Lunch med Gaia Gaja

Det bästa sättet att prova vin måste vara vid sittande bord och tillsammans med mat. Har man dessutom producenten närvarande blir det en extra dimension. Vinunic bjuder in till lunch med Gaia Gaja och lyckas uppfylla alla tre förutsättningar.

Det är många vinintresserade som trängs på restaurang PA & Co den här dagen och det blir ett rejält mingel och många hälsningar innan alla funnit sina platser vid borden. Under tiden sippar vi på ett glas Louis Roederer Brut som idag tycks mer stålig och torr än senast jag drack den. Fin citrusfräschet, lite jästighet och bra mineralkaraktär, riktigt gott helt enkelt. Det här måste vara ett av monopolets säkraste köp när det gäller non-vintage champagne? (91)

Gaia Gaja inleder med kort historik kring domänen medan förrätten serveras, en (tyvärr aningen för salt) skaldjurssoppa. I glasen bjuds 2009 Gaja Langhe Rossj-Bass (439 kr, släpptes i november) som har en något återhållen men fin doft av gulfrukt, citrus och lite smått sur-lie liknande unknad. Faten känns ganska finkänsligt hanterade med lite rök och en knivsudd vanilj. Efter hand tillkommer mer gröna inslag av örter tillsammans med anis/lakrits. Smaken känns ganska återhållen och välbalanserad med godkända syror och fint integrerade fat, men breddar sig i avslutningen med en tydlig värmekyss av alkohol. Fin längd. Gott, men champagnen var nästan bättre till soppan. (90-91)

Här går det undan, det är många viner som skall hinna provas denna lunch. Gaia Gaja berättar om familjens verksamhet i Bolgheri samtidigt som fyra röda viner hälls. 2008 Ca' Marcanda Promis (259 kr, kom i december) har en tät, ung varmjordspräglad doft av plommontonad mörkfrukt och massor av fat: fudge, lakrits, chokladpraliner och kryddor. Tät och ung i munnen med polerade tanniner och en gnutta tobakstonad örtighet. (90-91)

Mer Bordeauxlik är 2007 Ca' Marcanda Magari (359 kr, lanserades i morse) med sina typiska inslag av ceder och tobak tillsammans med plommon, cassis och en liten jordton. Även här får man i nuläget rätt mycket av dyra, kaffetonade fat i internationell stil. Rätt bra syror och fin kryddig längd, men också lite varm i svansen. Gott hur som helst (91-92).

Min favorit i den här trion är dock 2008 Sito Moresco (299 kr, lanserades i december). Doften känns till en början en smula knuten, men öppnar upp fint med hallonpastiller, körsbär, plommon och lite dammigt grusdamm. Trots en egentligen rätt ohemul blandning med ungefär en tredjedel vardera av Nebbiolo, Cabernet Sauvignon och Merlot skiner det piemontesiska ursprunget igenom med fina övertoner av violer och ett litet stick av nagellack. Lång, fin eftersmak med bra syror. Traditionellt, nej knappast men säkert alldeles lysande till en grillad köttbit. (92)

I en bourgognekupa vid sidan av hälls 2005 Barolo Dagromis (459 kr) som släpptes i morse och som enligt uppgift försvann på tre röda sekunder från Regeringsgatan. Här får man en helproffsig, ursprungstypisk doft med ett redan nu tillgängligt, smått genomluftat intryck. Stor, läcker doft av körsbär och nypon tillsammans med lite diskreta volatila inslag av nagellack. Lakrits och topptoner av violer fyller på. Smaken bjuder på tät frukt med lite torkade inslag, bra syror och rätt polerade tanniner som dock har en liten, årgångstypisk grön nyans även om de är rysligt snygga. Smask, det här gör inte ett dugg ont att dricka redan nu och är min favorit till maten. En riktigt trevlig nollfemma. (92-93)


Här smakade det bra med lite mat...

Tjoff - drick upp eller häll ut, här kommer mera vin. En ny kvartett uppenbarar sig i händerna på personalen. Först ut är 2006 Gaja Barbaresco (1250 kr, RS) som dock i mitt tycke känns nästan helt stängd. Doften vill inte riktigt komma loss men bjuder ändå på chokladdoppade körsbär, tobak, ceder, Anton Bergs chokladpraliner och en liten tjärpastill. Smaken har fina konturer av snygga syror och höga finmaskiga tanniner; absolut ett snyggt bygge men för att få valuta för pengarna bör man nog låta vinet ligga till sig. (93+?)

2004 Barbaresco (1495 kr, BS) däremot är fullständigt vidöppen. Härlig doft, stor och expressiv med körsbär, skinande ren hallonfrukt, lite nypon, sandelträ, ceder och grusiga mineraler. Fin nebbioloparfym på toppen tillsammans med lite nagellack. I munnen får man ett så gott som sömlöst vin med kassaskåpssäker mitt och polerade, rysligt snygga tanniner som dock tar munnen i ett formidabelt järngrepp efter man svalt. Mmm, så fin, men här behövs bestämt ännu lite tämjning i källaren. (95)

2004 Sperss (1395 kr, RS) har en mörkare, ruffigare personlighet. Körsbär och hallon, men också lite rökiga fat, kött och lakrits tillsammans med ceder och tobak. Smaken är lång och mineralisk med mängder av mörk nebbafrukt. Riktigt hög klass, men idag föredrar jag Barbarescon med en noslängd. (95)

2004 Darmagi (1595 kr, BS) har en tät, rödsvart färg, glittrande som en skogstjärn men är tyvärr helt stängd. Knuten doft där man mest får ung mörkfrukt tillsammans med massor av råa, svindyra fat. Maffig och tät i munnen, ger ett helproffsigt men rätt opersonligt intryck och går knappast att bedöma i nuläget. Lagring ett absolut måste. Den som sparar får se. (93-94?)



Tillsammans med en osttallrik dyker sista flighten upp. Men osten får ursäkta, de här vinerna trollbinder på egen hand.

2007 Sorì San Lorenzo (2695 kr, släpps 15 mars) har en öppen, tillgänglig doft. Åh, herregud vilken doft sedan. Eteriska, parfymerade topptoner följs av renaste hallon och körsbär tillsammans med ljusa fatinslag av sandelträ, ceder och milda kryddor. Tankarna går närmast till burgundisk Grand Cru. I munnen får man ett vin med en ursnygg munkänsla. Ahh, vilken lätthet, vilken koncentration! Renaste frukt, strålande syror och tanniner av ädlaste kvalitet, som vore de spunna av silkesmaskar. Gaia Gaja menar att det finns risk för att vinet stänger ner inom kort, men just nu har det en förförisk, sensuell "kom och drick mig"-karaktär som påminner om Guigals 2006 La Mouline, det är smått omöjligt att slita sig från glaset. Eftersmaken tycks aldrig vilja ta slut. Magnifikt. (97+)

2004 Sorì San Lorenzo (2495 kr, slutsålt) går inte heller av för hackor. Kanske inte i samma omedelbara föreförelsefas som nollsjuan, men här finns allt på plats. Doften är rent nosfyllande med lite mer tydlig fatrost, men ändå samma rena hallon- och körsbärstonade frukt. Lakrits, kryddor, ceder och lite volatilt nagellack. Det känns fånigt att sitta och leta associationer, det här är på många sätt en komplett doft om än ung. Smaken går lite mer på kraft än nollsjuan, och tanninerna skjuter ifrån på ett mer bestämt sätt, men det är ett underbart grepp och silkesmaskarna tycks ha varit här också; det är urskönt att känna vinet i munnen. Sanslös längd, strålande balans och en massa mineraler. Det här skall förstås lagras, men det gör inte ont idag heller, inte alls ont. Kanske dagens bästa glas, men för konsumtion nu väljer jag nollsjuan. (98+)

Sist ut är 2001 Sorì San Lorenzo (ca 1995 kr, referensprov) som bjuder på en smula utveckling med läder även om vinet fortfarande känns väldigt ungt. Den smått explosiva doften formligen skriker Piemonte med tjära och menthol, och så lite rosparfym tillsammans med tobak och ceder från faten. Smaken är i absolut toppklass; lång och sömlös med pulvriga men fortfarande tydligt närvarande tanniner. Ursnygg balans och en fantastisk eftersmak. Den här årgången känns en gnutta mer rustik än de två föregående, och är kanske något snäpp under men det är fortfarande absolut världsklass. När man sitter med ett sådant här vin känns diskussionen kring modernister kontra traditionalister rätt fånig. Det är det som finns i glaset som är det viktiga, och när resultatet blir så här bra och ursprungstroget får man gärna använda hur mycket barriquer man vill. (96)

Puh, vilken lunch. Grazie mille till restaurangen, gänget på Vinunic och inte minst till Gaia Gaja.



PS. För transparensens skull: Vinunic stod för provningen, alltså gratis ätande och spottande (även om jag i ärlighetens namn spottade rätt lite San Lorenzo).