Det finns mycket att säga om prisutvecklingen hos Bordeaux, men Lafite måste vara värst av alla. Slottet har intagit en prismässig särställning bland premier grand cru classé. Vanligen skylls på penningstinna kineser som bara måste dricka rätt etikett. Kvalitet tycks inte vara det avgörande, och många har försökt förklara fenomenet. Kanske spelar det in att Lafite är lättare att uttala än Haut Brion om man har mandarin eller kantonesiska som förstaspråk? I svallvågen efter förstavinet har även andraetiketten Carruades de Lafite dragits med, och det vinet kostar nu i vissa årgångar mer än en flaska Mouton Rotschild, Haut Brion eller Margaux. C'est fou!
Senaste tillskottet till denna psykos är Château Duhart-Milon som nu betingar rena fantasisummorna. Att etikett och kapsel är snarlika en flaska Château Lafite spelar säkert in, liksom det faktum att det står Lafite inom parentes på etiketten. Senaste årgångarna jag köpte var 2004 och 2006 för några år sedan. Nollfyran klockade in runt €21, medan jag tyckte nollsexan hade börjat bli lite dyr med sin prislapp på €32. Skulle man ha lust att köpa dessa flaskor idag går det bra att vända sig till exempelvis franska Millésimes och slanta upp €137 respektive €151, tack så mycket. Visserligen sägs kvaliteten vara på uppgång efter en rad investeringar senaste åren, men detta är ju löjligt. Sjukt. Perverst. Vansinne.
Så här kan vi ju inte ha det. Det handlar om jäst druvjuice, for crying out loud. Här behövs helt enkelt revolution! Upp på barrikaderna! Reclaim the claret! Kvällens post får bli lika mycket en notering som en politisk handling. En flaska från Domaines Barons de Rotschild som inte används som spekulationsobjekt eller penisförlängare under en affärslunch, utan som faktiskt dricks, utan tillblandning av coca-cola, av någon som råkar älska Bordeaux - det är nog så radikalt det kan bli i dagens klimat av bordeauxindex och vinfonder. Att jag aldrig kommer att kunna ersätta den här flaskan med plånbok och mental hälsa i behåll hör inte hit. Plopp.
Aux armes, citoyens...
Take that, Mr Kinesisk-affärsman-med-världsherravälde-i-sikte-och-med-en-timlön-motsvarande-min-månadslön!
2004 Duhart-Milon har en stor och helt underbar doft redan direkt ur flaskan med parfymerade slingor av blommor, cigarrtobak, sandelträ, ceder och nyregnat trädgårdsland. Frukten drar åt svarta vinbär och jordgubbar, och så begynnande mognadstoner av läder och ädel stallighet. Fortfarande rätt mycket fataromer kvar med grillat kött, kaffe och mjölkchoklad. En sagolik sniff, precis mitt i prick för mina preferenser.
I munnen får vi ett medelfylligt vin med en ypperlig balans och riktigt skön munkänsla utan direkta svackor från en skön attack via en slank och god mitt till en lång, fin eftersmak där en silkig kärve tanniner stadda i begynnade nedsmältning möter upp bland aromer av kafferost, salmiak och massor av småsalta, järniga mineraler. Hmm, finns inte lite bittra drag också? Nej det var visst min egen bitterhet över att sådana här älsklingar kidnappats av statusmaffian. Det är ju själva fan att man skall gilla sånt här så mycket. Snorgott att dricka nu, men förstås med mycket liv kvar. (92+) och ett uppsträckt långfinger.
PS. Mer läsning om fenomenet Lafite kan till exempel hittas här där Andy Xie utöver de ekonomiska kunskaperna bidrar med ett kinesiskt perspektiv på eländet.
11 kommentarer:
"When the going gets tough the tough get going"
Att Lafite är ouppnålig för en dödligt, det känns ok. Och vill kineserna köpa andraviner för ohemula pengar, jomenvisst, kör hårt!
Som ny i vinvärlden så kan jag inte hänvisa till erfarenhet, men inte kan väl fenomenet vara nytt? Vad drack Soros och grabbarna när det begav sig, Zingo?
Att vissa drycker är förbehållna de rika känns fullkommligt naturligt. Det trista är om hela regionen dras med i hetsen, och så kanske det blir. Men än så länge så kan trots allt en som jag, en nyfiken nybörjare, testa regionens 'halvstora' slott (typ Montrose, Pichon-L osv. i dugliga årgångar) till samma priser som t.ex. en côte-rôtie kostar. Och när/om även de ballar ur, ja då hoppas jag på att ni vinbloggare lystrar till din appell. Lämpligtvis genom att sniffa upp fin-fina viner ifrån de oklassade slotten.
Tack för en läsvärd blogg!
/Claes
Det är lätt att ta till nostalgi och drömma sig tillbaka till studietiden. Jag minns att jag som student köpte mig en halvflaska av 1986 Lafite för en dryg trehundring, , ett helrör 1985 Pichon-L för 400,- eller en 1985 Gruaud-Larose för 250,-. Det var tider det; innan etikettsdrickandet tagit fart och t o m en student kunde unna sig en fin flaska i månaden, om man var ett par som delade. Nog kunde man dricka stora viner utan att ruineras för drygt 10-12 år sen; idag är läget annorlunda; semesterresa för hela familjen eller en flaska premier cru?
Egentligen räcker det med att gå 5-6 år tillbaks i tiden och en primeur-2005 (släppt april /maj 2006). Jag köpte då en låda 2005 Duhart Milon-Rotschild för £250 (ex VAT/Duty). I ren irritation, när jag kände att nu j-r får det vara nog, minns jag en primeur 2009. Plötsligt kostade en Haut-Bailly 1500,-, en Cos tre papp och allt var ett stort skämt. Visst, marknaden bestämmer, men det betyder inte att den bestämmer över mig. Jag sålde ut alla mina cru classé i UK och gav BDX fingret förra året. Någon idiot gav mig £885 (ex VAT/Duty) för min Duhart exempelvis...
Älskar fortfarande min BDX men hädanefter köper jag blott de mindre kända slotten. De som levererar otroligt mkt vin för pengarna runt 20 euro, de som inte är värdiga nog för label drinking...
Bra rutet franko! Skönt se korken dragen ;-)
Niklas
Tillägg; jag köper rakt av att marknaden bestämmer. Inget snack.
Men inget ont som inte för något gott med sig! Jag har återupptäckt hur förbaskat mycket jag gillar Cali Cab och att jag i många lägen faktiskt föredrar vinerna framför BDX.
Nyfikenheten har vaknat så på sätt och vis får jag väl nästan tacka prishetsen i BDX för detta :-)
Kanonpost. Jag kan verkligen sympatisera med känslan av att någon kidnappat ens älsklingar.
/Patrik
Problemet är ju att det finns för många som det inte spelar någon roll om Lafite kostar 100 eller 10 000. Då blir skillnaden mellan 300 och 1 000 för Duhart ytterligt försumbar.
Som sagt, Bordeaux tänker jag nog dricka, men särskilt mycket mer cru classé lär det inte bli.
Underbar post, Franko - alldeles oavsett att vissa älsklingar smärtar mer att döda än andra.
Av en händelse drog jag också korken på en Pauillac -04 i kväll; Pichon-Baron som inte alls verkar ha haft den prisutveckling som din Duhart-Milon. På Millésimes kostar den t ex i sammanhanget blygsamma 67 €, jämfört med primörpris i Sverige på strax över femhundringen. Och riktigt bra var det också!
Med det sagt så är det ändå med sorg i hjärtat jag konstaterar att jag håller på att bli helt frånåkt, och att det framgent snarare kommer att handla om att nosa upp intressanta auktionsobjekt än att lägga pengarna på dagens viner. Förutom att 80-talsårgångar ofta är billigare än dagens så är de också mogna och man slipper 20 års väntan!
Ni kanske ska lämna en del av era "älsklingar" (Rotschild´s) - gå in på davidicke.com - "The Elephant in the bloody room" - om ni nu inte visste vilka som sett till att Kina "vuxit" som de gjort! Vin och politik kanske inte hör ihop - i detta fallet gör det dock det. Tror ni att det är en "tillfällighet" att asiaterna "fångat upp" namnet?!
Ser man på, också Duhart har ryckts med i Lafite-vansinnet, det kom tydligen senare än Carruades, men var väl "a distaster waiting to happen". Jag noterade sent förra året hur Carruades-årgångarna kostade över € 200 i princip oavsett kvalitet (nu är det väl över € 300, antar jag), och förmodligen hade blivit Bordeaux sämsta vinköp i mediokra årgångar. Då hade inte Duhart påverkats nämnvärt, och jag tyckte att det var lite konstigt att de hade divergerat så i pris med tanke på att Duhart brukar få bättre Parker-poäng. Men det här är ju praktexempel på prissättning som varken bygger på 1855 års klassificering eller Parker-poäng (varken aktuell årgång eller längre genomsnitt) - vilket väl är något av ett nytt fenomen för Bordeaux.
Så sent som i oktober 2009 köpte jag några flaskor Duhart-Milon 2005 för € 39,99 och 2006 för € 29,99 på Coras säsongsmässiga vinrea (foire aux vins) i Belgien inkl 21% moms och allt. 2006 fanns i katalogen, men 2005:an var ett extravin som stod där som en glad överraskning. Detta lär vara de sista pavorna av det vinet jag köper. Jag ser fram emot att korka upp första 2005:an någon gång 2015-2020 så där...
Lite skrämmande att en 4:e cru blivit för dyr att köpa - men det är väl bara att säga adieu till den! Prisuppgången har också gått väldigt fort, eftersom det här väl är viner där produktionen ligger på något 100 000-tal flaskor per år. Det gör mig lite bekymrad över vad som skulle kunna hända på nolltid med priserna för vissa viner i B*urg*gne, där produktionen är så mycket mindre. Ska vi för säkerhets skull komma överens om att inte nämna den vinregionens namn för några nyrika kineser? :-)
Jag köpte mycket av åren 95-99 för de etablerade vinerna i klass 2-5. Priserna låg mellan 30 och 5O euro ungefär. Jag har inte köpt något klassat slott sedan, med undantag för en låda Lynch-Moussas från år 2000. De få flaskor i 50-euro-klassen jag köper nuförtiden kommer från Rhone, Bourgogne och Barolo. Tyvärr har många av mina 5-10 euro-favoriter från Midi, Portugal och Grekland nu krupit upp i 15-20 euro, så det är dags att leta reda på nya viner. Det är kul i och för sig, men det är synd att man inte kan dricka historia/etiketter lite oftare. Det får bli på betalprovningar, där vinsäljande arrangörer inte tar ut auktionspriser, utan håller igen för att arrangemanget är en marknadsföringsåtgärd. Jag har exempelvis provat Haut-Brion och La Turque för 50-100 euro, vilket inte ger auktionspriser för 6-8 flaskor på 12-20 deltagare.
Lavazza
Var letar du nya favoriter, Lavazza? Samma områden men nya producenter eller har du vänt blicken åt annat håll?
Skicka en kommentar