2002 Château Clerc Milon

Vår ohemult långa sommarledighet börjar lida mot sitt slut. Vi tror att bästa botemedlet mot vardagsångest är en torsdags-Pauillac, uppbackad av hängmörad Clubsteak och potatisgratäng. Vi fortsätter på vårt lösa tema att prova 2002:or. Den här gången misstänker vi dock att vi är lite väl tidigt ute, varför flaskan korkas upp i god tid som tur är -ett första smakprov visar knuten doft med rejäl tanninstruktur. Till maten efter några timmars luftning är dock vinet i bättre form. Doften har hunnit veckla ut sig till klassisk Bordeaux med de vanliga komponenterna av svarta vinbär, jord, kaffe och en gnutta mint, men det har även tillkommit lite skomakarverkstad, plommon och en kryddig cederton. Det finns också som vanligt i den här årgången lite gröna toner som den här gången drar mest åt kryddhyllan: timjan, oregano eller är det möjligen salvia? I munnen är vinet medelfylligt med rejäl strävhet parat med en koncentration och längd som är klart bättre än det fåtal nolltvåor vi har provat hittills. Vinet var som bäst till osten, men kändes fortfarande väl ungt och tjurigt strävt. Det här tycker jag är den godaste 2002:an hittills, men inte full utdelning trots lång luftning. Låt ligga!

2006 Château Mourgues du Gres Capitelles des Mourgues Rosé

Även om jag gillar hösten blir jag alltid lite melankolisk när det där första kalla väderomslaget kommer i slutet av sommaren. Får man be om lite mer sol och temperaturer över 20 grader, tack? Vi gör vårt genom att dricka lite buteljerat solsken försett med passande etikett. Den här rosén har för ovanlighetens skull legat tre månader på ekfat. Huvudsakligen mourvèdre med en mindre andel syrah och grenache. Färgen är som hallonsaft -vi har druckit enkel Bourgogne med samma färg. Doften är lite bränd och som brukligt rödfruktig med inslag av jordgubbar, lingon och tranbär men faktiskt även en liten pust av mer animaliska inslag som blir särskilt tydliga när flaskan varit öppen några timmar. Eken bidrar dessutom med lite rundare profil och kryddighet än vad som är vanligt. I munnen är vinet saftigt med viss rondör och lite brända toner innan allt avslutas i ett ganska kort malörtsbittert och tyvärr lite alkoholeldigt slut. Kul att prova och ganska gott till kvällens restmat -paella med kyckling, räkor, bläckfisk och musslor.

2004 La Spinetta Barbera d'Asti Cà di Pian

Till färdigköpta delizie fyllda med skinka, zucchini, emmenthaler och tomat premiärsmakar vi den här nollfyran från La Spinetta som hälldes i dekantern lagom när maten stod på bordet. Doften är initialt mörkt animaliskt köttig med inslag av plommon vilket för ett kort ögonblick för tankarna åt Spanien, men det finns också rikligt med italienska körsbär. Direkt efter dekanteringen och en tid därefter noterar man också en lite stickig doft av nagellack/aceton/terpentin som lyckligtvis dämpas efter hand. Det finns också initialt aromer med inslag av sälta som för tankarna åt matjessill/ansjovisspad. Huga, det här var lite spretigt. Efter hand under middagen utmejslas dock mer klassiska aromer av mörka körsbär, vildhallon och även lite blommighet med inslag av rosor och violer, allt på en bakgrund av ganska generösa doser rostad ek med gräddkola, kaffe, vanilj och mörk choklad. I munnen finns det bra drag med mer körsbär, hallon, lakrits, vanilj och kaffe innan allt avslutas i en väl bitter, något eldig eftersmak med inslag av Valrhona och ektanniner. Hmm, gott och modernt men jag tycker det saknas lite fräschhet och hade gärna sett lite mer finkänslig ekbehandling. Framför allt eftersmaken känns lite väl bitter och tung i gumpen av alla rostade ekaromer. Å andra sidan har vinet helt klart stoppning för en kortare tids lagring och låta eken integreras, och sista glasen var bäst. K tyckte vinet var urgott, speciellt efter en väl genomförd tjejmil.

1999 Allegrini Amarone della Valpolicella Classico

Till ostarna smakar vi en av våra sista flaskor Amarone. Jag köpte en del när jag på allvar blev vinintresserad för några år sedan och vanligen köpte vin utifrån hur många poäng det fått. Det här var dessutom innan jag riktigt lärt mig mina egna smakpreferenser. Inget fel i det -det är en resa alla måste göra, men nuförtiden blir det så gott som aldrig några Amarone i inköpskorgen. Jag är måttligt förtjust i russin, socker och hög alkoholhalt före eller till mat, och det är så vi oftast dricker våra viner. Det är faktiskt skönt att kunna bortse från nästan all Amarone som släpps och istället koncentrera sig på annat. Men det är många som verkar älska dessa viner -jag vet inte om de ofta äter mammut -och Allegrini är en högst respektabel producent. Vinet är blålila med en brun nyans. Doften är stor och eldig med inslag av katrinplommon, mogna mörka körsbär i likör, kryddor, vanilj, lite skogsglänta och rejäla doser mörk choklad. Rena russintoner saknas dock, härligt. I munnen är vinet förstås fylligt men faktiskt ändå lite elegant med ganska rikliga men fina tanniner och en lång chokladig eftersmak med viss eldighet men ingen nämnvärd bitterhet. Riktigt gott, och är vinet så här bra dricker jag gärna en Amarone ibland som omväxling.

PS. Resten av flaskan sparades i kylen och dracks tre dagar senare. Vinet har nu blivit mera portliknande, chokladaromerna har vikit något till förmån för gräddkola. Underbart renfruktigt och elegant trots all kraft, utan nämnvärd alkoholförnimmelse.

2005 Calvet-Thunevin Cuvée Constance

Det andra vinet till lammet blir en ny påtitt av det här vinet som vi senast drack härom veckan. Denna gången är vi noggranna med att servera flaskan sval. Doften är som tidigare ganska stor och lite eldig trots temperaturen. Den här gången finns det rejäla doser balsamico och soja utöver körsbär och garrigue. Hur gräddkolan kommer dit utan eklagring begriper jag inte men den finns där (kanske ML? -Franko från 2009). I munnen är vinet klart betjänt av den lägre temperaturen, men även denna gång framstår det som lite för enkelt med gles mitt och kort eftersmak som inte förmår att fylla ut den alkoholstarka kostymen. Inte så kul enligt min smak men mamma och pappa gillade det vilket var viktigast, och föredrog det till och med framför Graillot som "var lite sur" - detta trots att de upplysts om Syrah-VM. Ach, ingrates.

2004 Världens tredje bästa syrah

Till lammkotletter serverar vi ännu en flaska av världens tredje bästa Syrah signerad Graillot. Och nu, äntligen, inser vi att vi har ett världsvin i glasen, himlen öppnar sig och med pukor och trumpeter i öronen dricker vi djupa klunkar av denna komplexa nektar...nej tyvärr. Den här flaskan är som tidigare, dvs en ganska habil Crozes med härliga doser peppar, gummi och oliver men också rikligt med gröna toner, lite gles frukt och ganska vattnig eftersmak. Precis som tidigare med andra ord. Ser man tillbaka på de flaskor vi druckit var nog den första i våras bäst då frukten kändes lite mer intensiv -vinet känns glesare och om möjligt ännu grönare nu. Jag har inget att tillägga utöver det jag skrivit tidigare.

NV Deau Vieux Pineau des Charentes

Pineau des Charentes är en fransk specialitet som sällan gör något väsen av sig i Sverige. Drycken -som är en blandning av vin och cognac- sägs ha uppkommit av en slump 1589 när en vinbonde av misstag hällde druvmust i ett fat med cognac. Nuförtiden gör många cognacsfirmor även en Pineau, och besöker man trakten får man inte sällan ett glas som apéritif. Vinet görs med fördel på cognacsdruvor som Ugni Blanc, Folle Blanche eller Colombard, men en mängd andra druvor är tillåtna som tex Sémillon, Sauvignon Blanc, Jurançon Blanc, Merlot, Cabernet Sauvignon och Cabernet Franc. Vinet skall lagras minst ett år på ekfat, men ibland stöter man på exemplar som legat längre och då kallas Vieux (5 år) eller Très/Extra Vieux (10 år). Den här flaskan köptes på plats i Cognac för några år sedan för att sedan falla i glömska längst in i skafferiet. Har den överlevt? Jodå, visar det sig. Det finns visserligen en del fällning men smaken är det inget fel på. Färgen är gyllene med dragning åt koppar och orange. Doften är söt, lite drypande och eldig, innehållandes honung, fikon, apelsiner, pomerans, aprikoser, gräddkola, lite nötter och ett uns oxiderade sherrytoner. I munnen är vinet simmigt och sött med viss eldighet. Gott om man är på det humöret. Det finns förstås en intresseorganisation som lobbar för Pineau -när vi var i Cognac minns jag stora reklamaffischer som bland annat rekommenderade drycken till gåslever. Den här flaskan Vieux Pineau var sötare än de enklare vi oftast drack i Cognac; de var torrare med en tydligare dragning åt sherryhållet. Kvällens matchning med några skivor viltpaté var väl knappast lyckad -men det gav lite trevliga nostalgiska minnen av just den frankrikeresan vilket var tanken.