Det är inte första gången det händer. Efter att enbart ha druckit spanskt i nästan två veckor, och dessförinnan genomlidit maffig syrah både från USA och Australien känner sig K tvungen att dra i nödbromsen och helt enkelt kräva Bordeaux när vi diskuterar kvällens vinval. Mitt förslag på en rhône ranger från Alban Vineyards hamnar direkt i utvisningsbåset.
Inte mig emot, för 2004 Poujeaux är precis som jag vill ha det med sin urklassiska vänstra strandendoft av svarta vinbär och lite grön paprika, jord och järn. Det gnälls en del över yvig fatbehandling på många håll inklusive på den här bloggen. Det är inte svårt att plocka ut fataromerna i det här vinet med tydliga drag av kaffe, tobak, ceder och kryddor, men det är något med hantverket i Bordeaux och sannolikt inte minst med bordeauxdruvorna i sig som suger upp eken och får den att passa in så fint bland övriga aromer. Det här vinet tror jag hade varit sämre om det uppfostrats i betongtank.
I munnen får man ett drygt medelfylligt vin som ändå har rätt bra täthet i nollfyrefrukten, och så den där patenterade läskande munkänsla med fina syror och klockren balans. Tanninerna har börjat lägga sig på rygg även om här fortfarande finns ett skönt grepp. Eftersmaken ringer kvar en fin stund med massor av salmiaktoner att sitta och suga på. Här behöver man inte sitta och överanalysera, det smakar precis som det skall och levererar ordentligt för de €18 vinet kostade för några år sedan. Ruskigt gott att bara dricka både till maten och efteråt. (90)
2 kommentarer:
Jag gillar också Poujeaux, och det är ganska sympatisk att priserna inte dragit iväg så mycket i 2009 eller 2010. Men det är väl framförallt de klassade slotten som gör det.
(A): Blev nyfiken och öppnade en flaska igår. Håller i stort med i dina intryck. Tyckte dock att vinet vara lite "snällare" än jag förväntat mig. Kvarvarande fyra flaskor konsumeras nog i lite snabbare takt än vad jag tänkt från början...
Skicka en kommentar