Vi firar 14:e Juli med en dag på stranden, en skön joggingtur, hotellbokningar inför kommande Parisresa och vår enkla vanliga kyckling, som dagen till ära får heta Poulet provençal. Vinet är dock allt annat än enkelt. Det varma 2003 som skapade en hel del eldiga alkoholstinna viner med russinliknande frukt verkar ha spelat familjen Féraud helt i händerna, och om Clos des Papes som dracks ganska nyligen har delat vinälskare i två läger så verkar precis alla älska Pégau. Parker uppgraderade sin score till 99 i ett nummer av Hedonist's Gazette nyligen vilket satte fart på de sedvanliga spekulationerna om nära förstående prishöjningar. Nu är ju inte vinet så förbaskat enkelt att få tag på längre ändå, men åtminstone förra sommaren fanns det fortfarande gott om flaskor i Pégaus caveau i centrala Chateauneuf-du-Pape, och Divine lyckades som vanligt också få hit en del flaskor till Sverige, visserligen till ca 70% högre pris än de €29 vinet kostade på plats, men de skall väl också tjäna pengar.
Flaskan korkades upp redan efter lunch men dekanterades ej. Färgen är mörkt brunröd. Doften är stor men ändå klart mera knuten jämfört med senaste flaskan för något drygt halvår sedan. Här finns mängder av körsbär, hallon, kåda, tallbarr, lavendel, provencalska örter, vitpeppar, lite läder men också lite svettig häst och bondgård som sannolikt är brettanomyces men som absolut inte stör utan snarare bidrar till helhetsintrycket. I munnen är vinet fylligt men elegant med samma peppriga körbärstoner som i doften. Flaskan säger 14% men enligt uppgift är den sanna alkoholstyrkan drygt 16% vilket inte alls märks -vinet är helt enkelt perfekt balanserat. Eftersmaken är kryddig och mycket lång. Wow, vilken Châteauneuf. Riktigt, riktigt bra och det enda smolket i glädjebägaren är att vi vet att det kan visa ännu mer. Det finns också flera inlägg på cellartracker från senaste månaderna som tyder på samma sak - vinet har lämnat sin öppna babyperiod och gått in i en svårare fas. Bäst att låta resterande flaskor ligga ett tag, skall vi säga 2 år?
I högtalarna Françoise Hardy "The Vogue Years", man behöver bli påmind ibland om vilken fantastisk dramatisk popmusik "Non ce n'est pas un rêve" och "Je changerais d'avis" är.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar