2001 Château La Nerthe

Till kvällens lammkotletter är vi nyfikna på ännu en nolletta från Châteauneuf efter den positiva upplevelsen av Guigal. La Nerthe är faktiskt det enda riktiga slottet i regionen om man tänker sig Médocliknande imposanta byggnader. Alain Dugas och hans team brukar producera eleganta viner med försiktigt ekbehandling. 48% Grenache, 26% Syrah, 18% Mourvèdre, 6% Cinsault och resten sannolikt Muscardin och Counoise.

Färgen är brunröd. Vinet har en härligt varm och ursprungstypisk doft där aromerna skiftar en del under kvällen. Det finns mycket att hitta, initialt rikliga doser fullmogen frukt med körsbär och hallon parat med en gnutta gräddkola och lite anis, vitpeppar och garrigue. Plötsligt kommer en rejäl pust av rått kött och sedan lite söt piptobak. Efter hand utmejslas även tydliga dofter av kåda och barrskog. I smaken återkommer körsbären och kryddorna samt lite svart té, munkänslan är slank och riktigt elegant om än med en gnutta gleshet i mitten. Eftersmaken är lång, läskande, aningens syrlig och härligt intensiv. Helt befriad från alkoholhetta och bitterhet, men det finns en hel del tanniner kvar.

En riktigt god och samtidigt elegant châteauneuf som klart går att dricka nu men som borde hålla länge till, den kändes mycket mera primär än Guigal.

2004 Le Tense Sassella

Konstgjort exklusiva Bordeauxviner i all ära, men visst är det skönt med de där stående fynden som levererar årgång efter årgång, som alltid verkar finnas i sortimentet, och som man gör klokast i att alltid ha någon flaska av hemma när lusten faller på. Det här vinet är ett sådant. Vi går i mål efter en tids vedermödor hemma och på jobbet och korkar upp till lite ost och landskamp. Vi är också nyfikna på den nya årgången som sägs vara ovanligt lyckad.

Vinet är är läckert klart och ganska ljust tegelrött med genomskinliga kanter. Doften är initialt lite blyg men öppnar snällt upp sig efter hand. Doftspektrat drar åt rött med bigarråer, hallon, röda vinbär tillsammans med en gnutta rosor, lite ekprägel med vanilj och en flukt åt kryddhyllan. Smaken är sirligt elegant och knappt medelfyllig där eftersmaken svävar högt högt på termikvindarna från syrorna. Kvar på marken lämnas andra tyngre, rundare och mer jordnära Nebbioloviner i ungefär samma prisklass. Vilket man gillar bäst beror lika mycket på personlig smak som på humör och tillfälle, men det här vinet är riktigt gott och läskande fräscht. Det borde dessutom gå utmärkt att lagra några år om man så önskar. Precis som La Tour de By har det en personlighet och karaktär som är smått unik i monopolets sortiment. Inte minst borde alla Bourgogneälskare prova.

Primörsläppet from hell

Att det är "primörsläpp" på bolaget imorgon har väl inte kunnat undgå någon. Monopolet underblåser hysterin och har till och med tryckt upp nya affischer där man listar vinerna såg jag på Regeringsgatan i veckan. När det nu äntligen släpps ett hyfsat brett urval Bordeaux är väl allt frid och fröjd? Då kan väl inte ens sura gamla frankofiler klaga, det här är ju vad många har efterlyst?

Visst är jag glad att svenska vinälskare äntligen erbjuds lite Bordeaux, men tyvärr orsakar hela cirkusen en svårartad bitter eftersmak hos mig. Till att börja med är det på sin plats att påpeka att det inte handlar om några primörer som släpps imorgon, utan årgång 2004 som sedan länge är buteljerade och klara. Nollsexorna som sedan i våras säljs i primörkampanjer ute i den fria världen dröjer det länge innan vi får möjlighet att köpa i Sverige. Men det är såklart en petitess i sammanhanget, även om rätt skall vara rätt. Den bittra eftersmaken härstammar istället från de lätt förutsägbara scener som kommer att utspela sig utanför till exempel flaggskeppsbutiken på Regeringsgatan imorgon bitti; bilder som kunde vara direkt hämtade från Nordkorea eller Sovjetunionen när det kommit in ett parti bröd eller nylonstrumpor. Systembolaget förutsäger även detta själv på sin hemsida, och man har därför kvoterat vinerna ganska hårt för att så många som möjligt skall få möjlighet att köpa några flaskor. Hela partiet beräknas sälja så gott som slut under första dagen, i vissa fall säkert under första timmen. Kvoteringsförfarandet i sig är det inte så mycket att säga om, men en liten verklighetskoll är kanske på sin plats. Det är nollfyrorna det rör sig om, right? En medelmåttig årgång som vinälskare i samtliga länder i den fria världen kunnat köpa i så gott som vilka kvantiteter man önskat sedan några år, antingen en primeur eller numera i flaska? Den årgång där diskussionen snarare har varit om man skall köpa något överhuvudtaget med tanke på kvaliteten, eller om man skall fylla på med äldre årgångar eller lägga pengarna på 2005? Sverige måste vara det enda land i världen där bara själva möjligheten att få köpa några flaskor Bordeaux från ett medelmåttigt år ses som den största vinhändelsen under hela året. Hur många har till exempel tagit semester imorgon för att ha en chans att vara med i lotteriet? Och även om man kan ta ledigt så skall man ändå ha en hel del tur om man skall få tag på en av de 60 (sextio!) flaskor 2004 Château Latour som storebror har bestämt skall räcka till nio miljoner av "världens mest vinintresserade folk". När man berättar sådant här för bekanta i sydligare monopolfria delar av Europa så tror de inte sina öron. Jag hoppas Bryssel håller ett vakande öga över cirkusen imorgon, för tydligare exempel än så här på vårt monopols diskriminering och oförmåga att upprätthålla ett fullödigt sortiment kan man knappast hitta.

Ok, nog klagat. Lycka till imorgon, för har man möjlighet och är intresserad skall man såklart köa. Svenska vinälskare kommer att sluta upp manngrant när det äntligen ges möjlighet att handla Bordeaux. Som monopolets utbud ser ut i Sverige så är det nog tyvärr denna enda chans som bjuds om man vill ha Bordeaux årgång 2004. Bitter, moi?

2003 Barone Ricasoli Casalferro

Till huvudrätt lagar vi hemgjorda ravioli med en fyllning av prosciutto, mozarella, basilika och parmesan. Dottern är vevansvarig vid pastamaskinen. Till dessa dricker vi 2003 Casalferro, som har dekanterats knappa två timmar. Sangiovese och Merlot. Doften är initialt lite återhållsam med öppnar upp sig efter hand. Det finns de förväntade körsbären parade med lite sötare plommonfrukt samt mörk choklad, vanilj och kryddpeppar. Man anar en antydan av djurriket i bakgrunden, som ett avlägset gnäggande gör sig stallet påmint. I munnen är vinet syrligt och medelfylligt med en chokladbitter sträv avslutning som innehåller en hel del tanniner. Det smakar mörka körsbär, bitter mörk choklad, järn och mineraler. Vinet känns fortfarande alldeles för ungt, men är trots det riktigt gott. Den här årgången borde vara ganska snabbmognande, men än är det lite för tidigt. På återseende redan om något år?

2004 Pio Cesare Barbera d'Alba

Först ut ikväll till lite antipasti är den här trotjänaren. Kvällens flaska är precis lika bra som tidigare. Doften är stor och hustypisk med inslag av körsbär, hallon, lite marsipan, mörk choklad, gräddkola och lite vanilj. I munnen är vinet på en och samma gång tillgängligt och lättdrucket som körsbärskärnigt och lingonsyrligt, syrorna är mycket högre än i deras Langhe Nebbiolo. Härligt till bufffelmozzarella, liksom det mesta vi kan komma på i italiensk matväg. Rättframt och lätt att gilla utan att vara enkelt. Ett väldigt gott vin.

2004 Alain Jaume Lirac Clos de Sixte

Kvällens andra rödvin blir ännu en flaska av Alain Jaumes Lirac som gjorts tillgänglig i Sverige via Christer Lingströms "Wanted"-serie. Färgen är blåröd. Doften är ganska stor med inslag av körsbär, björnbär, örter, någon gräddkola, lakrits och lite rök. I munnen är vinet runt och klart alkoholstarkare än Tour de By med rikligt med körsbärsfrukt som drar en gnutta åt russinhållet. Eftersmaken är ganska lång och säkert delvis alkoholburen, även om man inte förnimmer någon direkt hetta utan snarare lite bitterhet. Vinet är gott men ganska enkelt och i ärlighetens namn kanske några tjugor för dyrt. Vi kan inte låta bli att jämföra med Tour de By, och det blir jämnt skägg där båda vinerna har sina förespråkare bland gästerna. K har åtminstone sin åsikt klar: "Ge mig Bordeaux!".

2004 Château La Tour de By

Alla älskare av klassisk Claret - här har ni ett fynd! Det här är nämligen den mest bakåtsträvande Bordeaux jag har smakat på länge. Doften uppvisar så gott som helt avsaknad av associationer från fruktriket, det finns en gnutta vinbär men annars handlar det bara om järn, jord, blod, köttbuljong, den allra minsta knivsudden vanilj, saltlakrits och en rejäl pust från ett överfyllt askfat. Jag får associationer av när Arne Anka vaknar efter en fest. I munnen är vinet medelfylligt slankt med fortsatt vansinnigt nedtonad frukt men desto mer av jordiga järnbalkar, cigarettaska och snus. Eftersmaken har lite längd men är ändå ganska kort och lite salt. Det känns som om det senaste seklets vinutveckling aldrig har ägt rum; så här smakade det nog när Charles Ryder och Sebastian Flyte skålade i Oxford. Jag vill egentligen ha mer frukt även i min klassiska Bordeaux, men efter hand med luftning till maten kapitulerar jag. Vinet är härligt och unikt i systembolagets sortiment. Frågan är hur det klarar lagring med så lite frukt?