2013 Gérard Boulay Sancerre Monts Damnés

Jag brukar inbilla mig att jag inte gillar sauvignon blanc. Visst, karaktären är fruktansvärt tacksam att plocka blint oavsett om den uppfostrats i tank eller ny ek, men det är också karaktären som är problemet. Alldeles för ofta antar den närmast parodiska, enkelspåriga drag, om den så kommer från Loire eller Nya Zeeland. Hur kul är egentligen de där gräsiga krusbären?

Jag inser ju att det där är en fånig hållning. Som vanligt handlar allt om vilken hantverkare som gjort vinet. Ta till exempel Gérard Boulay. Hans 2011 Clos de Beaujeu var en rejäl ögonöppnare på Vinosapiens Rust Never Sleep-provning i höstas. Så här kan man ju göra sauvignon blanc! Fast kvällens vin är faktiskt ännu bättre.

Boulays 2013 Monts Damnés (underbart vingårdsnamn) bjuder på flintrökig, knastrande sten tillsammans med citrusfrukter, och så en liten knorr av örter, vinbärsblad och lakrits. Renheten och elegansen är slående, samtidigt som det finns en rejäl kärna av frukt, massvis av extrakt och en riktigt lång eftersmak. Lysande balans helt enkelt, och en underbar munkänsla där den lilla grapebeskan i svansen får en att vilja ta en klunk till. Vilket försommarvin! Fullständigt svingott.

2011 Jamsheed Syrah Garden Gully

Det har kommit några illavarslande rapporter den senaste tiden om Jamsheeds 2011 Garden Gully Syrah. Det talas om oren skitighet, brett, malört och att vinet rent av håller på att falla sönder. Ouch. Det här måste kollas upp.

Vinet är vidöppet redan från början, med en väldigt druvtypisk doft. Hustrun tar en sniff i förbifarten och utbrister syrah. Eller som grannen konstaterar blint - "ditt vin verkligen stinker syrah i positiv bemärkelse". Frukten är sval i krysset mellan björnbär och hallon, och så kött, oliver, försiktiga kryddor och lite gummi. En hel del stjälkiga toner med lite blåa blommor (och deras stjälkar) på toppen. Ingen sprits som andra noterat. Smaken är relativt slank med fina syror, även om de 14,5 procenten också trycker ifrån lite. Mer oliver här, lite skönt nafs från tanninerna, och så en lång, nästan salt avslutning.

Mmm, det här är gott. Härlig parfym, lite rustik känsla men ingen äppelskrutt eller orenheter så långt näsan räcker, heller ingen brettanomyces och absolut ingen päls eller härsket fett. Jag kan så klart bara uttala mig om den här flaskan, men den levererar ungefär som väntat. Möjligen med tillägget att köttigheten börjar bli lite mer savoury med drag åt fond.

Samtidigt tror jag på att dricka upp resterande flaskor rätt snart. För egen del har jag svårt att se så mycket uppsida utöver det vinet redan levererar, och om det nu är så att vissa flaskor börjar svikta känns det dumt att chansa. Är det gott så är det gott så är det bara att dricka. Något man inte kan upprepa för ofta...

2010 Domaine Ganevat Terasses de Chalandigna

Den är fascinerande, den här passionen. Ju mer man lär sig, desto mer inser man hur lite man kan. Och ju mer man snöar in på en region, desto mer inser man vilken variation som finns. Ta till exempel Jura, med sina traditionella viner uppfostrade under ett täcke av florjäst. Det är lätt att dra dem alla över en kam. Jaja, har man druckit ett vet man väl hur de är? Typ som sherry, kul att dricka nån gång ibland innan man laddar om för RIKTIGT vin?

Inget kunde vara mer felaktigt. Så många uttryck det finns! Som Ganevat, vars tolkning handlar mest om slank elegans, inte alls den kraft och nästan torviga kryddighet man kan finna hos vissa hantverkare i andra änden av skalan. Däremot massor av nötter - fransmännens noix vertes är på pricken - lite örter och en citrustonad frukt över en snudd på salt känsla av florjäst. Knastertorrt i munnen såklart, men ändå en viss fetma i frukten; har man druckit Fanfans upptoppade tolkning av savagnin finns här ingen tvekan om druvsort, och så något avrundade men ändå distinkta syror. Låååång eftersmak med precis den lekfulla, ansträngningslösa känsla som anstår en mästare. Vackert. Och jäkligt gott, tror till och med grannen fick i sig sitt smakprov.

Så vitt jag begriper är det här en helt ny cuvée. Det är inte helt enkelt att hänga med när karln gör upp mot femtio olika viner. 100% Savagnin, 40 månader sous voile. Bra förstaårgång får man säga..

2012 Barranco Oscuro BO2

Hur smakar egentligen tempranillo? Vad har druvan för karaktär? Frågan har stötts och blötts hos många erfarna provare. Problemet är ju att de aromer man brukar hitta i både traditionell och modern Rioja i första hand kommer från amerikansk eller fransk ek. Vad finns egentligen kvar? Någon sorts plommontonad frukt?

En sak är säker, Barranco Oscuros 2012 BO2 smakar inte som den tempranillo man är van vid. Å andra sidan brukar man kanske inte dricka tempranillo från stekheta Andalusien heller. Hemligheten här är höjden, 1300 meter över havet, som bevarar syror och fräschör. Receptet i övrigt lyder ekologisk vinodling och uppfostran i neutrala fat utan tillsats av vare sig jäst eller svavel.

Till en början finns lite reduktiva drag, här behövs definitivt luft. Fram träder en körsbärsfruktighet som snart får sällskap av hallon. Vidare stenar, ett försiktigt drag av kryddor/undervegetation och så lite järnfilsspån och rent av knallpulver. Smaken gömmer de fjorton procenten på ett lysande sätt, syrorna är friska och efterklangen ren.

Är det här själva definitionen av tempranillo, druvans innersta väsen i sin nakna prakt? Nja, tusan vet. Blint hade jag garanterat gjort snedskär till naturliga grejer från södra Frankrike, samtidigt som jag åtminstone sänt en tanke till osvavlad gamay på vägen. Men det är roligt att smaka druvan utan en massa make up. Inte ett stort vin på något sätt, men en kul ögonöppnare.

Middag med grannarna

Vi bjuder över grannarna på middag, och som vanligt hamnar ett knippe viner i glasen. Först ut är Vasse Felix 2013 Heytesbury Chardonnay till en klassisk toast skagen. Australien har verkligen svängt på en nålspets senaste åren, bort från fläsk och tropik mot svalare, renare grejer. Det görs mycket god chardonnay i Western Australia, Leeuwins Art Series har en speciell plats i minnet. Det här var ett spontanköp mest för att sätta ner foten någonstans och få någon sorts grundkänning överhuvudtaget. Det går inte att hinna med allt.

Väldigt ung men fin gulfruktig doft med mineralkänsla och lite bâtonnage-toner. Här finns en del ek, men det klarar som bekant chardonnay utan problem. Uppstyrd munkänsla med fin frukt, viss fetma men också fin svalhet även om liten varmare ton i svansen kanske skvallrar om Nya Världen. Hur som helst klart Bourgogne-tycke här, och det var också där grannen hamnade blint. Vilket var förhoppningen.

Huvudrätten bestod av ryggbiff medium-rare, årets första svenska färskpotatis, sallad och en träningsvärkinducerande hemvevad béarnaise dopad med Sturkögräs. Som av en händelse landade tre cabernet sauvignon från olika världsdelar i karafferna.

Först ut var O'Shaughnessys 2006 Howell Mountain Cabernet Sauvignon. Bjuder jag på ryggbiff och béa i mitt eget hem tänker jag förstås inte missa ett sånt givet Napa Moment. Jag gillar verkligen de här grejerna och är lite sur över att vi bommade att besöka dem när vi ändå var uppe hos Dunn häromåret. Fast O'Shaughnessy har ett lite modernare uttryck, lite mer av en power cab även om all bergskaraktär man kan önska också finns här med skogiga drag och en mörk sval cassisfrukt. Fint definierade tobakstoner, ursnygg ek faktiskt, och så en hel del kraft under den ändå välbalanserade motorhuven. Det här är kvällens kralligaste vin, men ändå inte värre än att bordet snurrar i Bordeaux. Sitter perfekt till biffen. Gott och inne i första delen av drickfönstret precis som årgångskompisen från Mount Eden häromveckan.

Next stop Australia. Igen. Jag har noll koll på vad det här är för grejer, och blint var jag övertygad om att vi hade en äldre bergscabbe från Napa i glasen, varför inte från just Dunn? Det finns en sötma och intensitet i frukten som säger Nya Världen; Bordeaux var aldrig på kartan, samtidigt som de här höga syrorna och slanka helheten måste bero på en svalare växtplats. Högst syror och mest spets av den här trion. Massor av tobak, friska örter, cassis, grus. Jag är klart mer positiv än grannen som tagit med vinet, hittar inga problem alls med 2004 Mount Mary Quintet. Riktigt god, måste helt enkelt bli mer Aussies framöver.

Det går förstås inte att dricka cabernet sauvignon på den här nivån utan att göra jämförelser med Bordeaux. Så skönt då att den dyker upp i tredje glaset, och den är faktiskt inte alls svår att känna igen. Profilen är en helt annan, och till en början inte alls till dess fördel. Faten har en helt annan blurrigare karaktär med de drag av simbassäng (högst personlig referens, jag vet) jag brukar hitta i ung Bordeaux. Istället är det i munnen det händer. Wow! Slank och fin även om syrorna var högre i föregående vin, men lång och riktigt klassig. Jag gissar på Pauillac från 2005. Med luft kommer det fram mer uppenbara mognadstoner och till och med lite svamp bland kafferosten. En fin nolllfyra, jäkligt gott.

Kul jämförelse mellan cabernet från tre kontinenter. Skall man våga sig på en sammanfattning? Alla var mer än goda, Bordeaux är alltid Bordeaux, klass är evigt, men när det kommer till definition och fathantering får bordeläsarna faktiskt rejält med pisk av svalare områden i Nya Världen. Högre definition, bättre läsbarhet, mindre blurr. Och vad katten skall man göra av Australien? Missas på egen risk, ännu en boll att jaga...

2013 Les Vignes de Babass Roc cab'

Här har vi ett redigt naturtjut - lite smågrumligt och med en del kolsyra som snabbt vädras ur. En hel del grums i flaskan. 2013 Roc cab' mår bra av en dekantering, liksom en temperatur åt det svala hållet. Pigga röda bär tillsammans med lite blåa blommor i en doft som ger ett kolsyrejäst intryck. Smaken är sval och lite kort i rocken, men väldigt läskande med bra syror. Det finns ett litet skönt nafs från tanninerna, och en gnutta foxy ton i svansen.

Sådana här grejer är väldigt mycket mer präglade av stil/framställning än druvsort och terroir. Inget stort vin alls, och skall förstås helst drickas svalt i en bar i Paris, men funkar i försvinnande snabb takt till matlagningen också. Drickbart som jos.

2011 Buronfosse L'Hôpital

Det snackas om juraväder på Instagram. Och visst, tittar man ut genom regndropparna på fönstren kan man nästan tro att man är i Arbois. Det var dagsregn vid båda tillfällen vi besökte byn förra sommaren. I bakluckan fick en blandad låda från Buronfosse följa med hem. De äkta makarna Peggy och Jean-Pascal gör vin i Rotalier nere i södra delen av regionen. Närmaste grannar är Ganevat och Labet, det saknas inte gott vin den hålan inte.

Vi har druckit flera flaskor av Buronfosses 2011 Les Varrons, en riktigt fin elva med fräscha syror och massor av sten. Dags att prova 2011 L'Hôpital, som är ännu bättre, fast ett annat djur. Nu handlar det om upptoppad savagnin istället för chardonnay. Direkt ur flaskan får man en stor och fin doft, med citrusfrukter, basilika, krossad kalksten, äpplen och en liten klick vaniljsås. Smaskens.

Smaken är lång, med exakta, friska syror och en rejäl fruktkärna. Det finns en hel del kraft, men balansen är strålande. Det är inte utan att man känner släktskapet med grannen Ganevats 2011 Les Chalasses Marnes Bleues som vi drack härom veckan. Riktigt gott.

PS. Gör ett virtuellt besök hos makarna Buronfosse vetja. Bertrand Celce postade för bara några dagar sedan.