2001 Brunel Les Cailloux

Det kommer med jämna mellanrum rapporter från konsumenter att Brunels viner lider av både flaskvariation och påtaglig snabbmognad. Kanske är det så att bascuvéen inte är ämnad för längre lagring, vilket jag inte har några större problem med. Alla viner behöver ju faktiskt inte klara tjugo år i källaren. I vilket fall som helst förefaller fler och fler nollettor närma sig drickfärdighet och vi är nyfikna på att se hur det stämmer för Les Cailloux. Förväntningarna är rejält uppskruvade efter nolltreans upprepade smakfyrverkerier.

Ett helt transparent vin med ursnygg brunröd färg och lite orangea reflexer fyller dekantern. Doften är underbart komplext sammansatt med i det närmaste burgundisk parfym och varierande halter av precis allt jag vill ha i en sydrhônare. Det är bara att bocka av finaste rödfrukt med vildhallon, mosade mogna jordgubbar och kirschiga körsbär. Lite citrustoner minglar i hörnet. Därefter gör sig djurriket påmint med järnig bloddoft och både grillat och rått kött. Växtriket bidrar med barr, kåda, en kärve garrigue och en bukett lavendel och violer. Från kryddhyllan kommer en gnutta peppar och kanel och som pricken över i har någon tänt rökelse i bakgrunden. Sånt här kan jag sniffa på hela kvällen. Smaken är elegant och slank med en kärna av ganska hårt tvinnad kirschig körsbärsfrukt som öppnar upp sig mer och mer under kvällen, men som aldrig riktigt helt fyller ut mittregistret. Vinet känns mjukt och ganska syrligt med en elegant lång bara aningens vattnig eftersmak med påtaglig mineralton. Fint att dricka nu, men snarare på uppgång än over-the-hill; vinet blev egentligen bara bättre och bättre under kvällen.

Underbar balans och elegans. Jämfört med nolltrean finns fler mognadstoner samtidigt som helhetskänslan är både svalare och lite tunnare, men nolltrean flödar ju av mogen frukt. Jag föredrar nog nolltreans charm och drag en aning, men det är hårfint. Det är något med Brunels viner som verkar passa min smak perfekt.