Pomerol dricker vi verkligen inte för ofta. Det här är visserligen andravinet till lite halvobskyra Clos du Clocher, men icke förty en tvättäkta Pomerol. Årgång 2000 passerade beställningssortimentet för några år sedan om jag minns rätt, och förstavinet finns just nu att köpa i årgång 1999. Det här är en ensam stackars flaska inköpt i Frankrike som vi inte riktigt vetat när man skall öppna, men ser man till Parkers rekommendationer för förstavinet så kanske det börjar bli dags för att inte bli besviken.
Korken är i suveränt skick utan några som helst tecken på läckage med vin endast någon mm upp i ett homogent mönster. Doften är ganska stor, och alldeles ljuvligt parfymerad med plommon, svarta vinbär, vanilj, choklad, kaffe, jord, järn och en antydan av sous-bois. Jag tycker ofta det är svårt att skilja högra stranden från den vänstra men det här är bara så typiskt Bordeaux. Mmmm, det här kan jag sniffa på hela kvällen. Smaken lever inte riktigt upp till alla löften men är fortfarande riktigt god och läskande med samma mörka frukt parad med lite kaffe och bitter choklad, medelfyllig med viss koncentration och längd men kanske lite ihålig mitt. Vinet är mjukt och känns helt drickfärdigt. "Definitionen av rött vin" säger K med gårdagens Rhônevin i minnet och det är bara att hålla med. Återigen ett exempel på all god Bordeaux som finns, utanför de stora namnen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Men vad var gårdagens Rhône-vin för nåt?
Det var en flaska 2003 Château de Pesquié Quintessence som var helt ok och den bästa flaskan hittills -tidigare har jag varit besviken på vinet. Det blev inte av att jag skrev en formell post. Min sambo delar inte alltid min kärlek till Rhôneviner, speciellt inte Syrahdominerade.
Skicka en kommentar