Boom! Här tar vi inga fångar. Pinot Noir är en känslig druva? Här är det fullt ös, medvetslös. Ruggig extraktion och syror. Noll procent druvkaraktär, men hundra procent Fulvio Bressan. Han kan nog köra snudd på vilken blå druva som helst genom den där Fulvio-behandlingen och det kommer att smaka precis så här. Jag spikade hans Pignol i en blindprovning utan att ha smakat vinet tidigare; det kunde inte gärna vara något annat.
Men det är en karaktärsfull stil han har. Fullmatad, och vansinnigt italiensk. Tomatpuré, och ett berg av körsbär tillsammans med mynta och lite malört. Intensiv munkänsla, höga syror, lång eftersmak. Massvis av extrakt. Väldigt mycket personlighet.
Fast ingen skall komma och inbilla mig att det är så här Pinot Noir ter sig i Friulien, eller att det handlar om terroir. Det finns garanterat en sval, rosafärgad pinot nero från grannskapet som säger motsatsten. Det här handlar i första hand om vinmakaren. Me, myself and I. Men det är en tolkning som jag gillar. Den här årgången har dessutom inte plockat upp den rent besvärande malörtsbitterhet nollfyran stoltserade med senast. Gott vin! Jag dricker sista flaskan inom närmaste året.
4 kommentarer:
Håller nog med dig i mångt och mycket. Men hur är det definitionsmässigt med det där "terroir"-begreppet - har inte vinmakaren med ett finger i spelet? Man ska ju inte tro att det bara handlar om jordmån och klimat hur ett vin ter sig.
/Patrik
Hela den naturliga vågen handlar ju just om att låta vinmakaren ta så lite plats som möjligt. För mig handlar terroir om ursprungsbetingelserna - jordmån, klimat etc ner på mikronivå. Varför en Les Clos inte smakar som en Valmur trots identisk hantering i källaren. Att man känner igen en Côte-Rôtie även om den kommer från olika producenter. Ja, du vet. MEN - att en skicklig vinmakare sätter sin prägel på ett vin behöver väl egentligen inte vara något negativt? Många gnäller på Michel Rolland eller Philippe Cambie, men jämför tex "The Draper Perfume" i vinerna från Ridge. Det finns väl en anledning till att folk jagar efter Aligoté gjord av Aubert de Villaine? För mig känns dock vinerna från Bressan som väldigt mycket präglade av Fulvios hand och person, utan att ha träffat honom. Det ingår liksom i upplevelsen.
Jag tror Inte att det går att komma förbi varken det som sitter i väggarna i cantinan eller vinmakarens fingrar, även om interventionen är minimal. Detta är givetvis inget negativt - tvärtom! Sedan är vi nog eniga om att Bressan i det här och många andra avseenden är extrem. PN är väl egentligen inte hans starkaste kort men visst är den kul att dricka.
/Patrik
Kul noter. Stämmer tämligen på pricken med hur jag minns vinet för ett tag sedan. Dock är skillnaden att jag inte tyckte vinet var särskilt kul att dricka... Gillade både hans pignol och schioppettino bättre.
/A
Skicka en kommentar