Till huvudrätten bestående av lammracks med italieninspirerad gratäng på tomatsås, basilika, parmesan, aubergine och zucchini inleder vi med en Chianti. Första intrycket är blyg för att inte säga klen frukt följd av en ordentligt (ek?)sträv eftersmak. Ojdå, jag trodde verkligen den här flaskan skulle vara redo att bara poppa och dricka. Fast bara någon halvtimme i karaff öppnar upp frukten som funnits där i bakgrunden och en snygg stallighet tar plats bredvid mörka körsbär och plommon. Vinet öppnar upp sig mer och mer och det finns mycket att hitta. Komplex kryddighet hämtad från bakhyllan samsas med örter och lite grillat kött och mineralitet som påminner mig om en solbelyst stenvägg. Man har visst slängt ned en påse lördagsgodis också med vanilj, mörk choklad, cola och lite lakrits. Smaken är medelfyllig med härlig koncentration men kanske lite väl mycket fatkaraktär för min smak. Inte så att den ligger utanpå, men det är något i den här kombinationen av typisk italiensk mörk småsur körsbärsfrukt och massor av mörkrostade fat med kaffe och bitter choklad som krockar lite för mina smaklökar. Som en sten i skon när man beundrar en vacker utsikt. Tänk om man kunde få smaka en Cuvée Francophile med kanske bara ett år på nya fat istället för arton månader? Råmaterialet är ju lysande med härlig intensitet i frukten och fin mineralitet.
Nåja, det är väl bara att acceptera stilen. Och vinet är absolut jättegott och suveränt till maten som förvandlar strävheten från lite störande till närmast välgörande.
1 kommentar:
Nog för att jag tillhör dom som älskar fat och ek på alla sätt, men jag förstår ändå precis vad du menar. Jag och en kompis till mig som äger en massa Italienska viner brukar prova 2001 mot 1997 och 1995. Jag tycker nog att vinet i mer moget tillstånd mår bra av den lite hårdare fathanteringen.. Så det är bara att lägga flaskorna i källaren som vanligt :)
Skicka en kommentar