Kvällarna ägnas åt god mat och den kanske roligaste sällskapsleken av dem alla - blindprovning. Vi turas om att fylla karaffen.
2009 Egon Müller Scharzhof riesling är alldeles bedårande. Vilken elegans! Fin, nyjäst rieslingdoft med gröna äpplen och päron tillsammans med massor av skiffermineraler, och så en underbart lätt munkänsla med fina syror, Saar-typisk frisk grönäpplighet, urläckra mineraler och rejäl längd. Rackarns gott. (91-92)
I jämförelse med Müller känns Dönnhoffs 2008 Kupfergrube tyngre med mer tropiska drag i den gula frukten och mer tydlig restsötma, vilket kanske inte är så konstigt med tanke på att det är en spätlese. Det här är en riesling som framkallar lite kontemplativa, filosofiska drag hos oss; doften är ytterst fascinerande med fin komplexitet och fortsätter att växa hela tiden vi har vinet i glaset. Den gula frukten får sällskap av massor av mineraler och köttiga drag, nästan som av buljong, och så lätta blommiga inslag som motvikt. Syrorna är höga, men känns en smula nedbäddade under frukten. Lång, mineralisk eftersmak. Det skall bli mycket intressant att följa det här vinet genom åren. Som kuriosa kan nämnas att det är den sista årgången från Kupfergrube, eftersom Dönnhoff har bytt bort den marken mot en större plätt i Hermannshöhle. Vi håller lite extra hårt i flaskorna... (92+)
Ståltankstalibanen Louis Michels 2008 Montée de Tonerre är däremot en besvikelse utifrån förväntningarna. Efter att ha läst ett gäng svallande hyllningar är det trist att konstatera att vinet inte alls levererar för de 245 kr vinet kostar i BS. Åtminstone inte den här flaskan och åtminstone inte denna kväll. Knuten, ganska anonym doft dock med en del citrus och skaljdursmineraler. Slank och ren smak, med viss mineralitet och längd, men sammantaget en ganska enkel känsla. Det är inte alldeles lätt att ens gissa på en chablis, och när bordet väl hamnat där går gissningarna mot saker som La Chablisiennes instegsnivåer... Nästa flaska får vänta några år, med tanke på toppläge och toppårgång måste det rimligen finnas mer att hämta här. (87-88+?)
Efter ett mindre lyckat framträdande i vintras känns det som att Felton Roads Chardonnay Block 2 måste få en ny chans. Den här gången låter vi bli att hälla 8,5-procentig riesling från Egon Müller i föregående glas, och möter dessutom upp med sprattlande färska rödspättor som dubbelpanerats och stekts i smör. Det sitter som en smäck, alla runt bordet blir väldigt förtjusta i det här vinet med sin svala men intensiva frukt, sin läckra välintegrerade fatrostning och sin välbalanserade munkänsla som packar en hel del kraft utan hetta. En dead ringer för bra Bourgogne alltså? Nja, frukten känns ändå som den kommer från Nya världen, och några direkta mineraler hittar vi inte trots att vi letar. Men det är riktigt gott hur som helst, en fin uppvisning och en snygg revansch från sist. (92)
En snygg revansch tar också 2001 Sarget de Gruaud-Larose. Den här flaskan är riktigt fin, inte alls som smakprovet senast utan mycket renare och med mer kraft i frukten. Urklassisk och lite gammaldags vänstra strandendoft med svarta vinbär, aska, jord och järn och så en hel del småskitiga stalltoner som får gissningarna att rätt snabbt landa hos just Gruaud-Larose. Slank, fin munkänsla med nedsmälta tanniner. Frukten viker dock ned sig efter någon timme i öppen flaska och det är nog dags att dricka upp det här vinet. Gott. (88-89)
I det parallella glaset har vi 2001 Batailley, som är ett snäpp större än grannen. Doften är fortfarande något ungdomlig med lite gräddkola som dock blåser bort ganska snabbt till förmån för en klassisk men ganska mörk och robust pauillac-karaktär med massor av lakrits, jord och tobak. Menthol och fina blomtoner som av viol lättar upp mörkret men helhetsintrycket är att det här är rätt stadiga grejer. Smaken är slank och lång med fortfarande lite grepp från tanninerna och en hel del mörk frukt och rostning. Våra värdar konstaterar att vinet tycks ha lagt på sig en del kring midjan jämfört med för några år sedan. En god Bordeaux som har mått bra av lite tid på rygg och som sannolikt håller länge ännu. (90-91)
Les Halos de Jupiter är mästerkonsulten Philippe Cambies egna etikett. Man gör vin från flera lägen i södra rhôneområdet, men filosofin är densamma oavsett ursprung med ekologiska druvor, stål- eller cementank till grenachen och stora fat till syrah och mourvèdre. Bakgrundshistorien och en rejäl genomgång av nollsjuorna kan man läsa hos Mina Vinare.
Divine lade nyligen upp flera nollnior i BS, av vilka denna Costières de Nîmes är den billigaste med sina 149 spänn. Det är framförallt doften som briljerar, med gräddiga grenachetoner av körsbär och hallon, och så lakrits, kryddor och garrigue. Mycket ursprungtypiskt och mycket läckert! Smaken känns lite enklare med ganska kort eftersmak, men vinet sitter ändå ihop bra på ett välgjort och balanserat sätt. Okomplicerat gott. (88)
Vi hinner knappt passera bron innan vi korkar upp den nya årgången av Formans Château la Grande Roche till tjocka skivor rosagrillad entrecôte och en handjagad béarnaise. Nosen bjuder på cassis i kubik tillsammans med tobak, grön paprika, menthol, lakrits och jord. Här finns en massa frukt och fat, och vinet är fortfarande påtagligt ungt med nästan lite råhet i aromerna, men allt sitter ihop på ett strålande sätt med en fin grundstomme, bra syror, ett skönt grepp och snyggt injobbade ekaromer. Möjligen känns vinet lite mer enkelspårigt än den underbara nollsjuan, utan lika tydlig mineralitet eller bergskaraktär, men det kan också bero på att det är så ungt och att vi knappt hann lufta det. Hastigheten med vilken flaskan tar slut talar sitt tydliga språk; här får man ruskigt mycket njutning för 188 DKK. (90+)
2002 Tollot-Beaut Aloxe-Corton är riktigt mörkt i glaset. Nosen bjuder på en stilstudie i havererad, hårdrostad ekbehandling med drag av kaffesump, mörk fulchoklad och de kalla, våta resterna av en lägereld någon just släckt med en spann sumpigt sjövatten. Mörkbitter smak med körsbär, fatrost och skyhöga syror. Här finns inga spår av pinosity eller terroir, och jag landar direkt i något tokfatat italienskt; en känsla som kvarstår även när flaskan kommit upp på bordet. Nej tack.
En annan som förefaller vara glad i hårdrostade fat är Benjamin Leroux, som är vinmakare hos Domaine Comte Armand men som också har ett négociantknäck vid sidan av. Doften hos hans 2009 Bourgogne Rouge är full av rostat kaffe och choklad, men också en tydlig om än väldigt mörk pinotkaraktär med körsbär och rödbetor med en gnutta citruskant. Lite sumpig sjöbottenkaraktär hänger över det nyöppnade vinet. Smaken går en del på kraft, med rätt bra längd och en frukt som tycks kunna stå upp mot de rostade faten. Inte så mineralisk, men rätt god i den här stilen som dock utlöser en del tvekan hos FV som inhandlat flaskan. Visst, någon sirlig och rödfruktig bourgogne lär det nog aldrig bli, men det här borde väl kunna landa rätt bra med något år på rygg? (88-89)
Sirlig, rödfruktig Bourgogne bjuder däremot Domaine Sylvain Pataille på med sin generiska nollnia som Tryffelsvinen bökat fram. Säljs i BS i sexpack till ett flaskpris à 175 kr. Det här vinet är stenhårt deffat (nästintill spinkighetens gräns i mitt tycke), med slank bärig frukt och en stenig, syrlig munkänsla med spetsiga syror utan några som helst spår av ek. Det är absolut inte stort, men gott i den här stilen som behövs som motvikt till de mer fläskiga saker vi också gillar att dricka. Vinet känns rent och friskt och borde tilltala alla älskare av Beaujolais. (87)
För övrigt kan vi konstatera att Clarendon Hills 2006 Grenache Onkaparinga levererar på ett strålande sätt precis som sist. Massor av småslampig frukt med visst nollsjuetycke, men samtidigt så stiligt balanserat. Urgott. Dessutom imponerar en blind flaska 2008 Calera Pinot Noir å det grövsta med sin förföriska doft och sköna munkänsla. Här skulle man handlat på sig rejält medan tid fanns. Nästa gång tror jag vi måste se till att köpa några av Caleras vingårdspinnar hos Bergman vin.
Lagom när vädret slagit om till höstrusk vänder vi bilen norrut igen. Stort tack för några underbara dagar.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar