Flaska från förr som legat till sig. Jag skyller helt och hållet på den här panegyriken att jag köpte den.
Jäklar, vilket vin indeed. Hur man kan få grenache att smaka så här väsenskild från tolkningarna från Rhône, Kalifornien, Australien och Spanien är inte illa. Ja, bara att få till den här galna överextraktionen är en bedrift. Vinet är mörkt som natten, med rejäla doser mörk choklad och en dammig, uttorkande struktur av polerade ekspån. Jag har väldigt lite erfarenhet av sardisk grenache, eller cannonau som den heter här, men det är ändå väldigt svårt att hitta något som liknar terroir i det här glaset. Det är mörkt, maffigt, ekigt och till en början tvärstängt. Den där ekkyssen visste var den tog. Rena dödskyssen. Hittar det här någonsin någon drickbar transparens?
Fanken vet, men samtidigt finns det något omissskännligt italienskt bland denna mörkrost och tobak. Blint hade jag alla gånger gissat Italien, och det beror inte på syrorna som faktiskt är ganska avrundade. Grenache ger ju sällan någon spets, speciellt inte om den hanteras på det här tondöva sättet. Men helheten, den känns "italiensk". Och det är en komplimang till vinmakaren, även om jag inser att det är en italiensk stil väldigt få av oss söker idag. Det här handlar snarare om Sucklings Italien, om Wine Spectator och Wine Advocate, om poäng och om ny ek.
För det finns ju gott om viner som var så här. Så täta och maffiga att man kan ställa en kniv i glaset. Fullt blås åt alla håll, genomluftade och klara i barriquerna när de släpps, väldigt imponerade från start. Drickfönstret måste väl bara sträcka sig fyrtio-femtio år framåt med all den här kraften?
Nej, hörni. Jag brukar inte posta sågningar. Och rent objektivt är det här så klart inte ett dåligt vin. Det handlar om stil, som alltid. Man dricker stil, inte poäng. Nu är pendeln i rörelse igen, och har väl varit i några år. Och traditionalisterna står kvar där de alltid stått. I framtiden kommer vi i ännu högre utsträckning att undra vad som egentligen hände runt millennieskiftet. Mot nya upptäckter istället.
PS. Etiketten däremot, jag gillar den. Finns något kargt, gammaltestamentligt över den. Rost och järn och blod. Gudsfruktan.
11 kommentarer:
FV rekommenderar faktiskt 10 års lagring till i den där bloggposten från 2009. Du och IT-viner har alltså fyra år till på er att fila till er gruppstämningsansökan så den passar i lämplig ekfrack ;-)
Skämt åsido, överextraherad, hårdekad grenache/cannonau har jag aldrig längtat efter. Köpte följaktligen aldrig den här, trots lockropen.
Här kan det nog vara på sin plats med en historisk återblick. Det var faktiskt mentorerna Claes och Nik (Vinik!) på Söderhallarnas butik som fick in oss på Turriga-spåret under andra halvan 90-talet/millennieskiftet, med årgångar som 1990, 1993, 1995 och 1997. Då representerade de en dynamisk utveckling i Italien - vi funderade inte på Suckling eller Parker så tidigt - fast med facit i hand så här femton år efteråt var det förstås inte rätt väg att gå. Men utan att ha varit med på den trippen skulle vi inte insett avigsidorna med den. Och smaklökarna är som sagt i ständigt utveckling - men att kalla resan "skakig" låter mest som något från baksätesföraren. Lusten sitter alltid vid ratten.
Som sagt, inte alls tänkt som någon taskspark. Vi sprang ju allesammans på dessa bollar. Din post (som de flesta andra på er blogg) lyser av entusiasm och upptäckarlusta, väl värd att läsas igen. Men när man läser den idag... Alla referenser till fat, kryddor och julmust är knappast vad som lockar längre. Och "skakig"...kanske ett oöverlagt ordval, men nog känns det som svängningen, dvs skillnaden mellan ytterligheterna, då och nu, är stor? Åtminstone att döma av vad som dumpas nu.
En annan fundering - de unga vinälskare som nu helt enkelt hoppar över de här italienarna (tillsammans med typ hela Bordeaux, nya världen, chateauneuf mm). Inser de avigsidorna med stilen? Måste man egentligen tröska igenom sånt här? Roligare att springa direkt på sådant som lockar, men blir det historielöst? Och vilka viner vill man bli av med om fem eller tio år?
Jag har varit på Sardinien två gånger. Har inte druckit några minnesvärda rödviner där. Har väl inte kuskat runt till olika producenter och så men har försökt att välja viner som fått 2-3 bicchieri i alla fall. Har blivit några glas Cannonau. Inget som imponerar. Är ingen stor Grenache-fantast, men det kan funka ibland.
Grejen är annars Vermentino. Har även varit i Ligurien och nyligen på Korsika. Vermentino passar perfekt till allehanda fiskrätter. Somrigt och underbart. Var lite mer påläst innan resan till Korsika. Kollade Eric Asimov, Kermit Lynch och winetravelguides.com. Många bra tips. Röda korsikanska viner är bättre än röda sardiska. Kanske inget man bunkrar men ger klart mer glädje till spädgrisen, vildsvinet eller leverkorven.
Tycker ändå författaren av den här posten hamnar i en onödig förenkling och polarisering. Varför alls tala om "ytterligheter"? Visst, man kan på goda grunder hävda att till exempel monsieur Jamais inte gillar naturviner, men att FV inte skulle uppskatta en god fatad cabbe eller tåla svavlat vin är ju bara dumheter, oavsett gardering med ;-) Är 1) alltid nyfiken 2) ständigt på väg 3) vägras bestämt att puttas in i extremist-hörnet. God bless!
Det håller jag med dig om. Och ber om ursäkt.
Strök det där helt och hållet. Lika bra när det blir dåligt.
Tack! Bara en grej till, det här tugget om "talibaner", "radikalisering" och "extremister" är så jäkla trist. Vems ärenden går man när man säger så?
Är till exempel Vin&Natur talibaner/extremister? Eller är de "unga, kompetenta och vinutforskande entreprenörer som vurmar för ett alternativt, vinöst Europa, där ekologiskt, biodynamiskt och ”vi fick bara 60 flaskor” är givna ledord. Har man slängt skygglapparna (eller aldrig haft några), har man hamnat rätt, liksom."
Bra skrivet av Jörgen.
blogg-livetsgoda.se/2015/10/27/branschmassing-polarisering/
Jag tycker att allt kan tippa över åt endera hållet - när man börjar hashtagga #vinutanskit o dyl tycker jag bara det blir larvigt, då verkar man mest bara var angelägen om att definiera sig själv genom vinet man dricker, känns fullständigt passionslöst för mig. Precis lika illa åt det andra hållet - det får inte bli politik, det handlar om en måltidsdryck, albeit en måltidsdryck som väcker starka känslor, även hos mig, men bra grejor finns överallt, så länge man rör sig inom Italiens gränser.
/Patrik
Itviner - där serverade du ett saftigt diskussionsunderlag!
Estetik får nog ändå sägas hänga ihop med etik och i vidare bemärkelse politik.
Ta till exempel Systembolaget, en politisk lösning som gynnar/missgynnar olika produktionsfilosofier vilket får omfattande estetiska konsekvenser ute på hyllorna.
Bra grejor finns verkligen inte överallt. Vi har alla fått lära oss att orientera var de finns, även om kriterierna skiftar.
Ursäkta min otydlighet, jag menade att bra grejer står att finna i båda/alla läger, om man letar. Inom Italiens gränser då, förstås.
/Patrik
Skicka en kommentar