Tro det eller ej, men ibland blir faktiskt även jag sugen på aussie shiraz. Senaste tiden har jag allt oftare längtat efter den där maffiga violtonade frukten, och efter gårdagens Deus Ex Machina känns det som en naturlig uppföljning att se var en av Mitolos nollfyror befinner sig i utvecklingen.
2004 Mitolo G.A.M. är rödsvart med en stilig rubinfärgad kant. I näsan får man en stor, mättad doft av björnbär, blåbär, svarta vinbär och aprikospuré. Massor av anistonad lakrits fyller ut eventuella hålrum, tillsammans med skira blommiga violtoner. I basen härjar grillat kött, nästan en liten charkton, och så goda nyanser av grönt: tobak, örter, pinje och kåda. Skön bris i näsborrarna!
Smaken är fullmatad och bred och bjuder på en rejäl åktur även om vinet absolut lugnat ned sig en smula sedan sist. Frukten förmedlar som tidigare en känsla av mogen svalhet där syrorna utgör en rätt högstämd kontrapunkt. Vem vet om de månne är ipytsade i efterhand, men ikväll känns de klockrent integrerade i helheten och bidrar till en rätt harmonisk munkänsla; som om vinet funnit sitt inre lugn med några år på rygg. Det är fortfarande ett fruktmonster, men ett synnerligen väldresserat sådant, en riktig flodhäst i ballerinadräkt (© Winepunker). Tanninerna finns där, men lämnar nästan inga spår alls i munnen frånsett en ökad friktion när man stryker tungan över gommen. Eftersmaken hänger kvar länge, länge med lakrits och mineralkänsla där alkoholen tycks befinna sig någon annanstans.
Det här är skitgott, klart den bästa flaskan hittills, och givetvis är det den sista. Frågan om lagringsduglighet brukar alltid komma upp när man snackar aussies, men som vinet beter sig ikväll kan jag inte förespå annat än en synnerligen lycklig ålderdom även om sex år knappast är någon ålder att tala om. Källarsaldot när det gäller australiensare är nere på ett par ynka Savitar Shiraz från samma producent och det känns rätt givet att andelen bör utökas med några väl valda exemplar. Inte för att ersätta något, men som omväxling är sådana här viner rätt oemotståndliga. (93)
PS. I andra glaset har vi 2005 Château Potensac. Skön nollfemmefrukt med crème de cassis, och så en ursnygg, lyxig fatbehandling med kryddor, ceder, tobak och grillat kött. Rätt expansiv i munnen med polerade sammetslika tanniner och fullständigt oklanderlig balans; god och läskande med massor av mineraler. Det här osar klass på ett sätt som med råge överträffar det modesta priset (€16,50). Precis som förra gången alltså. Bravo! (90-91)
3 kommentarer:
God är den!
Ben Glaetzer verkar veta vad han gör... förutsatt att man gillar stilen. Har ngn av hans vanliga Shiraz i förråden, kanske dags att prova snart. 2005 Potensac låter superskön; och för EUR 16,50 är det ju sällan skådat köpläge. Du har inte en låda över gissar jag?
Vintresserad,
jag sitter själv och önskar mig en låda eller två av Potensac. Ett par flaskor finns kvar men tyvärr inte fler, jag prioriterade dyrare viner i bagageluckan hem från Bordeaux förra sommaren.
Skicka en kommentar