Vilket väder! På något sätt är det som att kroppen glömt bort hur sommarvärme känns, och man känner sig lite nyutkrupen ur idet och glatt förvånad när man tar sig hem från jobbet i bara kortärmat. Underbart! Givetvis vill man ha ett glas sval riesling till middagsförberedelserna, och vad passar väl bättre än denna flaska som jag längtat efter att smaka.
2005 Breuer Terra Montosa bjuder på en silvrig blekgul färg. I näsan får man först ett litet stänk av petroleum följt av honungssötma, citrusfriskhet, Nashipäron, persika och en vit blommighet som får min hjärna att tänka jasmin. Vid något tillfälle skriver jag också ned bergamottolja, ja rent av Earl Grey-te. Smaken bjuder på härlig rieslingsötfrukt som klingar ut i en torr, salivframkallande eftersmak med en gnutta beska och en längd som huvudsakligen består av mineralkaraktär. Kanske lite för tydliga associationer till burkarna med fruktcocktail mormor brukade bjuda på ibland på åttiotalet. Syrorna är inte skyhöga, men bra. Munkänslan är nästan lite fet och oljig. Rätt så snällt, men fräscht och aptitretande.
Det här är gott, men de riktiga superlativen vill inte riktigt infinna sig. Jag är medveten om att jag svär i svenska Breuer-kyrkan, men kanske hade jag lite för höga förväntningar; det handlar ju trots allt om vad man kan beteckna som ett andravin. Det blir absolut inga problem att dricka upp resterande flaskor med stor njutning, men när priset för den här cuvéen krupit över 200 spänn kommer åtminstone jag att vara lite försiktig i svagare årgångar.
6 kommentarer:
En bra sammanfattning! Det är inte så bra att marken börjar skälva, men det är en generös version av Breuer som lämpar sig för tidigare konsumtion. Nollfyran är en stramare och mer lagringsbenägen historia, nolltrean var väldigt exotisk och rik. Som du skriver kan man verkligen ha synpunkter på husets prissättning (och här handlar det förstås om medveten branding - tänk klass och lyx). Finns det tid att jaga vidare i rhengau går det att hitta bättre förhållanden mellan pris och prestanda. Wegeler Pur ger samma fina kvalitet som Terra Montosa för några tior mindre.
Mindre namnkunniga producenter är förstås ännu billigare, på plats...
...och snackar vi tysk riesling i allmänhet så tyckte vi båda två att förra veckans åldring från von Othegraven sparkade Montosas stjärt så det gnistrade...
Fast visst är det gott, ingen uppoffring att dricka direkt. Det är svårt det där med skyhöga förväntningar.
Vad går väl upp mot 14 års lagring? Vi får väl se hur stjärtarna sparkas år 2019... men Mosel är ändå oslagbart när det gäller prisvärda gamlingar....
Visst är det så. En rejäl spark med artrotiska leder och stöd av rullatorn är oslagbar. Synd att det säljs så lite sextonåriga Breuer-rieslingar för 148 kr bara... ;-)
Visst är det konstigt att åldrig rhengau är helt obefintlig på marknaden medan åldrig mosel dyker upp allt som oftast. Fler små familjeproducenter i Mosel, fler anrika slott i Rheingau... de har kanske ingen anledning att rea ut godsakerna... medan den nyblivna änkan på familjeegendomen i Mosel måste sälja ett parti för att klara sig... gammal Mosel måste ändå vara världens relativt sett lägst värderade vin... (vissa starkviner borträknade).
Tack, för trevkig input. Som relativ nybörjare på tysk riesling, och tyska viner över huvudtaget, har jag inte fått den bilden ni har, utan snarare tvärtom. De goda billiga rieslingar, både äldre och nyare, jag råkat på har varit från Rheingau, t.ex den alltid prisvärda Schloss Vollrads och en del från Künstler. Samtidigt har flertalet av de dyrare som inmundigats varit från Mosel, bl.a. Bernkasteler Doctor och Dr Loosen. Jag misstänker att det är detta som gör att det är klar undervikt på Mosel i källaren och med de nya glasögon jag nu fått av herrarna lär det bli ändring på det.
Skicka en kommentar