2014 Birichino Chenin Blanc Jurassic Park Vineyard

Det vankas krabba, och då vet ni vad man skall dricka. Här står druvmarkörerna på rad med kvitten och gula äpplen, men det finns också ett tropiskt inslag i fruktkorgen som man vanligtvis inte brukar hitta i Loire. Jakten på evig ungdom är nog som störst i södra Kalifornen, och där är trettio år en ansenlig ålder. Kanske är det rankornas ålder som ger den tydliga mineralkänslan? Eller så härrör den från jordmånen som tydligen är full av dinosaurieskelett. Smaken har viss bredd men avslutar slankt med stenig gulfrukt. Som vanligt med Birichinos grejer är det långt ifrån stort, men däremot ganska gott. Kul grejer.

2013 Tissot Poulsard Vieilles Vignes

Får egentligen Stéphane och Bénédicte Tissot den uppskattning de förtjänar? Det flaxar förbi rätt mycket juravin i mitt flöde, men ganska sällan något från Tissot. Visst, man gör förhållandevis mycket vin så grejerna är rätt enkla att få tag på, och dessutom har man hållit på ett bra tag. Inte särskilt exklusivt eller nytt kanske. Etiketterna är i ärlighetens namn inte heller de fräckaste. Men själva vinerna, de är strålande! Och det över hela linjen faktiskt, från oxiderat till upptoppat till rött.

Den här ljusröda, transparenta, osvavlade varelsen är inget undantag. 2013 Poulsard VV bjuder på en alldeles bedårande doft av hallon, bokna jordgubbar och rönnbär tillsammans med blodapelsiner i mängder. En liten grön kvist vill också vara med, och så lite blommor och en gnutta salmiak. Poulsard är en druva som gärna ger reduktiva viner så jag var inställd på en rejäl luftning, men det här är spelbart och öppet direkt från flaska.

Munkänslan är slank och sval, lättfotad utan att för den delen sakna intensitet, och i svansen finns en del finlemmade tanniner som gärna brottas en stund med något från charkdisken. Svår årgång eller inte är det här riktigt bra. Faktiskt ett smått strålande litet vin, för nästan inga pengar alls. Jag bugar mig.

2012 Château Le Puy Cuvée Emilien

Nej, nu är det dags att ösa lite kärlek över Bordeaux. Eller åtminstone över Château Le Puys 2012 Emilien. Det här är nämligen en av de största bordeauxkickarna på länge. Kanske inte om man ser till kraft eller ett imponerande antal poäng, men till drickglädje, renhet, energi, stil.

Därmed inte sagt att det inte kan lagras. Ibland undrar man om bordeauxvin inte är snudd på odödligt i källaren, och det här lär också kunna ligga i decennier enligt dem som vet. Fast det är sannerligen inga problem att dricka vinet nu heller. Doften är vidöppen redan från början, medan smaken behöver en liten stund i karaff för att komma loss.

Här finns inget kladd, ingen vanilj, kola, kaffe eller choklad som kommer från rostad ny ek snarare än druva och jordmån. Bara ren, fin rödtonad vinbärsfrukt tillsammans med järnhaltig jord och en angenäm grönton i korsningen mellan tobak och undervegetation. Helheten känns elegant cabbig trots åttiofem procent merlot. Slank, god, rensande smak med fina syror, finlemmade nafsande tanniner och en slutklang som inbjuder till ännu en klunk. Förstås en klockren matspelare, men funkar även på egen hand. Påfyllning.

Krabbvin

Vilket vin passar egentligen bäst till krabba? Finns förstås många alternativ, men jag föredrar en liten gnutta sötma. Vinet kan gärna avslutas med en ganska torr känsla, men sådär tio gram socker per liter gör inte bort sig. Alltså inte läge för de mest allra mest knastertorra grejerna. Riesling eller chenin blanc brukar däremot landa perfekt...

She-dang! Först ut är hantverkaren Francois Chidaine med sin 2007 Vouvray Le Bouchet. Här ligger nog sötman norr om tjugo, men den är fint infattad och eftersmaken klingar åt det torra hållet. Bakade äpplen, kvitten, en gnutta ylle och en liten skvätt punsch i doften. Bra längd, men skall man gnälla på något så är helheten en aning tung. Skulle vilja ha lite mera lyft och klipp i syrorna. Men gott vin utan tvekan. Passar dessutom finfint till det ganska mustiga sköldköttet.

Fast Josef Leitz gör inte håller bort sig. Jag har varit lite tveksam till hans 2009 Berg Roseneck tidigare, men den här är en nollnia som verkligen blivit bättre med några år på rygg. Balansen är härlig just nu med fin fräschör där den lilla beskan har försvunnit. Friskt och stenigt kompletterar det här vinet framför allt krabbklorna på ett strålande sätt. Gnorr. Hoppsan, här tittar visst de gamla dieselgrävlingarna fram igen. En gång så omhuldade, nu mer tveksamma gäster. Det var samma visa senast; oljekällan är väldigt tydlig i det här vinet. Men när grävlingarna är så här gulliga kliar man dem gärna bakom örat en stund. Gott med en skön fas nu.

2004 Argiolas Turriga

Flaska från förr som legat till sig. Jag skyller helt och hållet på den här panegyriken att jag köpte den.

Jäklar, vilket vin indeed. Hur man kan få grenache att smaka så här väsenskild från tolkningarna från Rhône, Kalifornien, Australien och Spanien är inte illa. Ja, bara att få till den här galna överextraktionen är en bedrift. Vinet är mörkt som natten, med rejäla doser mörk choklad och en dammig, uttorkande struktur av polerade ekspån. Jag har väldigt lite erfarenhet av sardisk grenache, eller cannonau som den heter här, men det är ändå väldigt svårt att hitta något som liknar terroir i det här glaset. Det är mörkt, maffigt, ekigt och till en början tvärstängt. Den där ekkyssen visste var den tog. Rena dödskyssen. Hittar det här någonsin någon drickbar transparens?

Fanken vet, men samtidigt finns det något omissskännligt italienskt bland denna mörkrost och tobak. Blint hade jag alla gånger gissat Italien, och det beror inte på syrorna som faktiskt är ganska avrundade. Grenache ger ju sällan någon spets, speciellt inte om den hanteras på det här tondöva sättet. Men helheten, den känns "italiensk". Och det är en komplimang till vinmakaren, även om jag inser att det är en italiensk stil väldigt få av oss söker idag. Det här handlar snarare om Sucklings Italien, om Wine Spectator och Wine Advocate, om poäng och om ny ek.

För det finns ju gott om viner som var så här. Så täta och maffiga att man kan ställa en kniv i glaset. Fullt blås åt alla håll, genomluftade och klara i barriquerna när de släpps, väldigt imponerade från start. Drickfönstret måste väl bara sträcka sig fyrtio-femtio år framåt med all den här kraften?

Nej, hörni. Jag brukar inte posta sågningar. Och rent objektivt är det här så klart inte ett dåligt vin. Det handlar om stil, som alltid. Man dricker stil, inte poäng. Nu är pendeln i rörelse igen, och har väl varit i några år. Och traditionalisterna står kvar där de alltid stått. I framtiden kommer vi i ännu högre utsträckning att undra vad som egentligen hände runt millennieskiftet. Mot nya upptäckter istället.

PS. Etiketten däremot, jag gillar den. Finns något kargt, gammaltestamentligt över den. Rost och järn och blod. Gudsfruktan.

2002 Château Clerc Milon

Det är väl ungefär så här man vill ha sin Bordeaux? Slank och i drickfönstret, en klockren matspelare? 2002 Clerc Milon bjuder på en så klassisk doft att man kan skriva noteringar i sömnen. Ni vet, blyerts och cigarrlåda och hela konkarongen. Men det är en fin doft, rätt komplex faktiskt, där cassisfrukten har fått ett litet angenämt drag av mognadssötma. Och tanninerna har till stor del smält undan i den slanka, torra smaken. Visst finns ett litet årgångstypiskt, ogint grönt drag, men det saknas verkligen inte frukt. Den lilla ekbeskan är heller inget stort problem till lite protein och fett. Funkar att dricka nu, men lär hålla länge till. Sanslös lagringspotential i de här grejerna. Gott gammeldags vin.

PS. Var tvungen att kolla tillbaka på förra gången vi drack vinet, för mer än åtta år sedan när både jag och vinbloggosfären var mer naiva och rosenkindade. Nu är det främst på Instagram diskussionen förs, bloggosfären känns stendöd. Men det tar ungefär lika lång tid att skriva en sådan här kort post, och till skillnad från Instagram är det lätt att gå tillbaka och se vad man tyckte om vinerna. Jag gillar det här formatet, för egen del.

2013 Gérard Boulay Sancerre Clos de Beaujeu

Sablar, vilket vin. Så rent, så slankt, så gott. Sanslösa mängder sten - ren terroir på flaska om ni frågar mig - och så citrusfrukter, ringande syror, och en rejäl längd. En liten ton av Basset's svarta vingummin skvallrar om druvsort, men på det hela taget är det här så långt man kan komma från den närmast parodiska tolkning av sauvignon blanc de flesta andra ägnar sig åt. Det här är mycket bättre, ja bland de godaste sauvvies jag druckit. Åtminstone sedan vi drack hans Mont Damnés i våras. Vilken hantverkare.