hills. Här handlar det om lågavkastande vildjästjäst grenache från högt belägna odlingar av bush vines planterade redan 1928. Skall man nu slänga sig med det i mitt tycke inte helt lyckade begreppet "naturligt vin" är väl det här en kandidat så god som någon?

2006 Clarendon Hills Onkaparinga Grenache har hunnit få dryga fyra timmar i karaff när maten kommer på bordet, vilket har gjort den initialt något knutna doften gott. När man sänker ner näsan i kupan möts man av en uppercut rakt in i lustcentrum. Så här öppen och förförisk grenache har jag rätt svårt att värja mig mot, vilket södra rhônedalens nollsjuor vittnat om gång efter annan. Doften är stor och druvtypisk med massor av smått kirschiga körsbär, hallonsylt och lakrits/anis. Ingen direkt garrigue, men visst finns ett örtigt, tobakstonat inslag, och så choklad och en fin kryddighet med kanel. På toppen har Bratasiuk strött ett knippe violer. Riktigt läcker sniff!

I munnen får man ett vin med både fruktmognad och -sötma, där helhetsintrycket ändå präglas av viss svalhet och fin balans. Nog finns lite generös värme i svansen, men inget som bränns och jag har provat många nollsjuor från södra rhônedalen med mer hetta och alkoholsötma. Bra syror, skönt grepp och en riktigt lång, läcker anis- och chokladtonad eftersmak. Me like...

Jag ser att Jay Miller delar ut 92 poäng till det här vinet, vilket förstås är ruggigt lågt för priset om man befinner sig i ett vinuniversum där Penfolds 2006 Koonunga Hill anses vara värt 91 pinnar. Nu tycks ju inte jag och Miller alltid befinna oss i samma universum, och jag har ingen aning om hur denna årgång står sig mot tidigare, men nöjer mig med att konstatera att det här är gott så det räcker och blir över. Rent ut sagt svingott på ett förföriskt, direkt tilltalande vis; hedonistiskt om man så vill. Glorious Grenache! (93-94)

2008 Sigalas Santorini

Vidgade vyer! Jag kan faktiskt inte påminna mig om att vi någonsin druckit ett vin gjort på assyrtiko. Möjligen kan det ha slunkit ned något glas i samband med en charterresa för över tio år sedan, men annars lyser de grekiska vinerna med sin frånvaro här hemma. Helt klart ett misstag, för Sigalas 2008 Santorini är sköna grejer! Ganska fascinerande, egensinnig doft av citrus, gulfrukt, anis och rökiga, kalkiga mineraler tillsammans med en örtkvist. En liten vaniljton får hjärnan att gissa på en gnutta ek, men möjligen handlar det om spökfat. Smaken har viss tyngd och fetma med en smått oljig känsla där frukten känns ganska solmogen samtidigt som syrorna sitter där de skall och stagar upp hela ekipaget. Torrt, fräscht, mineraliskt avslut med en liten angenäm citrusbitterhet. Vinet blev bara godare och godare under kvällen vilket borde tyda på en ljus framtid med några år på rygg. Säkert underbart till grillad fisk eller skaldjur med medelhavet inom synhåll, men smakar inte alls dumt till panerad rödspätta en vanlig torsdag heller. Här får det nog bli påfyllning. (90-91)

PS. Många flaskor kvar från mellansläppet i augusti, annars finns nollnian i BS för några tior mer.

2005 Pierre Gaillard Saint-Joseph Clos de Cuminaille

Lyckligtvis är det inte ofta man behöver konstatera det, men den senaste arbetsveckan är nog bland de värsta jag upplevt. Sjuttio arbetade timmar är en sak, men en utifrån omständigheterna ond spiral av sjukskrivna kollegor, föreläsningar, jourer, handledarskap, regionmöten, överdragna dagishämtningar och inte minst fullständigt vanvettigt sjuka människor i akut behov av högspecialiserad vård tar mer än ut sin rätt. Alltså dags för den pulslösa bloggen. Passion och långa utläggningar - bah, vänd er till nån som orkar bry sig. Kvällens vin ger knappast hjärtklappning...

2005 Clos de Cuminaille tycks vara en modern rackare med svartvinbärsfrukt och en fatbehandling som leder tankarna åt Bordeaux. Här finns både stallighet och tobak innan bastubänken tar över och tydliga enbär och garrigue mödosamt styr kosan mot norra Rhônedalen. Munkänslan är rätt fluffig med ett genomarbetat intryck, men saknar riktigt djup för att vara outstanding. Skaplig längd som mynnar ut i en torr eftersmak med svarta oliver men utan extra leenden. Ett vin som visserligen otvetydigt är av god kvalitet, men som lämnar mig oberörd. Jag kan förstå om man är förtjust i det här, men inte riktigt för mig. Inga tecken på tunnel, men heller inga direkta mognadstoner. Resterande flaskor kan man nog både ha och mista. (87-88)

2004 Château Les Grands Chênes

Dags för en ny påtitt av 2004 Château Les Grands Chênes, ni vet vinet som i Grand Jury Européens stora blindprovning av nollfyror bankade upp slott som Pavie, Mouton och Latour... ja faktiskt hela 205 viner hamnade efter kvällens tjut i sammanräkningen. Provningen var för övrigt en stor seger för Bernard Magrez som hade inte mindre än tre viner på tio-i-topp. Säga vad man vill om Magrez; det är möjligt att han använder all sköns svartkonster såsom omvänd osmos för att få till den där frukten även i svåra år, men när han svingar trollspöet har åtminstone jag väldigt svårt att inte bli förtrollad. Hans viner är ofta framåt och fruktiga med omedelbar charm och inte sällan en rejäl dos fat. Kanske inte de mest klassiska men bra goda är de, kvällens flaska inget undantag.

Det finns flera noteringar på cellartracker om att nollfyran har tappat frukten till förmån för en rätt omild fatbehandling. Jag förstår inte riktigt vad de menar; här väller en tät matta av crème de cassis och plommon ur glasets mynning redan vid uppkorkandet. Själva vinet har en tät, stilig rubinröd färg utan ålderstecken. Men visst finns här en hel del ek - doften är en smula kantig med rätt grova drag av tobak, mint och massor av lakrits och salmiak parat med vanilj och en gnutta frän stallighet. Några violer försöker sig på lite elegans i övertonerna, men drunknar snart bland frukten och faten. Fast det är snygga fat; som vanligt blir jag väldigt förtjust i den här framfusiga smått transatlantiska stilen, och under den där mattan finns en rejäl näve fuktig matjord som pekar mot Bordeaux. Skönt sniff med massor av omedelbar tillfredsställelse.

Smaken fortsätter i samma moderna stil med frukt och tydlig fatkaraktär. Det här är verkligen lätt att tycka om. Möjligen kan man invända mot att syrorna knappast är de högsta man stött på i en nollfyra, men det saknas ändå inte fräschör. Munkänslan är mjuk med snälla, sandiga tanniner trots att vinet fortfarande känns ganska ungt. Mitten fyller ut bra och övergår i ett ganska brett avslut där den lakrits- och salmiakstonade eftersmaken har mer än godkänd längd. Inte stort, men väldigt gott i den här genomarbetade, helproffsiga stilen. Jämfört med förra gången har väl egentligen inte hänt så mycket mer än att faten sjunkit in en smula i helheten. Ändå känns det som att den här stilen absolut inte är fel att dricka nu på frukten. Magrez vet hur en slipsten skall dras... (89-90)

2 x 2009 Muscadet

K överraskar med färska krabbor, vilket blir ett ypperligt tillfälle att prova två relativt nyinköpta muscadeter.

Först ut är 2009 Domaine de la Foliette som är nästan vattenklart i glasen med en liten silvrig anstrykning. Doften är frisk med vit persika, päron, grönt äpple, lite blommor och en tilltalande småsalt känsla av bräckt vatten. Smaken är slank och fräsch med spetsiga, friska syror och aromer av citrus och grönt äpple. Inte så mycket mineral, men bra lyft och klingande renhet. Utmärkt till krabban, men lika bra som apéritif. (87-88)

2009 Domaine de la Pépière har en något mer komplex doft med mer parfym, men också lite intresseväckande småunkna inslag och ett drag av fänkål/anis utöver de vita päronen, vattenmelonen och persikorna. Även här får man en liten pust av bräckt vatten vilket får hjärnan att skrika efter skaldjur. I munnen känns syrorna mer avrundade även om de fortfarande är friska och höga, samtidigt som det här vinet har lite mer frukt med något större bredd och djup. Avslutningen har spår av mineraler tillsammans med lite citrusbitterhet. Gott. (88-89)

I mitt tycke är La Pépière snäppet bättre, men det är mest en smaksak. En tredjedel av middagsdeltagarna föredrog faktiskt La Foliette. Klart är dock att det här är två goda Muscadeter som säkert också blir perfekta till höstens musslor. Sköna meloner!

PS. Båda vinerna är inköpta genom privatimport hos Vinik. Priset ligger på ungefär en hundralapp.