Vi har helknasiga grejer i glasen ikväll. Sean Thackrey är en ytterst respekterad vinmakare (med examen i konsthistoria) som i över tjugo års tid gjort högt eftertraktade, småskaliga viner av inköpta druvor på sin gård i Bolinas strax norr om Golden Gate-bron. Han verkar gå helt egna vägar och har massor av tankar kring vin. Kolla gärna in hans hemsida, där man bland annat kan ta del av hans filosofi i en intervju. Där hittar man också The Thackrey Library - An Archaeology of Pleasures, där Thackrey samlat massor av texter kring vin från antikens Grekland och Rom och framåt (själv sägs han kunna läsa fem språk).
Toppvinerna brukar snudda på tresiffriga betyg hos Parker, görs i försvinnande små mängder och är därför såklart både svåra att få tag på och kostar därefter. Men ofta gör Thackrey också en årgångslös köksbänksblandning på en herrans massa druvor. Målsättningen med denna cuvée framgår tydligt av etiketten: "to be delicicious, delight the jaded, irritate the Wine Police and generally go well with anything red wine goes well with". Ok, vi tar honom på orden och slänger upp några grillade hamburgare i andra hörnan.
Som namnet antyder är Pleiades XXII den tjugoandra versionen av vinet och tappades på flaska så sent som nu i juni. Druvsammansättningen utgörs av sangiovese, viognier, pinot noir, syrah och mourvèdre to name but a few. I glasen landar ett ljust, granatrött helt transparent vin med en klar kant. Doften bjuder på massor av röda körsbär, hallon, jordgubbar och vinbär. Det här vinet är urkul - avgjort europeiskt i stilen men inte helt lätt att ringa in. Hos en nörd som undertecknad får det synapserna att skjuta vilt åt alla håll. Lite Bourgogne, nej vänta Beaujolais, nej Rhône, nämen nu är det ju en riktigt rödfruktig Toscanare, eller vänta, de där maraschinokörsbären är förstås en Nerello, nej jag menar...
Jag har ingen aning hur Thackrey har uppfostrat vinet, men jag finner inga uppenbara tecken på ny ek. Däremot en del blommor, lakrits och en örtighet som bara tilltar i styrka efter några timmar i karaff. För några ögonblick känns vinet som en karbonkopia av Occhipintis 2010 SP68, men sedan skjuter synpaserna vidare.
Smaken är slank och välproportionerad med tyngdpunkten på syror och svalhet. Det här vore urkul att hälla blint till någon riktigt inrökt eurocentriker som avfärdat USA i villfarelsen att alla viner är svulstiga och eldiga. Munkänslan är saftig och fin utan bråkiga tanniner, däremot med en liten angenäm ungdomlig kärvhet. Eftersmaken har mer än godkänd längd och är nästan lite spritsig med salmiak och en gnutta mineralkänsla. Kul och gott med skyhög drickbarhet. $24 (89)
1 kommentar:
Det verkar som en trevlig, och inte minst spännande med avseende på vinsmakandet, resa ni är ute på. Pleiades låter riktigt rolig. Fortsatt lyckligt resande!
Skicka en kommentar