Återigen går det brant uppför på slingriga vägar. Med total avsaknad av skyltar till vineriet är en detaljerad mailad vägbeskrivning nödvändig för att hitta rätt.
I guess we're not in Disneyland anymore...
Utsikt från ägorna...
Den nyaste lotten, planterad 2000. Rankorna till vänster är petite sirah som Mike Dunn använder till sin egen etikett Retro Cellars...
Hunden Roscoe håller koll på cabernetdruvorna i den magra vulkaniska jordmånen. Årgång 2012 ser lovande ut hittills, med förväntad veraison inom några veckor...
De temperaturkontrollerade jäskaren är helt enkelt placerade utomhus utanför källardörren. När det är dags för skörd rullar man ut pressen.
Källaren är utgrävd rakt in i berget...
...och avslutas med något hämtat ur Indiana Jones and the Temple of Doom...
Sannolika stordåd på gång. Först väntar 30 månader i franska fat...
...sedan buteljering och lackning....
Vi talar lite om vilka årgångar Kristina Dunn själv helst dricker för närvarande. Kanske lite förvånande blir svaret deras enklare Napa Valley-cuvée från 2004. Vips springer hon ned och hämtar en extra flaska till provningen så vi får smaka själva. Från början gjordes denna cuvée av inköpt frukt nedifrån dalbotten, bland annat från välkände odlaren Beckstoffer. Numera kommer i runda slängar 85% från de egna 28 hektaren uppe på Howell Mountain. Vinet får en kort vända i karaff och öppnar upp tämligen omgående. Mmm, det är inte svårt att förstå vad Kristina menar. Det här befinner sig i en ljuvlig fas just nu - köttig frukt med fin fatkrydda och lite menthol och örter. Årgången var varm och frukten är rätt stadig men samtidigt helt utan tyngande inslag. Balansen är utmärkt och längden fenomenal. Vi får med oss den nyöppnade flaskan som gåva och den smakar minst lika bra efter någon timmes bilkö söderut via Bay Bridge...
Men 2004 Howell Mountain är förstås snäppet större. Söta körsbär, cassis, tobak, skog och kött. Vinet öppnades igår och kanske kan man ana lite begynnande oxidation i doften, men det är inget som märks i smaken som är helt underbar. Lång, balanserad, rejäla spänstiga tanniner och en underbar längd. Urgott.
Jag sitter länge och funderar på om jag föredrar nollfemman eller nollsexan, men kommer fram till att den senare nog vinner med en noslängd. Fast det känns futtigt att jämföra på den här höga nivån. Här handlar det mer om rena körsbär än cassis, och ännu mer av blommig parfym med violer, även om de skogiga örtiga dragen känns igen från de andra vinerna. Det här är uppenbart ungt, men väldigt komplext redan nu. Tanninerna sandpapprar hela munnen, syrorna är fläckfria och den mineraliska, salmiaktonade eftersmaken kör cymbaltricket. Mmm, så gott.
Sammantaget är det här helt fenomenala viner gjorda i en svalare men koncentrerad och strukturerad stil som passar mig precis. Absolut världsklass.
Vår förtjusande värdinna Kristina Dunn. Thank you so much for having us!
15 kommentarer:
Avis...;) pratade ni något om 07, som finns i Bs? Eller om 08, hur de är i jämförelse?
Det där låter som en osedvanligt kul provning.
Är det nån som har testat 07 som finns i BS?
Jag har köpt men inte smakat, den ska visst vara rätt snabb för Dunn.
Med såna här predikningar blir man lätt frälst. Nä, nu tar vi och fixar den där vertikalen. Can't wait...
Tack för bra inlägg!
Håller verkligen med om att Dunn gör sanslösa viner som vinner på lång lagring. Howell Mountain-tappningen har jag funnit bäst hittills när jag har provat.
Hallå alla!
Jo, vi pratade en hel del om de olika årgångarna, om stil och ev förändring över tid, alkohol, vinskribenter mm mm.
Man är väldigt nöjda med både 07 och 08. Antal flaskor 08 blev rejält mindre än vanligt pga frost tidigt på säsongen, men det man fick blev lysande. Det har varit riktigt snurrigt efter Gallonis svallande hyllningar nyligen ( "a shit storm", citat Mike Dunn) med massor av folk som tidigare inte brytt sig om vinerna men som nu ligger på och bara måste köpa högpoängare. Båda vinerna är dock vansinnigt unga, varför man valde att hälla lite äldre årgångar på provningen. Kristina tyckte man borde vänta några år om man nu måste begå barnarov, helst skall vinerna förstås ligga åtminstone 10-15 år. Jag har köpt både 07 och 08 och vet inte om jag klarar att vänta...
09 är buteljerad och klar och går ut till kunderna på mailinglistan i dagarna. 09 var en lite knepigare, svalare årgång med en del regn och risk för röta, men eftersom man ligger uppe på berget slipper man en del dimma samtidigt som vindarna torkar upp. 2010 präglades också av en svalare, lite trögstartad växtsäsong, dock med en del riktiga värmetoppar. Jag tror vinerna är utmärkta.
Du skrev ju att 2009 var väldigt lyckad hos Togni. Finns det någon skillnad i årgångens förutsättningar för de båda egendomarna?
Man kan anta att förutsättningarna borde vara likartade, men det är himla knepigt att generalisera i Napa. Ju mer man pratar med producenterna desto rörigare blir det. Och bergslägen kontra dalbotten är också komplicerat. Det är lätt att inbilla sig att bergslägena alltid är svalare pga höjden, men det är så mycket som spelar in. Tex kan man ha gassande sol medan dalbotten är täckt av dimma, nätterna kan också vara varmare än längre ned.
Den stora ångestfaktorn för många producenter 2009 var rejäla regn vid skörd. Philip Togni är förstås en gammal räv med många årgångar i Bordeaux hos Lascombes under bältet så han väntade helt enkelt ut regnen och kunde skörda välmående frukt man var riktigt nöjd med som jag förstod det. (Det var något liknande hos Dunn om jag minns rätt nu utan att kika i anteckningarna.) Tognis stora problem var tidiga frostnätter som decimerade skörden rejält. Alltså satt man med högkvalitativ frukt men ganska lite vin. Som sagt övervägde man att inte göra någon Tanbark Hill överhvudtaget utan enbart förstavinet, men beslöt ändå att göra så, inte minst för att kunna fortsätta erbjuda restaurangkunderna en mer tillgänglig, billigare tappning.
Sent på gränsen till irrelevant, men ändå: stort tack för titten bakom kulisserna, den jordiska verkligheten bakom vinet. Det är ju ovärderligt för oss som vill fortsätta tycka att det här med vin är roligt. Bra jobbat.
Sitter här i florida med en 09-à. Sanslöst god. Kanske tillfället hjälper till, men den unga frukten och mineralerna är så fina jag nästan skrattar när jag skriver detta.
Schysst, Martin. Var det 2009 Howell Mountain eller Napa?
Howell. Försöker hitta anledningar att inte köpa en till på uppstuds. Priserna är ngt oförutsägbara. Tanbark Hill/45$(08), Dunn hw-m/75$ på whole foods. Perfekt nöjesparksterapi tror jag. :)
75 bucks är ju ett klockrent pris för 09 HM, plus retail tax.
Btw
Kom över en Feather fr dunns Columbia-odlingar. Ska bli otroligt kul å testa. Mvh.
Wow, coolt. Vore sjukt kul att prova. Fast Randy Dunn är väl bara vinmakare? Long Shadows/Allen Shoup verkar satsa på flera kända namn. Har för mig att Rolland är med på ett hörn ocksåmed någon annan etikett...
Jo, du har ju helt rätt. Jag skyller på solen och världens godaste ipa från cigar city! :)
Skicka en kommentar