fredag 23 april 2010

2006 La Pèira Las Flors


Efter ännu ett guldfiskögonblick på Regeringsgatan - "ooh se där, La Pèiras nollsjuor på hyllan" - börjar det bli dags att göra något åt det. Problemet är bara att jag inte har en aning om var jag har den här cuvéen. Instegsvinet Les Obriers var visserligen rätt fin, men nu har pris och ambitionsnivå höjts. Tokextraherat alkoholskadat plonk eller en reinkarnation av Sine Qua Non, det är frågan. Lösningen får bli att tulla på en av nollsexorna för att få någon känsla för hantverket innan man köper på sig.

I glaset får man ett ganska mörkt granatrött vin som ger ett stängt, sovande intryck till en början, men som snällt gäspar och sträcker på sig med några timmars luftning. Fram träder smått likörtonad mörkfrukt med körsbär och blandade skogsbär där redan doften får hjärnan att associera till en krämig, internationell munkänsla. De nästan två åren i medelstora (500-600 L) nya fat har onekligen satt sina spår i form av rostade, köttiga, mintchokladiga toner, men eken sitter ändå rätt snyggt ihop med helheten utan att vara för smetig och utanpåliggande. Och allt är inte enbart välpolerad yta - ursprunget får också komma till tals i form av en tydlig och fin garrigueton som växer i styrka efter hand och då leder över i både kåda, granbarr och eneträ, och så lite jord och en bukett blommor på toppen. Riktigt bra sug i doften och inget snack om att vi har en sydfransos i glasen, fast kanske mer en berest, världsvan affärsman än en Gauloises-bolmande surmulen bonde i blåställ...

Smaken är otroligt packad med så hög extraktion att det nästan slår över i bitterhet. Här finns lager på lager av hårt ihoprullad frukt, och så mängder av mörk choklad. Syrorna är inte av det höga slaget, och till en början är jag ytterst tveksam - vinet känns jolmigt och slappt med stora balansproblem. Men precis som med doften händer bra saker med luft, och in kommer en svalkande känsla som räddar vinet från att störta handlöst i backen. På plussidan hamnar en läcker tanninstruktur av finkalibrigaste sort. Eftersmaken är lång och ganska oförlöst med sydländsk värme, pepprighet och småbittra örter tillsammans med några extra bitar Valrhona. Under fruktfloden glimmar lite mineraler.

Jag har otroligt svårt att poängsätta det här vinet. Den här extraherade, fatiga stilen är inte den jag föredrar när vi snackar Rhônedruvor, men samtidigt finns här utan tvekan kvalitet. Man riktigt känner hur producenten tagit i från tårna för att göra vin i världsklass, och samtidigt som man måste fråga sig om han inte tagit i för mycket finns en gnagande känsla av att det här nog kanske ändå kan bli allt det som Robert Dougan önskar bara man ger det lite tid; det är rätt mycket syrah och mourvèdre i blenden. Tiden lär utvisa, men det får bli ett inköp av någon nollsjua av ren nyfikenhet. Har ni själva fingrat på de där flaskorna har det nog sällan varit så motiverat med en avstämning med de egna smaklökarna innan man köper större mängder. (92-94+?)

PS. Vid förnyad påtitt av en kylskåpssparad skvätt dagen efter känns kristallkulan lika grumlig. Doften har transformerats till en inte allt för tafflig imitatör av högra stranden Bordeaux med dekadenta plommon, aska, tobak och jord samtidigt som en gnutta oxidation smugit sig in, grenache är som bekant knepig att långlufta och den här årgången innehåller mer av den druvan än nollsjuan. Smaken tycks med ovan nämnda invändningar ha fortsatt att finna fotfästet och har inte alls samma blockbusterkänsla, mer som den kryddvarma sydfransos den ändå är. Men det är väldigt svårt att kalla syrorna för höga. Spara och se.

4 kommentarer:

Finare Vinare sa...

Det är konstigt hur man kan känna igen en artist på radion fast man bara läst om henne/honom.

Likadant är det med det här vinet. Utan att ha smakat tror vi oss ha en ganska god aning om vad det handlar om, som precis bekräftas av vad du skriver.

Vi har förstås fingrat - precis som du säger - men har inte kommit till skott än. Och inte har vi velat göra det du gjorde igår eftersom vinet troligen inte var drickfärdigt än... och då har man verkligen problem! Tack för att du tog tag i saken och offrade en pava. Vi får nog göra det vi också, för avstämnings skull...

Obriers var ju onekligen maffigt och smaskens, men snackar vi sympatipoäng i det här geografiska området lägger vi våra röster på Mas de Chimères.

Mer ursprungskänsla, blåställ och drickbarhet är nog svårt att hitta i de här krokarna. Och det skadar inte heller att man får tre flaskor för priset av en Las Flors. Men så har de inte heller ambitionen att göra världsklassvin, bara riktigt gott vin...

Frankofilen sa...

Att man skulle få ett extraherat, fatat vin som önskar mäta sig med internationella storheter var förstås inte svårt att läsa sig till. Jag var mer intresserad av få lite egen känsla för hur det ter sig oavsett om det är drickfärdigt eller ej - sånt håller vi ju på med hela tiden av ren nyfikenhet. Vill man hänga på tåget av nollsjuor, nollåttor och nollnior från Pèira kändes det lika bra smaka själv. Det är ju annars så väldigt lätt att tycka en massa men svårt att veta. För håll med om att man hajar till när så erfarna gamlavärldengommar som Schildknecht och Jefford fullständigt tappar besinningen och nästan börjar tala i tungor över Pèiras viner?

Det vore onekligen kul att höra vad ni tycker, men vill man ha ut maximalt av flaskan bör man såklart vänta med att korka upp. Det blir intressant att se hur sista skvätten beter sig ikväll.

Hur Chimères tokmustacher kom in i bilden begrep jag inte riktigt - det är väl ändå lite som att jämföra äpplen och päron? Men jag har å andra sidan inte fått något morgonkaffe ännu ;-)

Finare Vinare sa...

Har du hunnit få i dig kaffet nu? Jo, det handlade just om jämföra äpplen och päron, tankegången gick så här: vinerna kommer från samma område och är gjorda på ungefär samma druvor med representerar helt olika stilar. Hur maffigt Obrièrs än var så berättar Chimères mer om sitt ursprung och är klart lättare att dricka. Med eller utan tokmustascher, och alldeles oavsett poäng eller pris.

Nu är det helt oundvikligt att öppna en Las Flors ;-)

Ezra sa...

Ett bisarrt vin, själv tycker jag det är parodiskt överextraherat och jolmigt. Inte alls min typ av vin.