Det slår mig att vi utan bakomliggande tanke provat två toskanska nollettor på senaste tiden. Båda har varit klart tillgängliga och inte alls dumma att dricka nu med ett ben i ungdomen och ett i ålderdomen. Varför inte göra ytterligare ett nedslag i årgången och se var Castello di Brolio befinner sig? Vinet känns dessutom som ett gjutet val till kvällens lata italienska hämtmat.
2001 Castello di Brolio har en bruntingerad blåröd färg. Det blir rejäla gotiska portaler i glaset när man snurrar. Första intrycket är något bakåtsträvande och knutet, men efter två timmars luftning är vinet underbart öppet och bjuder på en ljuvlig väldoft där den mörka körbärsfrukten blandas med mjukt avrundade toner av plommon och en subtil men komplex kryddblandning med bakkryddor som kardemumma och kanel. Associationerna till brun läskedryck är svåra att undvika; amerikanerna brukar prata om Coca-Cola men ännu mer träffsäker är liknelsen med julmust (© Finare Vinare). Vid något tillfälle får jag en kort association till glögg - i den mest positiva bemärkelsen man kan tänka sig. Vi sniffar vidare och hittar lite mint, fin örtighet, elegant stallighet och efter en stund en omisskännlig doft av rå svamp. Ljuvliga mognadstoner! Faten är otroligt snyggt integrerade och bidrar med lite mörk choklad och karamelliga toner. Helhetsintrycket är elegant, komplext och rent av aristokratiskt. Munkänslan är medelfyllig med höga syror och surfrukt med drag av finaste balsamico. Läskande! Fin, lång eftersmak där ett nätverk av sammetssträva tanniner möter en liten järnton. En underbar chianti, och bland det absolut godaste vi druckit från appellationen! Vi får inte glömma att köpa några nollfyror.
Vi kan inte låta bli att sammanfatta våra intryck ur minnet av de tre nollettorna. Allihopa har varit fina att dricka nu, men viker knappast ned sig i första taget. Snarare fortsatt uppotential. Årgången känns verkligen så bra som alla påstått. Vi känner oss lite filosofiska och kommer fram till att de representerar tre olika ansikten av Italien. Favoriten var nog Flaccianello som med sin dyra moderna design och kraft får oss att tänka på Ferraribilar och Milanomode. Fast Castello di Brolio är inte långt efter. Med sin eleganta aristokratiska framtoning motsvarar den förstås gamla pengar, kultur, renässans, Bernini, Botticelli och baroner... Det vore onekligen kul att någon gång i framtiden prova dessa underbara viner i parallella glas. Minst tycker vi nog om Castello di Fonterutoli, men man måste komma ihåg att konkurrensen är mördande. Det är absolut inget dåligt vin; tvärtom jättegott, men i jämförelse framstår den rundnätta ekbehandlingen som än mer klumpig. En riktig Silvio Berlusconi med mycket yta - plastikopererad, brunbränd, ständigt leende och mån om att fare bella figura - men i slutändan rätt vulgär... ;-)
6 kommentarer:
Härligt underhållande beskrivningar! Castello di Fonterutoli har faktiskt lite problem att åldras med värdighet! Medelåldersfaserna mellan tuff ungdom och sen ålderdom är inte helt smickrande...
Precis som du skriver håller ju däremot Castello di Brolio stilen med en jämn och fin mognadskurva, där varje möte längs med vägen är tillfredsställande. Ett klassiskt vin som blir strålande gott i fullmogen version...
Fast jag har ju lite issues med Fonterutolis fatbehandling även när flaskorna är unga. Gott, men lite för mycket för mig. Castello di Brolio verkar klart mer i min smak, och jag blev sugen på att prova nollfyran snart. Roade mig med att läsa igenom vad ni skriver om tidigare årgångar, ni har ju provat en del. Ledord verkar vara elegans, balans och stallighet med fransk accent. Bara att hålla med. Kanske är det de egenskaperna jag faller extra mycket för. Chateau de Brolio.
Kul läsning, och kul att ni tyckte om vad som för tillfället är mitt favoritvin. Enligt leverantören ska 04:an vara i samma klass och stil som 01:an. Kanske läge att öppna en 04:a och göra en bedömning redan nu.
Ch de Breuil, hehe... vi testade ju nollfyran i början av mars, och den ger redan stor behållning. Stram förstås, men ändå klart mer tillgänglig än 97, 98 och 99 var vid samma ålder. Klart att ni ska poppa en kork! Det är fantastiskt kul när man jämför minnen av 97an när den släpptes hösten 2000 och hur den är nu 2008 ... sånt som ger motivation att lagra vin...
Förresten, om du har problem med fatrostningen och extraktionen i Castello di Fonterutoli, varför inte lägga undan ett gäng 2006 Fonterutoli istället... 2 till priset av 1, renare blueprint-sangiovesefrukt får man leta efter, vinet har stoppningen för längre lagring men kan drickas nu eller när som helst längs med vägen.
En tuffing som kommer bli en skönhet...
2006 Fonterutoli msåte såklart smakas vad det lider. Och jag kommer även att fortsätta köpa CdF, men inte i större mängder. Vinet är absolut jättegott och användbart även om jag blir mer knockad av Castello di Brolios mer klassiska elegans.
Skicka en kommentar