2001 Bodegas Alejandro Fernandez Tinto Pesquera

Efter en dag med begravning av en nära släkting och en massa timmar i bil har jag några basala behov när jag kommer hem: en stor kram av K och barnen, en rejäl whisky, och ett glas gott rött vin till kvällens biff på gotländsk charolais-kossa. Vi landar i det här säkra kortet. Färgen är brunröd. Doften är maffigt blodig med köttsafter, plommon, violer men även lite rödare frukt som vinbär, en gnutta jord och läder, lite lakrits, tobak och vanilj. Väldigt mycket Gamla Världen, väldigt mycket Spanien och väldigt härligt att sniffa på. Munkänslan är direkt slank och elegant med rejäla syror bakom en ganska rödfruktig känsla utan minsta dillkvist. Det finns lite vattnig gleshet i både mitt- och eftersmak jag inte riktigt känner igen från senaste gången vi smakade, men det här är väldigt gott och det känns som om vinet är inne i ett riktigt trevligt drickfönster just nu. Om man vågar hoppas på transformation vete katten, men har man några flaskor är det inte fel att prova just nu.

2006 Pelissero Dolcetto d'Alba Augenta

Vi provar det här vinet till en riktigt trevlig tallrik antipasti med buffelmozzarella, prosciutto, bruschetta al pomodoro och salsiccia di cinghiale, vilket ger oss en svår flashback till ljumma kvällar på terassen i Rom. Ungt, friskt med körsbär, lite örter, vanilj och vad som känns som en gnutta ungdomlig jästton. Smaken är ung, primär, pigg och syrlig med massor av kärnig körsbärsfrukt. Det här är verkligen inget stort vin men rasande charmigt i sin ungdomliga fräschhet. Påminner en aning om 2006 Briccotondo fast bättre. Avslutet är lite småsträvt och passar riktigt bra till vildsvinskorven, även om vinet sannolikt skulle må bra av något knappt års avrundning i källaren.
Giorgio Pelissero har sina rankor i Treiso vars terroir somliga anser vara extra lämpad för Dolcetto, även om jag gissar att La Spinetta har ett och annat att tillägga...

2003 Château Bouscassé Vieilles Vignes

Visst känns det lite som masochism på hög nivå att öppna en så här ung Bouscassé VV, men standardcuvéen i samma årgång kändes ovanligt lättillgänglig redan för ett och ett halvt år sedan och det finns även ett litet inslag av cellar thinning för att göra plats för andra i mitt tycke mer spännande flaskor. Min relation till Brumont har nämligen blivit ganska sval och ospännande efter en inledande flirt påhejad av alla svenska vinskribenters hyllningar. Visst, hans 1995 Bouscassé VV var helt ok för något drygt år sedan, men på det hela har passionen svalnat. Första sniffen efter uppkorkandet lovar dock en hel del oblyg förförelse - doften är helt vidöppen och tillgänglig med massor av frukt. Det mörka blåsvarta vinet får vila i dekantern några timmar innan det är dags för mat. När man då sticker näsan i glaset finner man mörka frukter mitt emellan svarta vinbär och plommon parade med en gnutta blåbär samt lakrits, asfalt och grillat kött på en snygg vaniljig fatbakgrund. Det är faktiskt inte alls dumt att sniffa på! Efter hand utvecklas lite barrig örtighet och drag av kryddor. Spontant associerar jag till både Bordeaux, Spanien och Nya Världen på en gång. Smaken är fylligt sötfruktig och varm utan att slå över i alkoholstark eldig bitterhet trots modiga femton procent enligt etiketten. Däremot finns riktigt bra drag av maffig mörk frukt ända ut i en lång god eftersmak. Häftigt! Men tanninerna då, undrar ni, det är ju ändå en tannat från Brumont? Jodå, de finns där, ganska många dessutom och bidrar till en lätt uttorkande känsla i eftersmaken, men de känns ändå ganska mogna och mjuka och är ingenting som inte lite mat kan övervinna. Bascuvéen i årgång nollfyra är i jämförelse ett riktigt monster man helst inte bör närma sig i nuläget, men visst, lite mer tid i källaren är inte fel. Sammantaget tycker jag Brumont verkar ha lyckats riktigt bra denna varma årgång, och det här är nog så nära man kommer ett riktigt charmtroll från Madiran.

2005 Brancaia Tre

Först ut i kväll blir den här flaskan som dröjer sig kvar på hyllorna. Pang på och ned i karaffen med sig. Litet minus för syntetkork som jag aldrig har gillat - kör med skruvkork istället om det skall vara så. Den lite glesa doften är lite schizofren med ena halvan ganska typisk Toscana med kärnig körsbärsfrukt och bakkryddor (pepparkaka tyckte Farfar), medan den andra delen bjuder på rundare mörk frukt med plommon, svarta vinbär och en del stallighet och en gnutta ammoniak. Allt inramat av viss ekrondör med vanilj och kaffe. Smaken är medelfyllig i snabbmognande stil med mjuk munkänsla och rätt så kort eftersmak fast inte utan charm. Det här är lättdrucket och okomplicerat. Skall man återknyta till den diskussion vi nyligen haft om årgångens kvaliteter så måste man nog ändå lägga det här vinet till bevisbördan mot ett stort år. Glesheten och snabbmognaden tyder snarare på ganska våta förhållanden runt skörd tycker jag, men det är förstås lätt att vara baksätesförare med facit ihand. Hur som helst ett hyggligt gott vin, men vi köper nog inte fler flaskor.

2006 Ca' Rugate Monte Fiorentine

Vi dricker en av den senaste tidens mest positiva överraskningar igen. Är det dags att även denna gång dra på sig boxningshandskarna? Tyvärr inte, för den här flaskan var inte alls lika bra som den förra. Det känns som lite mindre av allt. Doften är visserligen ganska intakt med lite tropiska frukter uppblandade med örter och diverse citrustoner inklusive grapefrukt, men smaken känns betydligt mindre koncentrerad med påtaglig gleshet där även den grapebittra eftersmaken är ganska vattnig och inte alls så lång som förra gången, även om mineralkaraktären finns på plats. Dessutom saknar jag lite stuns i syrorna som känns betydligt trubbigare och mindre friska än sist. Fortfarande klart godkänt för priset, men verkligen en helt annan, sämre nivå än sist. Dålig flaska eller dålig dag för våra smaklökar? Vongolebrist?

PS Drack ännu en flaska 080922. Fullständigt ocharmig, fruktklen och ogin. Över toppen redan?

1997 Paolo Scavino Barolo Bric dël Fiasc

Äntligen har vi lyckas uppfylla några minimikrav för att öppna denna flaska: en ledig helgkväll utan gäster när vi är pigga, utvilade, förkylningsfria och har tid att laga riktigt god mat. Det är förstås tack vara Finare Vinares otroliga generositet vi över huvud taget dricker en Scavino från 90-talet. Flaskan har fått stå upp några dagar för att låta sedimentet sjukna till botten, och det var med en extra bön till den stora korkguden jag greppade skruven. En första sniff visar att alla böner besannats. Färgen i dekantern är klar och mörkt tegelröd. Doften är stor, varm och parfymerad, och någonstans där tar K första sippen och utbrister "Herregud vad gott" och jag kan inte heller hålla mig utan måste smaka direkt medan jag med andra handen kastar pappret med anteckningar all världens väg och vi är redan bubbligt fnittriga av champagnen och pastan är visst klar och barnen sover äntligen och vi kan sätta oss ned medan Mascagnis "Cavalleria Rusticana" i von Karajans svepande tolkning från La Scala dånar i högtalarna och bara dricka djupa klunkar till maten.

Ibland måste man bara njuta och någon mer djupgående analys av vinet blev det inte. Det var helt enkelt suveränt gott och perfekt både till maten och osten och på egen hand efteråt. Klart drickfärdigt med mjuka tanniner men ändå lite välgörande strävhet och mådde bra av en liten stund i karaff. Jag inbillar mig att man känner att årgången var varm och det fanns lite russintoner bland all frukt, blommor och chokladdoppade körsbär men det var suveränt balanserat och kombinerade kraft och finess på ett alldeles utsökt sätt som bara de bästa producenterna kan. Lysande gott - tusen tack kära ni!

1996 Billecart-Salmon Cuvée Nicolas-François Billecart

Vi startar kvällen i ett moln av mjöl. Vi har lokaliserat sista påsen Karl-Johansvamp i frysen och sätter igång att göra ravioli. Barnen väljer egen fyllning och lyckas med svensk-italiensk cross-over på hög nivå: köttbullar och ricotta. Under tiden smakar vi denna champagne från decembersläppet. Vinet har en blekt gyllene färg. Doften är utvecklad och rund med inslag av äppelmust, honung, lite nötighet och en liten syrlig citruston. Smaken är mogen, rund och känns en gnutta oxiderad med en rejäl skjuts av mineralitet i eftersmaken - som de där små skalbitarna man får ibland får i munnen när vi äter ostron här hemma säger K och skjuter min redan sargade stolthet när det gäller ostronöppning i sank. Eftersmaken är god och hyfsat lång. En jättegod mogen champagne, och alla champagneälskare kan sluta läsa nu.

För även om det är gott tvingas jag återigen inse att min primitiva smakhandikappade gom inte riktigt fattar det här med champagne. Finns det egentligen någon region som uppvisar sämre QPR? Hade det här varit ett stilla vin hade jag känt mig rånad om jag betalat sex hundra spänn för en helflaska, och det väl bara med Champagne på etiketten man kan sälja vin av BiB-kvalitet som passerat genom Sodastreamern för en trehundring (Moët & Chandons Brut Impérial någon?). Personligen går jag igång mycket mera på mången obubblig Riesling eller Chablis för betydligt mindre pengar. Men visst, jag förstår att det kostar tid och pengar att få dit bubblorna. Och vänder man på pyramiden så är ju faktiskt de riktiga topparna billigare än både DRC och första cru i Bordeaux och säkert prisvärda relativt sett. Jag får väl helt enkelt fortsätta träna, och vill någon bjuda på en undervisningsvertikal av Salon och Krug så hör av er ;-)

2003 Aalto

Matt Kramer har en intressant teori kring lagring där han skiljer på maturation och transformation, där det första innebär att vinet så gott som enbart överlever i flaskan och rundas av lite men fortfarande liknar den unga versionen även vid tjugo års ålder. Transformation å andra sidan medför att vinet utvecklas till något helt annat än vad det visade upp i sin ungdom. Som exempel på viner som transformeras nämner han Bordeaux, Bourgogne och Barolo medan spansk tempranillo ses som ett typexempel på viner som enbart genomgår maturation. Jag tycker han har en poäng - åtminstone på det teoretiska planet: jag tycker många spanjorer är så bra i sin ungdom att få flaskor lagras länge. Så även ikväll när vi korkar upp en nolltrea från Aalto, vars prestigecuvée PS dracks nyligen i årgång 2004.

Färgen är blåröd utan egentliga mognadstecken. Doften är hyfsat stor och mörkbärig med björnbär, plommon, svarta vinbär och vildhallon. Eken luktar dyrt och fint integrerad med mjölkchoklad och vanilj, parat med lite gräddkola. Liksom hos storebror PS finns en gnutta medicinala toner som drar lite åt målarfärg fast på ett trevligt sätt. Smaken är mörkt bärig med bra stuns och intensitet, bra syror årgången till trots och en fint kryddig ekrondör som varken känns lika mörkrostad eller utanpå som hos vissa unga italienare man kommer att tänka på. Otroligt snygg ek helt enkelt. Det finns lite gleshet i slutet parad med en gnutta mintighet och lite finmaskiga tanniner. På det hela ett ruskigt gott vin! Faktiskt var första sippen godast; när det väl började dra ihop sig till middag och vinet fått dryga två timmar i karaff kändes det både glesare och jolmigare. En knapp halvtimme i kylen återfann balansen men egentligen var luftning ganska onödig, vinet var öppet och generöst redan från början. Det enda som tillkom var lite örtighet. Hade vi haft fler flaskor skulle jag inte dra mig för att dricka dem nu. Och visst känner man igen stilen från PS, även om det skiljer en del i intensitet, koncentration och längd.

2004 Domaine Le Clos de Caveau Vacqueyras

Jag erkänner - jag har en tendens att gifta mig med mina viner, och det känns alltid lite trist att korka upp sista flaskan av en trotjänare. I dessa stunder är det viktigt att påminna sig själv om varför man egentligen köper vin: för att njuta dem tillsammans med nära och kära till mat. En gammal dammig flaska som för länge sedan passerat bäst-före-datum hör snarare hemma på museum än hemma hos riktiga vinälskare. Men ändå - tack för alla stunder, kära 2004 Le Clos de Caveau. Du dök upp bland de tillfälliga nyheterna för precis ett år sedan ganska osedd av de svenska recenscenterna, men som du sken under våren och sommaren! Du levererade gång på gång långt mer än man kunde kräva, och kändes stundtals som själva definitionen av vad södra rhônedalen kan erbjuda i form av varm kryddig underbar drickvänlighet. För min egen smak började du dala under slutet av förra året, och även om det nog inte är panik att dricka upp så tror jag inte du kommer att återfinna riktigt samma form med lagring. Ikväll bjuder du på en först ganska gles doft av körsbär, hallon och peppar, men med någon timme i karaff breddas paletten åt det mörkare hållet samtidigt som halva kryddhyllan dyker upp. Det finns också lite gräddkola och en näve jord parat med lite tallbarr. Smaken saknar lite av stunsen från förr; mitt och slut känns lite glesare och det har tilkommit en liten bitterhet i eftersmaken jag inte alls känner igen men ändå smakar det riktigt bra och très Vaucluse. Du är fortfarande ett väldigt gott vin även om det krävs lite övertalning för att få dig att visa sig ordentligt. Kanske är du bara inne i en svårare fas och kommer att blomma upp igen med mindre frukt men desto mer sekundäraromer. Vem vet? Men som jag älskade dig i din direkta ungdom! Jag hoppas den för mig okände importören Global Beverage Marketing AB Sverige snart får hit nollfemmorna, även om hemsidan knappast inger förtroende.

2004 Château Grand-Puy-Lacoste

Man känner sig lite som ett barn som överraskas med fingrarna i kakburken när man tullar på sina nollfyror, men man skall dricka det man har lust med, och man kan alltid sätta upp det på erfarenhetskontot. Vill man ha extra stöd så tycker dessutom Parker att det är drickfärdigt från 2007. Yeah, sure. Hur som helst; Grand-Puy-Lacoste är en femte cru som flera tycker är lite underskattad och som brukar göra bra ifrån sig i blindprovningar. Själv har jag ingen erfarenhet, det är första gången vi smakar ett vin härifrån.

Första sniffen bjuder på rikliga mängder grillat kött och köttsafter, lite nötter och en unknad som drar lite åt tryffel men mest åt lite för mogen mögelost. I bakgrunden anas en gnutta cassis parad med ekröndör och lite smörkola. Första sippen är snipig och allmänt ocharmig med vare sig frukt eller egentliga tanniner. WTF, det kan inte vara meningen att det skall vara så här? Men det känns inte som klassisk korkskada heller. Enda lösning är mycket luft och snabbt. Ett par rejäla skummande omhällningar och knappa två timmar senare provar vi igen. Doften inehåller nu mera fräna aromer av ammoniak och grispiss rent ut sagt. De svarta vinbären utgör nu bara ett litet rop på hjälp i bakgunden. Smaken är fortfarande snipig, fruktsnål och vattnig. Riktigt usel munkänsla. Hjälp, det här går helt enkelt bara inte att dricka. K som får vinet blint grinar illa och undrar vad tusan jag har öppnat. Fortfarande hittar jag ingen typisk TCA-doft, men så här dåligt kan det bara inte vara. Ung, kärv, ogin Bordeaux man verkligen måste jobba med har vi druckit förut men det här är löjligt. Det finns ingen som helst likhet med alla recensioner av vinet man har läst.

Det logiska vore förstås att korka upp en ny flaska av samma vin, men de ligger dåligt till rent fysiskt, vi har ingen tid kvar för luftning innan middagen, och jag kan fortfarande inte riktigt skaka av mig misstanken att det på något sätt är mig det är fel på snarare än vinet som kanske bara råkar befinna sig i en riktigt svår period. Istället korkade vi upp en flaska 2004 Château Belgrave som fanns nära till hands. Oj vilken skillnad. Här finns all den frukt vi saknade i GPL, parad med lite fatiga kaffetoner. Efter hand hittar vi också lite stallighet. Definitivt drickbart och ett jättelyft jämfört med förra vinet, fast ändå klart sämre än tidigare. Inte riktigt samma stuns i frukten, klart vattnigare, enklare och lite snipigare än senast. Har någon hällt Antabus i våra frukostflingor? Det verkar helt enkelt inte vara meningen att vi skall dricka vin ikväll. Är månne nollfyrorna på väg till ett riktigt otrevligt ställe? Vi sparar den öppnade hemska flaskan Grand-Puy-Lacoste till imorgon för slutlig dom, eventuell korkskada borde vara uppenbar då. Det vore väldigt intressant att höra om någon har erfarenheter av vinet i den här årgången?

PS. Dag två har de otrevligaste dofterna från igår vädrats bort till största delen. Kvar finns lite unken svartvinbärsfrukt parat med lite källardoft och i bakgrunden lite svinstia. Smaken är snipig, stram och fruktklen. Klart bättre än igår, men så här kan det inte vara tänkt att det skall smaka. Sannolikhetsdiagnos blir ändå låg halt av TCA, alltså korkskada, som strippat vinet på frukt. Retur.

1999 Peter Lehmann Stonewell Shiraz

En fråga som ofta dyker upp är hur aussieshiraz egentligen klarar lagring. Jag vill inte påstå att kvällens flaska ger något direkt svar, men den har åtminstone fått sju år i flaska innan korkskruven kom och ändade dess liv. Färgen är blåbrunröd med en hel del sediment i flaskan. Doften är ganska homogen och sötfruktig med björnbär, vinbär, plommon samt en hel del After Eight: mint och choklad. Det finns också lite anis, smörkola, en gnutta tjära, lite blommighet och allmänt fatrunda toner av vanilj och kryddor. Smaken är drygt medelfyllig och ganska mjukt avrundad med massor av mörk frukt, choklad och lakrits samt tyvärr lite klassiskt Barossasalt som jag egentligen avskyr. Munkänslan är mycket välbalanserad helt utan eldighet eller syltighet, snarare sötfruktighet åt det svala hållet på något sätt. Maffigt men fräscht, etiketten anger förhållandevis blygsamma 14%. Eftersmaken är härligt lång och god.

Det här är en jättegod Shiraz, absolut en av de bästa vi har druckit. Och det räcker väl så. Vi hade båda två samma invändningar, inte minst till maten, men det är trist att hamna i samma gamla tugg om Nya kontra Gamla Världen. Hur som helst tror jag inte vi har druckit något vin med Peter Lehmann på etiketten som inte varit väldigt bra.

PS. På tal om Nya Världen: jag inser att jag är sist i världen att upptäcka bandet; att det nog inte finns någon bättre kandidat till en stor backlash snart bland folk som har koll, och att jag officiellt är gubbe nuförtiden med tanke på att huvuddelen av mina skivinköp är inspelade före 1975, men ändå...ändå är Vampire Weekends debut himla skön lyssning. Lysande preppig pop där anglofila Ivy League-studenter möter Paul Simons "Graceland". Jag tror inte jag har varit så förtjust i en debutskiva sedan The Pipettes spred Spectorskt solsken omkring sig 2006. Väl värt att kolla upp (fast ni tankade väl hem demoinspelningarna redan förra sommaren och tycker det känns sååå 2007).

2006 Fontanafredda Barbera Briccotondo

Ikväll dricker vi poäng till kycklingen. På en hyfsat förutsägbar WS Top 100-lista var det här en överraskning för mig. Plats 74, hela 90 poäng och en notering från Suckling som får det att vattnas i munnen. 90 pinnar? Till det där? För 67 spänn? Jag erkänner villigt att vinet flugit under min radar i ordinarie sortimentet -liksom de flesta andra viner i samma prisklass är jag rädd- och vi hade nog inte provat om det inte vore för den där nittiopoängaren. En sökning på nätet visar dessutom att recenscenten med det coolaste namnet, Gary Vaynerchuck (låter som en benknäckarback i NHL), drämmer till med 89 poäng så saken är biff. Det här måste provas. Point whore, moi?

2006 Barbera Briccotondo har en ung blåröd fint transparent färg. Första sniffen känns rejält knuten men redan efter några kastrulleringar följt av någon kvart i karaff blommar vinet ut och och bjuder då på kärnig frukt med körsbär, plommon, örter, en gnutta fatvanilj och en liten nyans av jordighet. Den medefylliga smaken är frisk med kärniga italienska surkörsbär där örtigheten från doften drar mera åt tobak och te. Fräsch munkänsla med friska höga syror. Lite allmänt glest och småsurt men faktiskt en gnutta längd i den småsträva eftersmaken som är lite chokladbitter. Vinet fortsatte att utvecklas under några timmar i karaff och det tillkom då en kryddighet i doften.

Det här är ett gott enkelt matvänligt vardagsvin som är som gjort för pizza och pasta. Borde även fungera utmärkt som buffévin om man vill hålla nere kostnaderna, med risk för att gästerna uppfattar det som surt om de är mera inne på Nya Världen. Hur Suckling trollade fram hela nittio poäng begriper jag inte riktigt, men det är bättre än jag trodde det skulle vara. Ett schysst tjut!

2004 Château Les Grands Chênes

Här är vinet som hamnade på en rent uppseendeväckande fjärdeplats när vårt europeiska Parker-alibi GJE med bland andra Andreas Larsson i juryn provade 208 viner från årgång 2004. Hur i h-lvete, tänker ni och det finns förstås en enkel förklaring: i en sådan här provning premieras viner som är drickfärdiga tidigt och de mer namnkunniga första cru:erna är många år från att vara klara. Icke desto mindre handlade det om blindprovning och det här vinet hamnade framför prestigeslott som Pavie (6:e plats), Mouton Rotschild (11:e) och Latour (29:e). Resultaten kunde dessutom reproduceras i en senare provning varpå en livlig debatt utbröt på franska forum. Ganska många hade invändningar mot mängden ek, medan andra tyckte vinet var underbart som det är just nu. Kanske kan det hela sammanfattas som någon skrev: "Les Grands Chênes ne doivent être dégustés ... qu'à l'aveugle." Jag har i vilket fall som helst varit nyfiken på att smaka. Annars var provningen en stor seger för ambitiöse Bernard Magrez som hade inte mindre än tre slott på tio-i-topp (Pape Clément var nummer ett och La Tour Carnet nummer nio). Hans moderna approach med mycket ek retar säkert gallfeber på en del claretkramare.

I glasen hamnar ett blårött vin med en tät doft av cassis, plommon, lakrits och en rejäl fatprägel som luktar dyrt med kryddor, kaffe, vanilj och kakao. Det har en förförisk rund doft det är underbart att sniffa på! Jag lyckas även hitta lite dill, men jag tror knappast Magrez använder amerikansk ek. Munkänslan är medelfyllig men rund med fin koncentration och lite sträv eftersmak. En del fina tanniner men klart drickbar just nu om man inte är för känslig. Utmärkt längd och på det hela faktiskt uppseendeväckande gott! Modernt, fatpräglat och kanske inte allas favorit eller ens en typisk Bordeaux, men oj så bra! Inte helt olikt Château Reignac fast bättre. Priset i Paris i somras var ca 129 kr -även om jag sett lägre- och jag skulle älska att kunna köpa en eller flera lådor av vinet för ganska direkt konsumtion. Hallå importörer! Vem sitter på Bernard Magrez? K sammanfattade det kanske bäst när hon fick en första sipp efter Valcombe: "Oj, jävlar. Bordeaux är alltid Bordeaux".

2005 Château de Valcombe Prestige

Jag gillar verkligen GPs vinrecenscent Thomaz Grehn. Han kör sitt eget race och skriver intressant och kul; folkligt utan att fastna i BiB-träsket. Och visst lyssnar man lite extra noga när han får ett riktigt ryck som nu i februarisläppet när han mitt i ett träsk av "likartade, fruktpackade, rökiga, lättsockrade alkoholbomber" från Sydafrika räddas av en fransos från Languedoc, som inspirerar honom så till den milda grad att han bokar en biljett till södra Frankrike och besöker den familjedrivna domänen dagarna efter journalistprovningen. Underbart! Läs gärna själva hans hyllning här. Det finns ju inget att förlora för 89 spänn, och när man dessutom hittar en del äldre Rovani-noteringar i Wine Advocate där betyget inte någon gång går under 90 poäng så är det bara att köpa. Vi korkar upp redan ikväll för att se om man skall köpa fler flaskor medan chansen finns. 80% Syrah och 20% Grenache.

Färgen är mörkt lila/purpur. Doften känns ganska knuten och domineras av Syrah med inslag av vinbär, körsbär, lakrits, vingummi och lite ekprägel med vanilj. Efter hand tillkommer örtighet som drar åt tobakshållet. Smaken är trots fyra timmars luftning slank och ungdomligt stram med björnbär, lakrits och lite anis. Munkänslan är ganska frisk med en hel del syror och sträva tanniner. Både mitten och slutet präglas av lite vattnig gleshet men det finns lite längd.

Det här egentligen för ungt fast ändå gott. Men tyvärr, det är varken lika bra som en Hermitage eller en Côte-Rôtie trots alla lovord - i själva verket skulle mer än en dryg hundring kanske kännas för dyrt. Därmed inte sagt att det är ett dåligt vin; tvärtom - det här är riktigt välgjort och gott och en lysande kandidat när det drar ihop sig till grillning som omväxling till alla Nya Världen-viner under hundralappen. Jag gillar det här mycket mera än tex Chateau Etienne Vieilles Vignes i samma prisklass, och det känns verkligen franskt. Det kommer garanterat att fortsätta utvecklas under närmaste året/åren men jag är ändå tveksam till att köpa fler flaskor - mest för att vi inte direkt saknar vardagsviner att dricka nu i den här prisklassen. Möjligen blir det någon flaska till höstens grytor. Fast absolut värt att prova, och ett väldigt bra köp. På ett personligt plan måste jag tyvärr notera att det är andra månaden i rad som jag inte riktigt håller med om Grehns superfynd (förra gången gällde det Scrimaglios 2003 Barbaresco), men jag kommer garanterat att fortsätta läsa.

PS. Vi smakar om vinet efter två dagar. Doften är lite stickigare och vinet känns på det hela lite eldigare, men det serveras också varmare än i fredags. Jag hittar lite animaliska inslag som jag inte kände förra gången. Det har breddat sig lite, även om det fortfarande är lite glest i mitt och slut. Eftersmaken har utvecklat lite extra chokladig bitterhet och är fortfarande ganska sträv (ektanniner?). Men det är gott och bra om man nu har rimliga förväntningar. Väl värt att prova, och någon flaska får vi nog klämma in.