2010 Morgan PN Twelve Clones är en blandning från flera lägen i svalare Santa Lucia Highlands, även om 56% av cuvéen kommer från firmans egen Double L Vineyard. Här får man klassisk druvkaraktär och skön höjd i doften med fin körsbärsfrukt, lite cola, örter, lakrits och en försiktig fatkryddighet. I munnen är vinet harmoniskt och gott med fin balans, friska syror och en juicy munkänsla helt utan bråk eller hetta. Ja, det här levererar helt enkelt väldigt skönt för det blygsamma priset och ökar nyfikenheten på vad producenten förmår i övrigt. 13,9% alkohol, 6,0 gram syra per liter och försiktiga 10 månader i fat. $26. (90-91)
Välbekanta Melvilles 2010 PN Estate Verna's känns däremot lite mer endimensionell. Frukten skriker lite högre av hallonsylt och körsbär, och här finns inte lika många nyanser. Efter ett dygn i öppen flaska är dock kryddorna och örterna tydligare och doften har blivit mer intresseväckande. Smaken bjuder på riktigt spetsiga syror. Första kvällen känns vinet paradoxalt nog en smula ihåligt i mitten trots all frukt, men midjan fyller faktiskt ut en smula över natt och vinet landar en smula. Det här får betecknas som ruskigt mycket pinot för i runda slängar 150 spänn, även om det inte är någon tvekan att Morgan tar hem segern på mer komplexitet och charm. $20 (88+)
Och så kommer vi till Radio-Coteaus 2010 PN La Neblina från svala Sonoma Coast. Ja, vad skall man egentligen säga? Direkt efter uppkorkandet är jag i det närmaste förstummad. Att jämföra all amerikansk pinot med Bourgogne är en barnsjukdom jag hoppas jag lämnat bakom mig, men det här måste ändå vara den mest burgundiska jänkare jag har smakat. Det är definitivt en av de godaste. Doften är sagolik - komplex och lite undflyende med massor av pinosity och je ne sais quoi. Det finns rödlätt frukt, kryddor, blommor, undervegetation, mineraler, kött och snusk. Blint är jag övertygad om att jag hade landat i Côte d'Or, säg ett riktigt bra läge i Chambolle eller Vosne. Det smakar underbart - slankt, rödfruktigt, mineraliskt, långt och perfekt balanserat. Elegansen är slående. Wow! Sköna fyrverkerier här. Radio-Coteau är en sån där producent man stöter på hela tiden på amerikanska message boards, och vinerna tycks inte vara helt okontroversiella med sin slanka svala stil. I min värld är det här 100% kärlek. $50 (93-94)
PS. Alla vinerna har faktiskt svensk importör. Divine sitter på Melville, medan Morgan och Radio Coteau återfinns hos Vinpoia.
4 kommentarer:
La Neblina är svinbra. Gud vad sugen jag blev.
Kul att du har hittat till Morgan och Radio Coteau, kan inte annat än att hålla med dig om deras underbara charm och elegans.
Angående Melville var jag nog lite mer välvilligt inställd till deras 2010:or i största allmänhet när jag provade vinerna för åtta månader sedan, men det kan ju bero på tiden också. Vem vet ...
Michel
Som sagt, Verna's levererar mycket för pengarna, men fick stryk av Morgan när vi nu råkade ha dem i parallella glas. Jag gissar att Melvilles vanliga Estate är ett snäpp bättre, för att inte tala om Carrie's eller Terraces.
Jo du, det är jag helt övertygad om, och även jag gillar både Carrie's och Terraces bättre, men håller dem som lite mer komplexa med 3-5 års lagring från lansering. Lite av det i och för sig insmickrande babyhullet lägger sig med åren, och lyfter fram en lite större komplexitet.
Ha det allra bäst i Kalifornien, åker ner dit på onsdag för fem dagars "rumble".
Michel
Skicka en kommentar