2001 Rioja

Skönt med tankar som slår rot. Under hösten har vi diskuterat Rioja en del via mail. Plötsligt har Finare Vinare en horisontal färdig, fast är det inte egentligen roligare att smaka tillsammans? Jo tack, och hipp som happ har vi ett gäng bloggare på middag dan före nyårsafton. Inte ens ett parti skämda ostron kan få oss på dåligt humör, även om aptitretaren NV Pol Roger Brut Réserve knappast fick den uppmärksamhet den nougattonade, autolytiska citrussmaken kanske hade förtjänat...



Flight 1

Vin nummer 1 bjuder på en lite köttig fattonad doft, där eventuella nyanser dock drunkar i ganska osköna inslag av dill, kåda, vanilj och söt kola. Det här känns rätt kladdigt redan på doften, vilket tyvärr förstärks i munnen. Vanilj och brända rostade inslag fyller ut smaken där frukten drunkar i ekbeska utan chans till räddningsplanka. Syrorna är inte obefintliga, men frukten känns suddig utan fokus och utan direkt lyft vilket blir än tydligare när vi smakar grannglasen. För mycket trä helt enkelt. Nja, det här är inget vidare, säkert någon hyfsat billlig trotjänare? (84-85?)
Facit: 2001 Marqués de Arienzo Gran Reserva. Nej tack, inte igen.

Vin nummer 2 däremot, sablar vilka sköna grejer. Doften är klart mer volatil med salubrin och nagellack, men bjuder samtidigt på en härlig komplexitet. Virkesupplag, kaffe och parfymerade blomsterbuketter trängs med fatkryddor och rödlätt frukt. I munnen får man ett ypperligt balanserat vin med fin slankhet och urgod mineralkaraktär. Frukten är rödsirlig och smalnar av en del i slutet, men det här drar ner ovationer runt bordet. (91)

Facit: 2001 La Rioja Alta Viña Arana Riserva. Inget annat än ett strålande fynd för 194 kr i BS. Det här vill jag dricka igen.

Vin nummer 3 imponerar till en början med mörkare, ruffigare drag av lim och trävirke tillsammans med plommonfrukt, tobak och kryddor. Samtidigt finns här en hel del funk - omdömen som "ostbutik" och "orent" hörs runt bordet. I munnen får man ett till en början ganska maffigt vin som dock klingar en aning ihåligt i mitten och som efter en stund lägger sig platt på rygg med undfallande eftersmak med lite rotfruktssötma. Nja, sådär va? Startar runt (89) men trillar snart ned mot (87) och fortsätter ännu lägre.

Facit: 1997 La Rioja Alta Gran Reserva 904. Det var det värsta, jag känner inte alls igen vinet vi drack häromveckan och som då mest liknade vin nummer två och dessutom blev bättre och bättre efter flera timmar i öppen flaska. Blint är förstås blint, men här måste man fundera på flaskvariation. Besvikelse.



Flight 2

Vin nummer 4 sticker ut med sin ganska moderna doft av violer, ceder, tobak, vanilj och mörkfrukt som de flesta runt bordet vill ha till Bordeauxdruvor snarare än tempranillo. Smaken bjuder på saftiga cassistoner tillsammans med höga blodapelsinsyror som riktigt fräser i tandhalsarna. Lång, koncentrerad eftersmak som tycks rymma mer fransk än amerikansk ek. Kvällens kanske mest atypiska vin, men tvivelsutan riktigt gott och välgjort. (90)

Facit: 2001 Conde de Valdemar Gran Reserva. Uppseendeväckande bra för priset (144 kr), om än inte så värst typiskt.

Vin nummer 5 däremot osar genomluftat, fatlagrat vin på ett sätt som leder tankarna till en bottilagrad klassisk italiensk Riserva. Här får man lätt torkad körsbärsfrukt tillsammans med plommon och vinbär. Faten fyller på med trävirke, marsipan, målarburk och lacknafta, och så sköna mognadstoner av nyskuren svamp och farinsocker. Smaken är örtig och mineralisk i en slank, syrlig kropp. Smaken bär ut i en fin båge och klingar kvar en ordentlig stund med mineraler. Riktigt gott! (91)

Facit: 2001 Vallemayor Gran Reserva. Reades tydligen ut för 150 kronor, synd att man inte var på hugget då. Riktigt bra redan för utgångspriset. Allas favorit i flighten.

Vin nummer 6 känns däremot jobbigt överarbetat, och har en lite schizofren doft där mognadstoner slåss mot ganska råa ekaromer av vanilj och sötslibbig fudge tillsammans med ganska påtaliga volatila inslag. Frukten har en smått torkad karaktär som av korinter och russin; det här känns senskördat. På plussidan finns ganska ordentlig koncentration och lite mineralgnister men vad hjälper det när syrorna är så låga. Vinet landar ganska platt på rygg utan lyft. (87)

Facit: 2001 Marques de Murrieta Castillo Ygay Gran Reserva Especial. Det var det värsta, den här flaskan från novembersläppet har jag hållt i och tänkt köpa. Massor av poäng och "MASSIVELY balanced" enligt Gary Vaynerchuk. Platt, tråkigt och överarbetat tycker jag, fullständigt underkänt för trehundra bagare.



Flight 3

Vin nummer 7 har en hel del likheter med första glaset. Samma kladdiga intryck här med vanilj, kåda och kola tillsammans med lite brända, rostade toner som effektivt dränker både tobaken och den plommontonade frukten. I munnen får man skaplig koncentration tillsammans med fatlakrits. En del sandiga tanniner som fortfarande sprattlar, och så skapliga syror (vilket dock knappt någon runt bordet höll med om). Fast rätt trist ändå. (86-87)

Facit: 2001 Marqués de Arienzo Gran Reserva Especial. Den här stora producenten tycks inte vara något för mig...

Vin nummer 8 är en bonusflaska från Anders och beskrivs enklast som något jag aldrig stött på förut. Rent trolsk doft som hämtad från något Bauer-motiv med blandade svala skogsbär, rabarber och grundskolans saftsås. Vidare enbär och en örtig kryddighet som bordets mer världsvana gäster snabbt ringar in som marijuana...
I munnen får man ett vin som fortfarande har en hel del sandiga tanniner, och så en tydlig varmklimatsprägel med rätt låga syror och en tydlig alkoholnärvaro även om här inte finns något som bränns eller ens hindrar drickbarheten nu. Oj, vad kan det här vara. Anders meddelar att det här är ett av kvällens äldsta viner. Någonting med tanninerna får mig att tänka på bergskaraktär, och syrorna känns väl knappast europeiska? Kan det vara Tognis andravin Tanbark Hill? Nähä... (90)

Facit: 2000 José L. Ferrer Reserva Especial. Ett Majorkanskt vin från Binissalem på åtminstone 60% Mantonegra och så Tempranillo och Cabernet Sauvignon. Vidgade vyer.

Vin nummer 9 får agera färdknäpp. Rätt tydliga fat med kaffe, och så en väl tilltagen frukt med rödbetor och körsbär tillsammans med multnad, tobak, svamp och undervegetation. Fin saftighet, sköna syror och en rätt generös munkänsla om än med kanske lite väl tydliga fat i nuläget. Några hittade en smula hetta i eftersmaken, även om jag själv inte stördes av de 14,5 procenten. Gottigottgott. (91)

Facit: 2007 Walter Hansel Pinot Noir Cahill Lane. Mycket bra men North Slope är nog ändå snäppet mer i min smak denna årgång.

Gott nytt år alla vintokar! Vi ses på andra sidan...

Årets viner 2010

Dags att lägga ännu ett års vinupplevelser till handlingarna. Somliga glas försvinner ur minnet tämligen omgående, medan andra dröjer sig kvar och fortsätter att pocka på uppmärksamhet långt efter att man svalt. Jag älskar viner som har en tendens att åter dyka upp när man minst anar det; ser man mig till exempel med glansig frånvarande blick på pendeltåget en mulen novembermorgon kan det mycket väl vara Randy Dunns fantastiska 2004 Howell Mountain som gjort sig påmind. Året har bjudit på många goda minnesvärda viner, och att välja ut tio stycken är inte det mest lättlösta av lyxproblem. Som vanligt är det inte alltid de viner man satte högst poäng på som skiner starkast i minnet, likaså finns ingen egentlig inbördes ordning mellan vinerna trots numrering.

1. 2004 Dunn Vineyards Cabernet Sauvignon Howell Mountain. Ett överjävligt gott vin med alldeles bedårande bergskaraktär, och stackars 2007 Pégau hade inte en chans den där lördagkvällen i maj. Så här i backspegeln är nog Dunns nollfyra den bästa jänkare jag druckit.

2. 2007 Mas de Boislauzon Cuvée du Quet. Tredje gången gillt gick vinet på knock med sagolik doft, invändningsfri balans och sanslös längd, samtidigt som de tidigare så ruffiga och oborstade dragen börjat ge vika för ren och skär elegans. Magnifik njutning på Munskänkarnas prestigecuvéeprovning, och det blev än en gång uppenbart att Parker faktiskt kan se genom väggar.

3. 2003 Roagna Barbaresco Pajé. Av någon outgrundlig anledning blev det aldrig någon post, men Roagnas 2003 Pajé har levererat varje gång vi druckit den. Klockren parfymerad barbarescokaraktär inramad av klart årgångsatypiska daggfriska syror. Så gott och komplext redan nu, men fortfarande med stor potential. Tre flaskor har slunkit ner under året, vilket förstås inte håller i längden. Det fick bli påfyllning häromveckan, lyckligtvis finns vinet kvar att beställa.

4. 2000 Château Montrose. Trots en uppsjö av magnifika nollnior på Tryffelsvinens bordeauxprovning i september var det inte svårt att utse dagens glas. 2000 Montrose imponerade på ett rent gåshudsframkallande sätt. Det var bara att svälja skammen och hålla fram glaset en gång till före hemgång. Jodå, det gick bra att få påfyllning...

5. 2006 Clarendon Hills Grenache Onkaparinga tar sig in på listan med en uppercut rakt in i lustcentrum. Rent ut sagt svingod, hedonistisk glorious Grenache. Frågan är om det inte måste bli lite mer från Australien under 2011?

6. 2006 E Guigal Côte-Rôtie Château d'Ampuis. Med tanke på hur det här vinet briljerade vid inte mindre än tre tillfällen under hösten känns det nästan overkligt att tänka sig att Guigal faktiskt har ytterligare en växel att lägga i. Jo, de tre LaLaLa-vinerna var snäppet större, men det är Château d'Ampuis som tar sig in på listan. Syrah som får en att bli alldeles pirrigt nyförälskad i druvan.

7. 2002 Dominus. Den kanske mest franska av Napa Cabs gjorde inte bort sig den där torsdagen i april, och hade sannolikt suttit som en smäck även om inte blodpuddingen utgått...

8. 1989 Château Haut Brion. I sista glaset på munskänkarnas Big Five-provning i januari blev det äntligen fyrverkerier. Elektricitet, bredd och djup hos ett rent pulshöjande vin.

9. 1997 Louis Jadot Morey-Saint-Denis. Ett sketet byvin från en skruttig årgång från förra millenniet skall ju bara inte vara så här bra, men Jadots färdiglagrade nittiosjua i augustis mellansläpp levererade på ett sätt som fick en att plocka fram psalmboken. Sade jag tack?

10. 2004 Aldo Conterno Barolo Romirasco som inte bara var årets överlägset godaste unga Barolo, utan en av de bästa Barolo jag någonsin smakat. Parfym, nebbafrukt att dö för och så en liten knivsudd fat som sannolikt kommer från den avhyvlning Conterno brukar ge sina botti med jämna mellanrum. Livsfarligt god redan nu. Sällan har ett släpp känts så nödvändigt som när några flaskor dök upp i mitten av maj.

Tack för alla delade flaskor och upplevelser, alla diskussioner och skratt. Gott nytt år allihop!

Edit: Frågan är hur i hela friden jag kunde glömma att 2004 Romirasco faktiskt dracks i år? Det är nackdelen när man aldrig kommer till skott och skriver ned sina upplevelser. Ledsen 2007 Chante le Merle, din tid kommer nog när det är dags att sammanställa listan 2015...

2 x 2005 Bordeaux

Julfirandet har bland annat bjudit på Bordeaux från Farmors och Farfars samling. 2005 Château Citran hade en betydligt mer öppen och tillgänglig doft än senast vi provade, och bjöd på ganska yppig nollfemmefrukt med körsbär, plommon och vinbär tillsammans mängder av fatmarkörer som kaffe, choklad, mandelmassa och kåda. Lite ungdomlig smörkola som blåste bort under kvällen, medan dragen av tobak, barr och jord snarast stegrades med luft. Doften var fortfarande ganska primitiv och snudd på italiensk, men landade slutligen tryggt i Bordeaux.

I munnen fick vi ett vin med en medelfyllig kropp och en rätt sval munkänsla även om årgången bidrog med bra skjuts i frukten. Vinet hade ett fortfarande ungdomligt men skönt grepp, och klingade kvar en duktig stund med lakrits och tobak. Mitten var väl kanske inte helt kassaskåpssäker, men gott var det, rent av lysande för €11. Faktiskt blev det bordets blinda favorit framför en kådig, lite eksöt och aningens klumpig 2004 Finca Sandoval. (88)



Under veckan smakades även 2005 Rollan de By som hade en djup, tät färg av oxblod. Öppen, utåtriktad och ganska modern doft av plommon, körsbär och cassis tillsammans med fuktig jord och tobak. Snygga fat med lakrits, kaffe och kryddor, och så lite rostbiff och stallighet som ruvade i bakgrunden och bara väntade på att komma loss. I munnen fick man en rejäl dos årgångstypisk, solmogen frukt. Bra balans i form av fina syror utan baktyngd, och en lång eftersmak med mineraler och lakrits. Trots ett modernt, utåtriktat och direkt tillgängligt anslag (vad kan man annars vänta sig från önologen Riccardo Cotarella?) landade vinet i Bordeaux. Något att kolla upp för alla som gillade 2004 Haut Carles. Vi lägger undan några flaskor. (90-91)

1997 La Rioja Alta Gran Reserva 904

Ibland kommer det plötsligt bara över en. "Hmm, vore det inte väldigt gott med en traditionell Rioja till lammet ikväll?". Jovisst vore det det. Senaste halvåret har ju trots allt bjudit på några riktigt läckra och minnesvärda upplevelser från regionen i form av 2001 Prado Enea och 2001 Viña Ardanza Reserva Especial som nog egentligen var bättre än vi riktigt begrep just då nere i den spanska värmen. Så, för en traditionell Riojafix i den myllrande julhandeln en lördag strax före klockan tre, who ya gonna call? La Rioja Alta! Ordinarie sortimentet har ibland sina ljusa sidor...

1997 Gran Reserva 904 har en stilig rubinröd färg med ett litet brunstick och tegel i kanterna. Skön genomluftad, fatpräglad doft med mognadstecken. Här hittar man både jordgubbssylt, vinbär och torkade körsbär innan faten kickar in med virkesupplag, målarburk, kakao, kryddor och lite vanilj. Så värst mycket dill står inte att finna, men farinsocker och läder åker upp på mognadskontot. Vinet får lufta sig i öppen flaska och blir bara bättre och bättre under kvällen med mer av tobak och undervegetation samtidigt som doften får ökad höjd av parfymerade inslag av blommor. En mycket fin sniff som ger vissa associationer till både traditionell barolo och gamla portugiser även om den förstås mest skriker gammelrioja.

Smaken är mjuk och bärig, helt utan hårda kanter. Frukten har lite torkade inslag men är långt från intorkad; vinet sprattlar på ordentligt i munnen och är väl sannolikt så gott som immunt mot tidens tand efter all fatluftning. Munkänslan är aningen syrlig med tyngdpunkten och energin flyttad till eftersmaken. Mmm, det här skjuter ifrån på ett härligt sätt, och eftersmaken kommer dessutom i en fin andravåg innan den ringer kvar riktigt länge med kryddor och mineraler.

Men så gott! Varför dricker jag inte mer Rioja? Karaktärsfullt och moget för under trehundra spänn; hade ett sådant här vin kommit i ett tillfälligt släpp hade det sannolikt tagit slut på nolltid. Klockrent till mat, men samtidigt så komplext och finstämt att det gör sig utmärkt för sig självt. Det här borde tilltala alla vänner av klassiska gamlavärldenviner. (92-93)

2008 Melville Syrah Estate Verna's

Vi ger oss på ännu en flaska av Melvilles Verna's, mindre än två månader sedan förra gången. Och de fina intrycken består. Samma druvtypiska doft av mörka bär med samma skönt charkiga inslag av lufttorkad skinka och rökt bacon. Möjligen känns violerna och tallbarren ännu tydligare den här gången med lite inslag av kåda, samtidigt som de svarta oliverna är lite mer återhållsamma. Lakrits och kryddor rundar av, och jag trillar dit på samma sätt som senast. En riktigt öppen och tillfredsställande doft!

Smaken gör inte ont heller. Vi håller visserligen rätt hårt på serveringstemperaturen, men jag har inga som helst problem med etikettens 14,9 procent, och frukten har en sval karaktär trots sin yppighet. Syrorna får betecknas som höga med citrusinslag. Lång, kryddig eftersmak.Väntar man sig en slank nordrhônare från 2008 blir man förstås besviken, men själv tycker jag det här är en klart tilltalande kalifornier från en av delstatens svalare appellationer. Riktigt skönt att sippa på till uplösningen av Mad Men säsong två. (91-92)

PS. Man blir förstås nyfiken på Melvilles 2008 Syrah Donna's som släpptes i BS den 1/12 (och som klockade in på rent uppseendeväckande 98 Parkerpinnar). Trots en lagd e-beställning sekundrarna efter kl 10:00 dök det aldrig upp några flaskor. Någon som hade mer tur? Man kan inte låta bli att fundera på hur många flaskor Divine egentligen hade.

2000 Château Cantemerle

Inga konstigheter - söndagmiddag och Bordeaux. 2000 Cantemerle har hamnat i en otroligt skön fas av sin utveckling: slottstypisk slank elegans parad med begynnande mognad och så lite extra ummph i frukten från den goda årgången. Doften bjuder på mängder av tobak tillsammans med parfymerade, blommiga inslag. Möjligen är det närheten till Margaux som spelar in; Cantemerle ligger som bekant strax utanför kommungränsen. Vidare jord, lakrits, kaffe och en nästintill brettig, mild stallighet. Läder och farinsocker vittnar om vinets ålder medan frukten rör sig i gränslandet mellan svarta vinbär, plommon och jordgubbar. En öppen, läcker och mycket givande doft. Me like.

Smaken är slank och läskande med höga, friska syror. Tanninerna har till stor del smält undan, men en del dröjer sig fortfarande kvar i fin pulverform. Det här handlar mer om finess och elegans än om kraft, även om det finns intensitet i aromerna så det räcker. Lång och läcker eftersmak med salmiak och fin mineralkaraktär. Även om vinet känns ganska drickfärdigt nu finns här gott om liv kvar, frukten har fin stuns utan tecken på att lägga sig. Nästa flaska kan gott vänta fem år. Bordeaux för bourgogneälskare. (91-92)

2006 E. Guigal Château d'Ampuis

Tänk om man kunde stoppa tiden. Bara frysa det här vinet i sin utveckling här och nu. Ja, jag vet att det kan sannolikt kan lagras tills barnen tagit examen och att man egentligen inte skall klunka i sig så här ung Côte-Rôtie, men vem bryr sig? För jag vet också att det med mognad kommer att bli annorlunda. Kanske inte sämre men absolut annorlunda, och för min del så är det alldeles perfekt som det är just nu, tack så mycket. Läser man för mycket tekniska detaljer kan man lätt tro att 38 månader i splitternya fat borde resultera i en fet nysågad planka i munnen, men skall man sammanfatta det här vinet med ett ord kommer man långt med elegans. Och kommer någon dragandes med benämningar som terroir, ursprungstypiskt och burgundiskt så tänker inte jag säga emot. Visst finns eken där i form av mjölkchoklad, kola och kaffeskyar, men den är så vanvettigt stiligt infattad i helheten att man knappt märker den. Var Guigal gjort av alla de där trämånaderna begriper jag bara inte. I förarsätet sitter istället massor av blommiga övertoner tillsammans med ljusa inslag av örter och barr, och så en syrahfrukt att dö för med inslag av hallon, körsbär och vinbär. Mörka inslag av bacon, tjära, medwurst och lufttorkad skinka kontrasterar på ett härligt sätt mot det ljusa och parfymerade, innan allt avslutas med kryddor hämtade från hela orienten. God dayum, det här kan mycket väl vara årets sniff...

Men som vanligt är det i munnen man hittar de tydligaste tecknen på storhet. Det här är gott på en rent fysisk nivå, klart stönframkallande. Alla parametrar tycks befinna sig precis mitt i prick för min personliga smak, från de klingande rena syrorna via den svala men intensiva munkänslan till de silkiga tanninerna. Nämnde jag elegans? Och så en veritabel explosion av mineraler i den vansinnigt långa eftersmaken. Slank och svalt, javisst, men oj så smakrikt. Vilken längd! Vilken balans!

Det här vinet sjöng redan på provningen hos Vinunic härom månaden, och fortsatte på samma knäckande sätt när det dök upp blint hemma hos Finare Vinare någon vecka senare. Att få dricka det tre gånger på så kort tid är förstås en ynnest, och banne mig om inte vinet levererar på samma sätt ikväll igen. När man njuter vinet så här i djupa klunkar på hemmaplan känns det nästan overkligt att tänka sig att Guigal uppenbarligen har ännu en växel att lägga i. Det här är Syrah (med Viognier som äktenskapsmäklare) som får en att bli alldeles pirrigt nyförälskad i druvan. (96-97)

2007 Walter Hansel Pinot Noir The North Slope Vineyard

2007 Hansel PN North Slope har en stilig, helt transparent granatröd färg. Den unga doften är på riktigt gott humör med massor av körsbär, blodapelsiner och hallon tillsammans med kött och kryddiga drag av ingefära och mynta. Efter hand dyker skogiga, mossiga drag av undervegetation upp samtidigt som faten fyller på med inslag av kaffe, kakao och lite vanilj. En öppen, tillgänglig och mycket lustfylld doft.

Smaken fortsätter i samma utåtriktade stil. Jag faller som vanligt pladask för så här bra kalifornier, speciellt när producenten lyckas undvika att frukten slår över i för mycket cherry coke. I munnen får man ett ordentligt saftig vin med apelsinlika syror och drag av både blodapelsiner och granatäpplen. Avslutning är rätt bred med generös frukt och lite fatkryddighet, där en dutt mineralkaraktär skickar upp mungiporna ytterligare. En riktigt charmig pinne med fin balans i klassisk kalifornisk smakrik och fruktig stil, det här är minst lika bra som nollsexan om inte snäppet bättre. Jag hade tänkt strunta i decembersläppet, men det här vill jag nog ha lite mer av. (92)

Prestigecuvéer från Châteauneuf med Munskänkarna

Debattens vågor har stundtals svallat höga när det gäller prestigecuvéer från Châteauneuf-du-Pape. Förespåkarna har ofta menat att de ger en unik chans att spegla en viss terroir, medan nejsägarna talat om förlust av traditioner och allt mer urlakade standardcuvéer. Hur man än positionerar sig i debatten (själv tycker jag båda sidor har sina poänger) står en sak klar - dessa cuvéer tycks vara här för att stanna.

Stockholmsmunskänkarna har bjudit in Bristly-Gabriel för att leda en provning med fokus på just specialcuvéer. Vinerna serveras i lugn och ro i parvis turodning; ett tillvägagångssätt jag blir mer och mer förtjust i. Hade man i stället hällt alla viner i parallella glas hade fokus oundvikligen inriktats på att hitta det "bästa" vinet. Så här får varje vin chansen att visa upp sig på egna meriter, och det finns gott om tid för diskussion mellan varje par.

Första paret: "traditionellt vs. modernt"

Glas nummer ett har en tät blåröd färg. Doften bjuder på en tät matta av frukt och fat - fikon, blåbär och körsbär minglar runt med fudge, lakrits, kåda och en knivsudd vanilj. Efter hand märks en fin blommig parfym, örter och lite inslag av röda äpplen. Smaken fortsätter i samma täta, fruktpackade och fatade stil med massor av nollsjuefrukt i ett helgjutet mittparti. Trots lite eld i baken tycker jag här finns en stilig, svalkande helhetskänsla även om det i den efterföljande diskussionen framfördes flera invändningar mot eldighet och spretighet. Lång eftersmak med både mineraler och en gnutta vaniljsås, även om eken sitter ihop rätt bra med helheten. Det här bör vara Vaticans Réserve Sixtine, intrycken känns igen från i våras. Kanske har vinet stängt ned en smula sedan dess, inte riktigt samma wow-upplevelse. Rätt modernt. (92+)

Facit: 2007 Cuvée du Vatican Réserve Sixtine. 55% Grenache, 30% syrah, 15% Mourvèdre. 70% lagras i barriquer, 30% i tank.

Glas nummer två har en ljusare, mer rubinröd färg. Åh, herregud vilken brettanomycesbomb! Nosen möts av en vägg av hästfiltar och gamla plåster. Och jag gillar det. Efter stund har en del av bretten blåst bort och fram träder ganska rödlätt frukt sprinklad med kirschlikör. Dessutom salmiak, lakrits och örtiga toner av både garrigue och stjälkar. Det här är helt klart en traditionalist, en känsla som blir än tydligare när inslag av tång och noriark tittar fram. Riktigt fin doft om man gillar stilen. Tror man att alla nollsjuor är slampiga vidöppna fruktbomber finner man här ett bra bevis för motsatsen; smaken lider visserligen ingen brist på frukt, men munkänslan är samtidigt ganska ungdomligt kartig och lite kärv med ordentligt grepp som ber om mer lagring. Syrorna känns avgjort högre än i grannglaset. Det traditionella anslaget, de funkiga, brettiga tonerna i doften och de fina syrorna pekar förstås mot Pégau, men det här är kanske inte riktigt på samma nivå även om det är väldigt, väldigt gott. (93-94+)

Facit: 2007 Bois de Boursan Cuvée des Felix. 65% Grenache, 20% Mourvèdre, 10% Syrah och 5% andra tillåtna druvor. 18 månader i gamla barriquer.



Andra paret - "de udda fåglarna".

Glas nummer tre fullkomligt osar av svartvinbärsnickel, ja till och med lite vinbärsblad. Vidare lakrits, garrigue med mynta i spetsen, hallon, choklad och inslag av kött. Doften känns både spretig och en smula knuten till en början, men efter en stund höjer sig fina citrusaromer ur glaset. Smaken är stor och maffig med de flesta mätarna på max. Här finns massor av kraft, men också en i mitt tycke väldigt påtaglig spretighet och eld i baken. I den varma svansen förkolnas lite mineraler tillsammans med en knivsudd vanilj. Nja, det här är väl mycket för mig i nuläget, inte min stil. Förhoppningsvis kan lagring runda av vinet och tona ned hettan. (90-91+? utan stilpoäng)

Facit: 2007 Mas de Boislauzon Tintot. 100% Mourvèdre från gamla stockar. Uppfostrad i (delvis gamla?) barriquer.

Glas nummer fyra har en betydligt mer harmonisk och samlad doft, med mer mörka inslag av svarta oliver, mörka körsbär, asfalt och jord. Köttiga drag av blod och grillad kyckling på djupet. Smaken har bra grepp, massor av läcker frukt och en fin, saftig munkänsla. Visst finns även här en smula eld i baken, men inte alls på samma sätt som i grannglaset. Lång, god eftersmak med mineralkaraktär och en knivsudd vanilj som skvallrar om att här nog finns åtminstone en del nya fat med i spelet. Lägg då till den rätt uppenbara syrahkaraktären i doften så bör det här vara 2007 Fiancée. Tycks vara på väg åt helt rätt håll jämfört med förra smakprovet för ett år sedan, även om syrahkomponenten fortfarande tydligt sitter i förarsätet. Fortsatt lagring som gäller... (93+)

Facit: 2007 Domaine la Barroche Fiancée. 50% Syrah uppfostrad i barriquer och 50% Grenache från foudres.



Tredje paret - "de tunga grabbarna"

Glas nummer fem har en tät, rödsvart färg. Här får man snurra rejält för att doften skall komma loss, men efter en stund tittar en ganska dov, tät frukt fram med tydliga chokladiga inslag av grenache från riktigt gamla stockar. Jord, blod och nötter (!) fyller på, och överst tillkommer massor av parfymerade inslag av rökelse, citrus, lavendel, pinjebarr och lite hederlig äktfransk funk. Mycket skönt sniff! Smaken bjuder på en tät, maffig munkänsla med massor av kraft och en ruggigt lång eftersmak med kvällens kanske tätaste mineralkänsla, rena stenröset. Smack, det här vinet tycks aldrig ebba ut, vilken längd! Men vad katten kan det vara? Gabriel ger ledtrådar som att producenten själv tycks anse att vinet är något av ett missfoster och att det innehåller hela 9 gram restsocker per liter. Hoppsan, det märkte jag inget av, men det är en av tjusningarna med att prova blint snarare än att läsa etiketter. Jag tycker alla mineralerna torkar upp fint i "sväljet". Ingen aning om vad det är, men väldigt, väldigt gott i vart fall. Eventuell upplevelse av sötma lär dessutom gå in en del med lite lagring. (95-96)

Facit: 2007 Domaine Saint Préfert Réserve Auguste Favier. 85% Grenache och hela 15% Cinsault vilket kanske förklarar de nötiga inslagen i doften. Riktigt bra för priset får man säga.

Glas nummer sex upplevs också som ganska knutet men bjuder ändå på förförisk, skinande ren frukt med inslag av cassis, körsbär och hallonpastiller. Intrycket är lite proffsigare och kanske mer tillrättalagt än grannglaset. Lakrits, jord och barrig garrigue fyller på tillsammans med ett litet rostat fatinslag. Smaken är tät och lång med saftiga citrussyror, fin mineralkaraktär men också initialt en smula spretighet med en något varm, kirschig känsla i svansen. Med mer luft samlar dock vinet ihop sig. Det är hur som helst vansinnigt gott, och drar ifrån grannglaset med en noslängd precis innan flaskorna kommer fram. Det här proffsiga, förföriska intrycket med sådan ren, pastilltonad frukt och en lätt fatkyss måste förstås vara Janasse? (95-96)

Facit: 2007 Domaine de la Janasse Cuvée Chaupin. 100% Grenache, uppfostrad till 70% i foudres och resten i barriquer varav 30% nya.



Sista paret ut.

Mitt första intryck av glas nummer sju är samma svartvinbärsnickel som i glas nummer tre. Men här finns så mycket mer än hos det vinet. Jordgubbar, lakrits och lavendel! Kött, garrigue och järniga mineraler! Jord, citrus och körsbär! Snälla stoppa mig, vilken sagolik doft! Smaken är lika sagolik den med en urläcker munkänsla med klockrena syror, härligt grepp och en fast kärna av tät, sval frukt. Invändningsfri balans, sanslös längd, ja rent magnifik njutning redan nu trots att vinet uppenbarligen är vansinnigt ungt. Med tanke på likheterna med Tintot i glas tre måste det här vara 2007 Quet. Det är tredje gången jag smakar vinet, och det här är den bästa uppvisningen hittills. Helheten tycks ha dragit sig mer åt det röda hållet, samtidigt som de lite ruffiga, oborstade dragen börjar ge vika för ren och skär elegans. (97+)

Facit: 2007 Mas de Boislauzon Cuvée du Quet. Parker kan uppenbarligen se genom väggar...

Fast glas nummer åtta går inte heller av för hackor. Efter några minuter av knuten unknad vecklar doften ur sig till ett panorama över Vaucluse. Så här skall foudresuppfostrad gammelgrenache dofta! Nori, sjögräs och kryddig garrigue på en bakgrund av salmiak, lakrits och massor av kirschig frukt med inslag av fikon och jordgubbssylt. Med ytterligare lite luft framträder en citruston mer tydligt. I munnen får man ett fruktpackat vin med lätt syltiga inslag som ändå bjuder på skön balans med friska citrussyror och en rent förunderligt snygg tanninstruktur. Lång, mineralisk eftersmak. Tufft att ställas mot Quet, och hade nog mått bra av ännu mer luftning - denna magnum kändes lite mer knuten än den flaska vi korkade upp i somras - men ändå... Oj, så god den är. (96)

Facit: 2005 Domaine la Barroche Pure. Sitter man på några flaskor kan man nog med fördel glömma dem ännu några år.



Stort tack Gabriel för en härlig provning! Som ordföranden påpekade - svårt att komma på bättre sätt att spendera en svinkall tisdagskväll på...

2002 Domaine Chantal Lescure Nuits-Saint-Georges 1er Cru Les Vallerots

Har ni dem också i samlingen, de där vinerna ni knappt vet hur de smakar men som är inköpta utifrån en massa poäng? Jag minns så väl hur jag för mer än fem år sedan satt och bläddrade igenom senaste Gault Millau i huset i Saint-Romain och fastnade för guidens hyllning till Chantal Lescures viner, speciellt 2002 Les Vallerots. Färdplanen dagen efter sträckte sig egentligen mer norrut till Chambolle-Musigny och ända upp till Gevrey-Chambertin, men ett snabbt stopp skulle man väl hinna med. Sagt och gjort, vi stannade till (rue Thurot visade sig dessutom i stort sett vara en förlängning av R74) och hamnade i provningsrummet tillsammans med en trevlig ung dam som gärna hällde en massa nolltvåor (det gjorde alla producenter vid den här tiden). Och visst var nog vinerna goda, jag minns dem som lite ruffiga och mörka i stilen men mer än så är det inte. Däremot fick 2002 1er Cru les Vallerots följa med hem till Sverige. Med en prislapp under €25 var det inte mycket att snacka om och de där 94 poängen från Gault Millau satt kvar på näthinnan. Frågan är bara hur vinet smakar på hemmaplan med fem års damm på smaklökarna? Efter att ha släpat en sanslös mängd flyttkartonger och vin senaste veckan känns det som att vi är värda en flaska med affektionsvärde till rådjurssadeln nu när matsalen äntligen börjar bli beboelig.

Domaine Chantal Lescure har jag aldrig sett på Systembolaget. Överlag verkar producenten flyga under radarn hos både Wine Advocate och International Wine Cellar. Men Clive Coates har förstås varit där och spottat, med lite småljummet resultat -"have improved, though there is still room for improvement". Domänen grundades 1975 enligt Gault-Millau och hemsidan (1983 enligt Coates), och nuvarande ägare är sönerna till Mme Lescure, men med François Chavériat som förvaltare (François Chavenait om man läser Coates). Man arbetar efter organiska metoder och buteljererar efter månfasen. Les Vallerots ligger i sydligaste delen av Nuits-Saint-Georges, men det är bara den lägsta delen av vingården som klassas som 1er Cru. Jordmånen består av kalksten.

2002 Chantal Lescure Les Vallerots har en ganska mörk rubinröd färg med en liten uppklarning. Doften ger rödbetor, körsbär och tranbär tillsammans med mynta/polkagris, jord och lite sumpiga, köttiga inslag. Faten bidrar med ett litet moln av kakao, men känns fullständigt insjunkna i helheten. Efter en stund blir vissa mognadstoner av undervegetion och en antydan till tomatpuré och farinsocker allt tydligare även om helheten fortfarande känns ung. Det här är en rätt ruffig tolkning av pinot, skolbokstypisk Nuits.

Med ömmande muskler för vi kuporna till munnen och möts av en riktig god munfull. Här finns en fast kärna av frukt som balanseras upp av finfina syror och en tanninstruktur som tycks vara på god väg att smälta ned även om det fortfarande nafsar lite skönt. Vinet blir kanske aldrig Chambolle-silkigt, men bjuder ändå på en sömlös övergång från det täta mittpartiet ut i den långa, riktigt mineraliska eftersmaken. Rätt gott om kraft, trots en syrlig, sval om än något opolerad helhetskänsla. Kanske inte den mesta eleganta Bourgognen, men åh så god. Eller så är det bara glädjen över att äntligen ha en ugn som faktiskt gör vad man säger till den. (92)

2007 Gigondas: Santa Duc vs. Saint-Cosme

Det känns som en jämförelse som tigger om att göras. Två av appellationens mest uppskrivna producenter, i en av de mest uppskrivna årgångarna. Två gånger Cuvée Tradition; klart vi häller i parallella glas. Vinerna har fått samma uppladdning - en snabb vända i karaff följd av en stunds andhämtning i öppen flaska med en borthälld skvätt. Serveras åt det svala hållet. Jag är den enda som vet vilka viner som serveras, men har ingen aning om vad som hällts i vilket glas.

Glas nummer 1 har en snyggt samlad doft som tycks ha nya saker att erbjuda varje gång man återvänder med näsan. Här finns ett parfymerat inslag med klockrena lavendelslingor som snart breddar sig till en hel garriguekvist. Vidare milda, ljusa kryddor tillsammans med lakrits och lite grillat kött. Frukten spelar både i det svarta och röda registret med körsbär, hallon och jordgubbar. Diskussion uppstår om här också inte finns lite fatiga kaffearomer? Helt klart finns åtminstone närvaro av en tydlig dos smörkola, som å andra sidan möjligen kan skyllas på ganska nyligen avslutad malolaktisk jäsning. Allt som allt en riktigt fin, tilltalande doft som redan här får större delen av bordet att utnämna sin favorit.

Glas nummer två har en betydligt fränare doft, med mer av eneträ och mörker. Körsbären drar snarast åt kirschlikör, och kryddorna är mer "vilda" i sin framtoning med associationer åt curry. Blod, animalier och grillkol följer upp; helheten känns avgjort mer burdus och framfusig utan den elegans som kommer från glas nummer 1. Därmed inte sagt att det här vinet har en dålig doft, tvärtom. Ursprungstypiskt så det spricker med mängder av garrigue, och efter en stund tittar även några violer fram som kontrast till det mörka och djuriska.

I munnen är det glas nummer ett som framkallar ovationer runt bordet. Mmm, vilken härlig balans, så gott! Här finns onekligen en riktigt skön munkänsla med finfina syror och en stilig övergång mellan mitten och slutet, som dessutom behagar vara ovanligt långt med mängder av lakrits och svårartat salivframkallande mineralkaraktär. Glas nummer två känns rent oborstat i jämförelse, med mer ihålig (knuten?) mitt och tydligare hetta i en eftersmak som inte alls känns lika lång. Vasst och stickigt lyder omdömena runt bordet. Men visst finns här rätt gott om mineraler också, bara inte lika tydligt försöker jag argumentera för döva öron. Ettan tar slut i en rasande takt, och nog är det vinet betydligt mer givande att dricka idag.

Flaskorna avtäcks, och det visar sig att hela bordet utnämnt Saint-Cosme till det bättre vinet. Och det är bara att hålla med - i den här årgången vid denna tidpunkt tycks deras Cuvée Tradition ha avgjort bättre balans, mineralitet, elegans, stoppning och längd än Santa Ducs version. Men jag vill ändå slå ett slag för den senare. Vid sådana här jämförelser är det oundvikligt att endera vinet utnämns till Svarte Petter, och ett sådan epitet är det sista Santa Duc förtjänar. Mörkare, bullrigare, ruffigare och kirschigare javisst, men trots allt en riktigt lyckad årgång och väldigt ursprungstypiskt. Vänner av södra Rhônedalen bör absolut inte missa det här vinet som till skillnad från Saint-Cosme fortfarande finns att köpa på monopolet. Borde utvecklas på ett skönt sätt med lite mer lagring, vid sista påtitten före disken fanns betydligt mer av elegans än tidigare under kvällen. Och nog fanns de där mineralerna på plats...

2007 Château de Saint-Cosme Gigondas (92-93+)
2007 Domaine Santa Duc Gigondas (90-91+)

Fyra decennier Bordeaux

Vintresserad bjuder in till en trevlig provning med mat. På menyn står tre flighter som kommer att ge oss Bordeaux från de senaste fyra decennierna, och innan kvällen är slut dyker även en del bonusviner upp. Allt smakas så klart blint.



Flight 1 - nittiotalet

1995 Château Beau-Séjour Bécot
1999 Domaine de Chevalier
1998 Château Rauzan-Ségla
1994 Château Grand Puy Lacoste
1999 Château Gruaud Larose

Här stack 1999 Gruad Larose ut på ett positivt sätt med skönt grepp, stilig balans och en lång läcker eftersmak. Doften, som till en början rymde massor av brettiga aromer blev bara bättre och bättre under kvällen för att slutligen få en himmelsk sammansättning av järn, blyerts, tobak och svarta vinbär. Min och de flestas favorit i flighten, även om 1998 Rauzan-Ségla också överraskade positivt med Margauxtypisk parfym och en härligt mineralisk eftersmak. 1999 Domaine de Chevalier hade en generöst fatad framtoning med väl mycket nougat och fudge till en början, men även här öppnade vinet upp fint och skickade eken i baksätet efter bara någon kvart. Gott och aningen fjäskigt i fin Péssacstil. 1994 Grand Puy Lacoste var tydligt märkt av svåra årgångsbetingelser; visserligen en del pluspoäng för en snygg traditionell framtoning, men samtidigt fanns en tydlig grönhet med kärv munkänsla. Inte så höga charmpoäng kanske, men är man bara medveten om stilen så är det här ganska skönt att sitta och sippa på. Minst röster fick 1995 Beau-Séjour Bécot som visserligen hade en fin, utvecklad nos, men som vek ned sig i munnen med ett ganska enkelt slutomdöme till följd.



Flight 2 - åldringarna

1985 Château Léoville Poyferré
1989 Château Léoville Barton
1988 Château Boyd Cantenac
1985 Château Latour
1970 Château Pontet Canet

Här fick glas fyra flest röster, även om det första glaset hängde med rätt bra också. Men med mer luft blev det tydligt att fyran var något extra. Doften var en smula murrig precis i början men vecklade sedan ut sig till en klassisk parfym av kaffe, jord, rostbiff, tobak och cassis. Smaken bjöd på en hel del kraft och mörker, mogen munkänsla men samtidigt med ett skönt grepp. Fina mineraler. Många av oss gissade på Pauillac, och nog var det så alltid. Som bordeauxälskare går det inte att komma förbi att det är något extra med att få smaka de stora elefanterna. Tusen tack för upplevelsen av 1985 Latour. Glas ett då? Jo, nästan lika bra, med lite mer förföriskt sug i frukten, och läckra mognadstoner av undervegetation och kött. Slank och utmognad i munnen, men fortfarande med gott om liv kvar. Med kännedom om Vintresserads faiblesse för Saint-Julien låg det nära till hands att gissa på något sådant. Rätt svar visade sig vara 1985 Léoville-Poyferré. 1989 Léoville Barton fick en del gissningar på högra stranden med sin ganska generösa doft med choklad och jord. Smaken hade fortfarande ett ordentligt grepp från de chokladiga tanninerna. Känslan var att man gott kan lagra vidare en tid, vinet utvecklade sig fint i öppen flaska. 1988 Boyd Cantenac var den åttiotalist jag tyckte minst om. Alls ingen otäck claret att njuta till en söndagsstek, men det fanns en något störande medicinalton i den utvecklade doften och i munnen var frukten både lite bräcklig och en smula uttorkad. Borde kanske ha druckits lite tidigare, vilket man får säga om 1970 Pontet Canet också. Doften var - som så ofta hos så här mogna viner - fascinerande med massor av kaffe, tjära och båtvarv, men i munnen dog snabbt den lillalilla fruktrest som fanns kvar och vinet upplevdes snart enbart som syrligt och tunt. Den här flaskan var från tiden då slottet ägdes av négociantfamiljen Cruze, de viner man nuförtiden producerar sedan Tesserons tagit över 1975 är förstås något helt annat...



Flight 3 - ungdomarna

2000 Pavillon Rouge du Château Margaux
2003 Domaine de Chevalier
2002 Château Pontet Canet
2002 Clos Fourtet
2001 Léoville Poyferré

Det här blev en härlig flight. Min favorit var den unga men ändå tillgängliga 2001 Léoville Poyferré med sin fina doft av cassis, violer, snygga fat och begynnande stallighet/grispiss, men det var 2002 Clos Fourtet som överraskade mest positivt med facit i hand. Här fanns inga spår av den kalla årgången, vinet var helt ogrönt i en någorlunda modern, yppig stil. Läcker doft med cassis, tobak och jord tillsammans med ursnygga kaffetonade fat, stall och lite köttiga inslag. Mineraler, lakrits och kakaopulver i den långa eftersmaken, ja rent av snudd på lyxig munkänsla. Helt enkelt en av de bästa nolltvåor jag smakat, även om 2002 Pontet Canet också var riktigt god precis som förra gången. Den här kvällen upplevde jag inte några gröna stjälkar eller blomblad, men det är klart; vi hade ju inte 2009 Pontet Canet med sin frukt i det andra glaset. 2000 Pavillon Rouge gav ytterligare bränsle till diskussionen om andraviner; skall man köpa dem eller inte? Vinet var otvetydigt gott och av god kvalitet med klassiska drag, fin struktur och stilig mineralisk balans, men sett till rådande pris skall man förstås kräva mer. Mest kontroversiellt var 2003 Domaine de Chevalier. Själv upplevde jag vinet som direkt osnyggt, med mängder av slibbig sötaktig ek i både doft och smak, samt en rätt rund men lite ihålig frukt och vassa tanniner i svansen. Men det fanns de som var betydligt mer positiva. Besvikelse när flaskan avtäcktes, för det här är ett slott jag brukar gilla. Bör kanske lagras längre, men 2003 tycks inte riktigt vara min årgång...



Bonusflight

2007 Almaviva
2005 Bond Matriarch
2005 Château Villhardy

Efter osten plockade generöse R fram en bonusflight, fortfarande blint så klart. 2007 Almaviva visade rätt tydligt att vi inte var i Kansas, förlåt Bordeaux längre. Ung massiv syltig frukt med blåbär och björnbär tillsammans med en fortfarande ganska rå och sannolikt svindyr fatbehandling med kryddor, kåda och kaffe. Smaken hade en rätt sval känsla bland all frukt, och vinet var utan tvivel både ambitiöst och ganska välgjort, men för egen del tyckte jag här saknades en del djup och lite je ne sais quoi. Personligen tyckte jag vinet inte riktigt berörde, men det fanns många andra som gillade. När etiketten kom fram var det bara att konstatera att Chile och jag fortsätter att ha en ganska ljummen relation... 2005 Bond Matriarch å andra sidan var het kärlek vid första ögonkastet. Sablar, vilket vin! Sanlöst läcker doft med allt man vill ha i sin cabbe: tobak och mynta, svinsnygga kaffetonade, köttiga fat, mineraler och den renaste frukt man kan tänka sig med drag av körsbär och svarta vinbär. Klockren balans, härligt djup och längd, fullständigt omöjligt att spotta. Helt klart en av kvällens stora upplevelser, så här skall man göra andravin! Man vågar knappt tänka på hur bra Bonds olika vingårdsviner måste vara... 2005 Château Villhardy tog gissningarna tillbaka till Bordeaux. Ganska modern skrud med hög fruktmognad och mycket fat, men ändå med rätt bra svalhet i smaken och fin balans. Snygga, polerade tanniner. Jag hade aldrig ens hört talas om producenten som visade sig vara en garagiste.

Stort tack för ett klockrent arrangemang och ett lysande värdskap. Och inte minst tack till alla deltagare. Det är sådana här kvällar som gör det här intresset så roligt...

PS. Fler åsikter här från organisatören själv.

2007 Brunel Les Cailloux

Hur gott är inte det här då? Les Cailloux Tradition tillhör en väl tilltagen handfull av mina absoluta favoritviner i Châteauneuf-du-Pape; sådana jag helst vill köpa i varje årgång. Fortfarande skapligt billigt, och samtidigt så ofta mitt i prick för min smak. Givetvis sviker inte Brunel i en årgång som 2007. Vinet har en strålande doft, proppfull med ursprungsmarkörer. Här trängs tång, solvarma stenar och lavendel tillsammans med slösande mängder örter och en komplex kryddighet med vitpeppar. Frukten är skinande ren med ett urläckert spel mellan rött och svart - körsbär, björnbär, hallon, jordgubbar och lakrits med något fikon mitt i fruktkorgen. Inslag av grillat och rått kött sätter fart på spottkörtlarna. Väl i munnen möts man av finfina apelsinsyror, ett skönt grepp och en bra, sval balans trots en rejäl skopa nollsjuefrukt. Vinet är ordentligt fullmatat, men uppvisar inga vassa kanter efter en försiktig långluftning i flaska, och munkänslan är läckert krämig. Lite behaglig värme i svansen men ingen brännande alkohol, däremot massvis med salt mineralkaraktär. Förstås galet ungt, men stor njutning redan nu. Kärlek. (92-93+)

2008 Ridge Geyserville

Även om Ridges zinfandelviner har osedvanlig lagringsduglighet är de inte direkt otäcka som unga. Vi ger den nysläppta nollåttan en tur i karaffen mest för det är kul.

2008 Geyserville bär fortfarande ordentliga spår av sin uppfostran i lufttorkad amerikansk ek (20% ny). Nougat, vanilj och kryddor ger till en början ett aningen sötkladdigt intryck, men efter hand sjunker det hela tillbaka en smula till förmån för tobak och mynta. Lite smått volatila drag dansar hela tiden på toppen tillsammans med den där patenterade Draperparfymen som väntar på att blomma ut ordentligt. Frukten ligger som vanligt någonstans i korset mellan björnbärssylt och Spinettakörsbär, och lär säkert få en ljusare, rödlätt nyans med lagring. En skön och direkt om än purung doft som mår bra av en tid i karaffen.

Smaken bjuder på mängder av frukt tillsammans med citrussyror med en höjd och spets jag aldrig tror jag stött på hos en zinfandel tidigare. Samtidigt finns lite kärva drag jag inte minns från den fullständigt knäckande nollsjuan; vinet känns helt enkelt lite kantigare och har inte samma sömlösa täthet eller samma turbo under huven. Men trots utebliven gnistrande hyperspace är inte det här dåligt på något sätt, tvärtom. Bara en lite annan personlighet. Skön balans, fin saftighet och utmärkt lång, mineralisk, lakritstonad eftersmak med både lite sötfrukt och värme. Gott redan nu, men kommer att skänka mycket njutning på sikt. Vi låter resterande flaskor ligga åtminstone några år. (90-91+)

PS. Precis som tidigare så får vi svenskar en annan cuvée. Återigen saknas de två procenten Mataro/Mourvèdre som skall finnas i blenden enligt amerikanska etiketter, Ridges egen hemsida samt importören Vinunics presentation. Varför gör man en exportversion av Geyserville? Det går inte att låta bli att undra hur vinet smakar jämfört med originalet.

2000 Château d'Angludet

Älgstek, gräddig trattkantarellsås, potatis och sockerärter. Vi plockar fram en Bordeaux med några år på nacken. 2000 Château d'Angludet ser rätt ung ut i sin rubinröda skrud utan nämnvärt brunstick. Doften är ganska komplex och av den sort jag gärna skulle stänka bakom öronen; kanske inte så urtypisk Margaux som mer allmän vänstra stranden-känsla, men visst finns lite antytt blommiga inslag över de svarta och röda vinbären. Vidare lagerblad, nysågat körsbärsträd, fuktig matjord och ädel piptobak tillsammans med kafferost. En skön, tilltalade doft med viss utveckling som lovar lite mer än vinet levererar i munnen.

Smaken är slank och syrlig där tanninerna fortfarande har visst bett även om de slipats ned en hel del. Vinet skär som en kniv genom den gräddiga såsen, men känns samtidigt en smula fruktklent. Det ekar lite ihåligt i mitten även om vinet samlar ihop sig inför avslutningen och faktiskt klingar kvar en ordentlig stund med tobak och lite mineralkaraktär. Kan säkert utvecklas många år till, men frågan är om frukten någonsin kommer tillbaka? Det är fortfarande ett gott glas - Bordeaux med viss mognad är som bekant straffspark på mig - men lite paradoxalt så kändes nolltvåan en gnutta mer fullmatad och komplett senast vi drack den. (89)

PS. Faktum är att frukten till viss del kommer tillbaka redan senare under kvällen. Vinet fortsätter att utvecklas fint i glaset och fyller ut runt midjan en smula, sista glaset är godast. Det blir en pinne till. Allt talar för att vinet kommer att hänga med länge ännu. Knappast stor Bordeaux, men rätt gott ändå...

2008 Melville Syrah Estate Verna's

Walking in a La-La wonderland... Nej, det är förstås korkat att öppna en syrah när man fortfarande går omkring med ett nyfrälst leende på läpparna efter gårdagens väckelsemöte med Guigal. Fenomenet känns igen från post-Paviedepressionen förra hösten. Men vore inte livet rätt tråkigt om man bara drack snudd på hundrapoängare? Man behöver mer sansade upplevelser för att verkligen uppskatta de där riktiga topparna. Och förresten så har vi faktiskt 95 Parkerpoäng i glasen, vilket ungefär motsvarar 2006 Château d'Ampuis...

2008 Melville Syrah Verna's har en ungdomlig blåröd färg. Doften är stor och öppen med druvtypiska inslag av björnbär, körsbär, violer, lufttorkad skinka och svarta oliver innan faten kickar in med lakrits, kryddor och kaffe. Men här finns ingen störande ek, allt sitter ihop i en visserligen generös och yppig men ändå snyggt samlad doft. Med lite luft tillkommer tydligare örtiga drag med inslag av barr och tobak.

Smaken bjuder på ordentliga doser kalifornisk frukt med sedvanlig renhet, och nog finns en röndör och generositet från de nästan femton procenten även om jag tycker att den svala Santa Barbera-terroiren också slår igenom rätt tydligt. Det finns en avsvalkande känsla, som en bris från Stilla Havet. Balans skulle man också kunna kalla det i mindre pretentiösa ordalag; syrorna har en citruston som spelar rätt skönt mot fruktsötman. Eftersmaken är lång och mineralisk med inslag av tapenade.

Jag tycker mycket om vinet, och det sitter som en smäck till kvällens rejäla köttbit med karamelliserad stekyta. Att jämföra med gårdagens nordrhônare blir väl mycket äpplen och päron; det här är något annat. Gott och tillgängligt, fantastiskt bra för ett vin som brukar kosta runt $20-25. Det här vill jag dricka igen. (91)

PS. K å andra sidan avskydde vinet med hjärtlig innerlighet från det första blinda smakprovet till den öppna påfyllningen till maten. Fuleldigt och olivskadat blev omdömet, och Parkers skyhöga betyg bemöttes med ett hånskratt. Det här är verkligen inte hennes vin; jag får väl dricka de andra flaskorna själv...

PPS. Mer kött på benen hos Mina Vinare som också smakat.

Nya årgångar från Guigal

Vinunic med VD Claes Lindkvist i spetsen bjuder in till en provning av blandat smått och gott med huvudinriktning på nya årgångar från Guigal som släpps inom kort. Vi hinner knappt hälsa innan vi sitter bekvämt vid ett bord med första vinet i glaset.

2009 Guigal Côtes-du-Rhône Blanc är blekt silvrig. Vinet är en salig blandning på 55% Viognier, 20% Rousanne, 10% Marsanne, och fem procent vardera av Clairette, Bourboulenc och Grenache Blanc. I nosen får man en ung, nyjäst doft med päron, mango, melon och citrusolja. Efter en stund tittar lite sköna sydfranska inslag av anis och örter fram. Smaken är sval med för druvsammansättning riktigt skapliga syror i tidigt skördad stil. Visst grepp från skaliga tanniner men samtidigt ganska gles utan riktig längd. Fräscht och välgjort, men de här vita rhôneblandningarna begriper jag mig inte riktigt på. 115 kr/BS. (85)

2006 Guigal Hermitage Blanc har en helt annan lyster med sin mässingstonade färg. I nosen får man fetare gulfrukt än hos föregående vin, med mer tydlig fatprägel av vanilj och kryddor. Frukten har visst tropiskt tycke utöver päron. Smaken är kryddig och rund, med rätt fet munkänsla och låga syror; jag saknar en del lyft och fräschhet och faten är inte speciellt snygga med sina inslag av hasselnötter och vanilj. Lite fadd känsla. Ännu en gång blir det tydligt att det här inte riktigt är min sorts vita vin. 395 kr/BS. (88-89)



Så över till röda, och nu snackar vi min sorts viner. Fast de första nollfemmorna tycks rätt knutna just nu...

2005 Guigal Saint-Joseph har en blyg, försiktig doft där man mest får garrigue och lite violer. Frukten känns helt knuten till en början, samtidigt som här finns spår av viss utveckling med bonniga inslag. Smaken är betydligt bättre - slank och syrlig med ljusa bär, mjuka tanniner och en skön munkänsla. Fin pepprig längd. Inte alls dumt, här handlar det nog bara om att vänta en smula. 199 kr/BS (90)

2005 Guigal Côte Brune et Blonde har en tätare, rubinröd färg. Doften är aningen knuten, men framför allt ung med en massa italienska körsbär och fatig bittermandel toppad med en smula volatilitet. Lakrits och vitpeppar följer efter, och så lite parfymerade inslag av violer. Här finns inte mycket av syrahtypiska inslag i nuläget. Smaken har en skön munkänsla med mineraler och och bra syror, fin stuns i frukten även om den känns en smula knuten. Vinet känns förrädiskt mjukt i anslaget, men när man svalt tar de årgångstypiska tanninerna kinderna i ett rejält snörpigt grepp. Återigen ett vin man bör vänta en smula på. 439 kr. (92+)

2006 Château d'Ampuis är alldeles underbar! Ingen tunnel här inte, bara slösande ren, pepprig syrahfrukt som drar åt björnbär och körsbär. Parfymerade övertoner med garrigue, och en otroligt snyggt integrerad fatbehandling. Slank, tillgänglig, rent av fantastisk munkänsla med en massa underliggande kraft. Det här är faktiskt oemotståndligt redan nu med klockren drickbarhet. Riktigt lång eftersmak med slösande mängder mineral. Snorgod! Det är väl egentligen bara när nästa trio hamnar i glasen som man kan hitta en del svagheter. Då märks en lite grön, örtig ton tydligare liksom en (relativ) gleshet, men det här är trots allt absolut toppklass. 995 kr. (95)
_________________________

Och så är det dags för en av de mest upphetsande flighter jag druckit. Visst vore ens vinvärld lite enklare om de här dyrgriparna inte var fullt så bra som alla skyhöga poäng antyder? Om man kunde avfärda vinerna som översminkade och vulgära efter hela 42 månader i ny ek? Men faktum är att det här är syrah på absolut högsta nivå, en ny måttstock för mig. Och det finns elegans så det räcker och blir över; fataromerna är så vansinnigt snyggt inbakade i helheten att man undrar hur Guigal bär sig åt. Alla tre vinerna är alldeles underbara redan nu, det ligger nog en del i det där påståendet att stora viner smakar gott under hela deras livslängd. Vilket man föredrar är mest en fråga om personlig smak. Däremot inte sagt att det inte finns skillnader...



2006 Guigal La Mouline har den mest förföriska doften, och är kanske det vin som vid kvällens slut är min absoluta favorit. Flightens ljus om man så vill, eller den feminina sidan att jämföra med La Landonnes mörker och maskulinitet. Rent förförisk doft, öppen och parfymerad med blommor och röd syrahfrukt, peppar och lite chark. Faten är fantastiskt snyggt invävda i helheten redan nu med mjölkchoklad och kaffe. Smaken är vidunderligt ren och ypperligt balanserad. Så mycket kraft och koncentration men ändå sådan lätthet! Massor av mineral, och en snudd på oändligt lång eftersmak. Oh. My. God. (98-99+)



2006 La Landonne är motsatsen, Yang till La Moulines Yin, mörkt och maffigt. Här handlar det om uteslutande syrah utan blommiga viogniertoner. Vinet är flightens mest "gröna", med massor av örter, pinjekåda och tobak. Frukten drar mer åt björnbär och körsbär, och faten är visserligen lika snyggt integrerade som hos de andra vinerna men tycks ge mörkare drag av choklad och kaffe. Återigen samma klockrena, viktlösa, välbalanserade munkänsla. Herregud vilket vin, vilken syrah! Mineraler står som spön i backen, och eftersmaken tycks aldrig ta slut. (97-99+)



2006 La Turque hamnar lite mittemellan, och känns till en början som det svagaste kortet men är samtidigt det vin som växer mest i glaset. Här har frukten lite inslag av persika, och det finns också smått volatila, limmiga inslag från faten. Lakrits, kåda och salmiak. Smaken har samma elegans och slankhet som de andra vinerna i flighten och samtidigt samma paradoxala kraft och tyngd. Kanske det mest knutna vinet i munnen, men ändå en fullständig njutning redan nu. Bra tryck, imponerande balans, ursnygga tanniner. Sagolikt. (97-98+)

Det blir fånigt att stapla superlativer, och det känns ännu fånigare att hålla på med poäng när det gäller viner av den här kalibern. Visst är de fortfarande vansinnigt unga, men det här är ungefär så bra det blir. Kanske vore det på sin plats med hundra pinnar, åtminstone till den alldeles bedårande, förföriska La Mouline. 2195 kronor är förstås vansinnigt mycket pengar för en flaska jäst druvjuice, och själv kommer jag inte att köa på måndag. Men tycker man sig ha tillräckligt god ekonomi så får man åtminstone syrah så god den rimligen kan vara. Vi andra sneglar på kontosaldot och de 132 flaskorna Château d'Ampuis. Man kommer en bra bit mot himlen där också medan man drömmer om La La La....

2005 Domaine Jean Fournier Marsannay Les Longeroies

Marsannay goes Le Sud! Domain Jean Fourniers 2005 Marsannay Les Longeroies har en oväntat fullmatad mörkfruktig doft med körsbär och hallon, som tillsammans med en massa kryddiga, örtiga inslag skickar min hjärna en bra bit söderut. Vinet är gjort i en otvetydigt oavstjälkad stil, där faten bidrar med ytterligare mörka toner av kaffe och choklad. Vidare rått kött, en drös mineraltoner och lite sumpig unknad som av våt lera. Mer rödaktiga inslag av lingon och tranbär efter hand.

Smaken återställer dock ursprunget till Bourgogne. Så här slank, syrlig munkänsla ger inte grenache från södern hur välgjord den än är. Syrorna är höga och munkänslan smått senig trots all mörkfrukt. Bra lyft och en lång, kryddig, kalkigt mineralisk eftersmak i torr stil. Vinet känns fortfarande bra ungt trots att tanninerna har förvandlats till pulver. Den här flaskan är rent uppseendeväckande bra ikväll, men vinet bör kunna utvecklas i flera år till. Varför har inte all 169-kronorsbourgogne den här utväxlingen? Och varför köpte jag inte fler flaskor i decembersläppet 2007? (91)

PS. Det verkar som att vinet till och med reades ut något år senare...

2007 Montervertine

Herregud, så här kan man också göra sangiovese! Världen behöver knappast ännu en hyllning till 2007 Montervertine (allt är i ärlighetens namn redan sagt här och här), men ni vet hur det är med somliga viner. De där som lyckas träffa så rätt en vanlig kulen torsdagskväll att man bara vill lyfta händerna i ett stort yes! I en tid när min kärlek till Toscana svalnat betänkligt efter en rad krockar mellan surkörsbär och ambitiöst hårdrostade chokladbittra fat är det här precis vad som behövs; ren Viagra för smaklökarna. Doften är ljuvlig, sensuellt parfymerad av rosor och violer tillsammans med ljusa toner av smultron, rönnbär, rödbetor och kärniga körsbär. Tobak och té fyller på. Smaken är slank och syrlig, burgundisk om man så vill. Lätt munkänsla med snälla tanniner där bara lite ungdomligt kärniga, stjälkiga toner bjuder motstånd. Trots all lätthet saknas dock inte intensitet i aromerna, vinet klingar ut på ett strålande sätt i den långa transbärstonade eftersmaken. Sköna mineraltoner. Det är vansinnigt ungt, men också vansinnigt gott. Och allt för under två hundra spänn. Leve Kalmarunionen 2.0! (92)

Möte med Manu Muga

Vi är en handfull provare som nappat på inbjudan från Terrific Wines att under några trevliga eftermiddagstimmar smaka igenom Mugas sortiment vid en sittande provning tillsammans med ägaren själv. På programmet står såväl de senaste årgångarna av det moderna flaggskeppet Torre Muga som en vertikal ned till sjuttiotalet av traditionellt anlagda Prado Enea Gran Reserva.

Just den där motsättningen - det nya mot det gamla - tycks alltid vara närvarande när det talas om spanska viner. Det går knappt att läsa en artikel om landets vinproduktion utan att ordet "Nya" finns med på ett eller annat hörn, och som ett talande exempel är dagens provning döpt till "Det nya Rioja". Debatten har stundtals varit hätsk där den ena sidan menat att Spanien äntligen är på väg att realisera sin potential och att vinerna aldrig varit bättre, medan motståndarna klagat över likriktning med en massa identiska uppumpade viner som gjorda för att håva in höga poäng till en början.

Hos Muga har man valt en i mitt tycke ganska tilltalande medelväg; modernisering under ansvar kan man kanske kalla det. Samtidigt som man vill värna om bodegans historia (grundad 1932 av Manuels farfar) finns här en ständig strävan efter att öka kvaliteten, varför man 1989 påbörjade ett försiktigt utvecklingsarbete. Många av metoderna såsom grönskörd och noggrann selektion känns både okontroversiella och bekanta från de flesta ambitiösa producenter, medan ett eget tunnbinderi inte är lika vanligt (även om jag stött på det tidigare). Men eftersom man följer den traditionella linjen med att vinifiera uteslutande i ek har man valt detta för maximal kontroll. Och så har man förstås Torre Muga som ett helmodernt alternativ sedan 1991. Tradition och nytänkande sida vid sida, inte så dumt kanske...



Så dags för lite vin. Vi börjar med vitt.

2009 Muga Blanco görs på 90% Viura och 10% Malvasia. Fatjäst och sedan tre månader i ek på fällningen med regelbunden bâtonnage. Man har medvetet lagt om stilen sedan några år till förmån för mer fräschör, och väntar man sig något jolmigt får man tänka om. Rätt frisk nos med päron, gulfrukt och en liten diskret vaniljton. Smaken uppvisar inte de syraproblem Viura ofta sägs dras med, utan friskar upp riktigt bra med mer päron, citrus och lite grönäpplighet. Rätt enkelt och kanske inte så väldigt minnesvärt, men funkar säkert utmärkt till en firre. 95 kr/BS. (84)

2009 Muga Rosado har en ganska blek laxrosa färg. Doften är lite blyg med ljusa bärtoner, jord och en (reduktiv?) unknad som får några av oss att fingra på det röda korkkortet, men den visar sig dock blåsa bort efter hand. Rätt fräsch i munnen med bra syror, viss matvänlig bitterhet och en liten mineralisk knorr. Mer fransk än spansk i stilen nästan ursäktar sig Manuel Muga, och visst kan man hålla med om det. Inte alls så dum. 60% Garnacha, 30% Viura och 10% Tempranillo. 85 kr/BS. (86)

2006 Muga Reserva har legat två år i ungefär hälften vardera amerikanska och franska ekfat. Ung blåröd färg. Nosen öppnar med vanilj, fudge och smått limmiga fattoner på en matta av mörkfrukt: macererade körsbär och björnbär. Lite pinjekåda tittar fram efter hand. Smaken är fruktig och framåt i avgjort modern skrud. Rätt snygga finmaskiga tanniner, bra syror och en skapligt lång eftersmak med lakrits/salmiak och kaffetoner. Den senaste årgången jag smakat av det här vinet var nollettan som nog var något strå vassare. Man gör också en Selección Especial, nollfemman i somras var riktigt läcker. 149 kr/BS. (88-89)



Så dags för ett av dagens huvudnummer - en vertikal av Prado Enea Gran Reserva, döpt efter stenhusbyggnaden på platsen för firmans grundande i Haro. Här snackar vi traditionell uppfostran under tre år i ekfat följt av tre och ett halvt år i flaska innan vinet släpps ut på marknaden; nollettan är den aktuella årgången. Men även här har man varsamt förändrat vinet under årens gång. De äldsta årgångarna innehåller till exempel 10% gröna druvor (Viura) vilket man numera frångått.

2001 Prado Enea har en stilig rubinröd färg. I nosen fläktar lite dill förbi för första och enda gången idag, tillsammans med plommon och körsbär uppbackade av vanilj, kåda och kakao från faten. Efter hand tittar fler och fler kryddor fram tillsammans med lätta, parfymerade inslag av viol. Smaken är harmonisk och ganska mjuk även om här fortfarande finns ungdomliga drag med finmaskiga, nafsande tanniner. Klockrena syror, en fin och tät mitt och en riktigt lång, läcker eftersmak med fatlakrits och mineraler. Det här är riktigt gott, ja faktiskt dagens bästa glas i mitt tycke. En stiligt uppdaterad traditionell Rioja. Cirka 400 flaskor svischade förbi i augustisläppet. Monopolet vägrade i vanlig ordning ta in fler trots att importören hade gott om flaskor och efterfrågan var stor, men vi som missade vinet kan glädja oss åt en lansering i BS inom kort till samma pris. 349 kr. (92-93)

1995 Prado Enea har en brunare nyans, med en liten tegelkant. Även doften skvallrar om mer mognad med tydliga lädertoner och en antydan till undervegetation och svamp. Frukten drar åt plommon och lätt degenererade jordgubbar, men här finns tyvärr också ett litet störande inslag där jag inte helt kan skaka av mig korkmisstanken. Smaken bjuder på nedslipade tanniner i en mjuk och bärig kropp med samma fina syror som i nollettan. Däremot känns frukten lite stum utan samma täthet som hos nollettan. Ser man till utvecklingsgrad känns det här vinet riktigt tilltalande vid den här åldern, men frågan är om flaskan är helt koscher.

1981 Prado Enea är ännu mer brunröd, rent av tegelfärgad rakt igenom. Här finns ordentlig mognad med komplexa drag av undervegetation, farinsocker, läder och kakao. Inte så mycket frukt kvar annat än några utgångna jordgubbar. Slank och syrlig i munnen, i medelfyllig stil. Skön att dricka, och frukten sprattlar till en sista gång, men visst känns det att vinet har passerat toppen. En charmig åldring. (90-91)

1978 Prado Enea är vertikalens äldsta vin, och bjuder som sig bör på den mest utvecklade doften. Här får man läder, undervegetation och kanel, men också lite murriga, träiga toner som för tankarna åt någon gammal portugis. Precis som åttioettan är vinet aningen fruktklent i min smak, men med samma syrliga, slanka, helt utmognade munkänsla utan vassa kanter. Fascinerande. (88-89)



Bang - och där bytte vi helt spår. I glasen kommer de två senaste årgångarna av Torre Muga, och vilken skillnad. Båda vinerna är blåsvarta och nästan helt opaka, som svarta hål står de där bredvid gamlingarna. Nu snackar vi moderna grejer, med längre macerationstid och enbart franska barriquer med medvetet hårdare rostning.

Nollfemman är till en början min favorit, med lite mer renhet och öppenhet jämfört med grannglaset. Mörk, likörtonad frukt väller fram tillsammans med mjölkchoklad, tobak och lakrits. Violer på toppen. Smaken är tät och maffig i ung, potent och primär skrud med bra tjong, men också bra balans med fina syror utan hetta. Rätt sötfruktig i stilen. 499 kr/BS. (92-93+)

Nollsexan känns till en början mer sluten, och bär också mer osnygga spår av den rostade eken med lite brända popcorninslag. Men redan efter någon kvart öppnar sig vinet mer och doften blir mer harmonisk med samma heltäckningsmatta av mörkfrukt som hos storebror. Kaffe, kåda och fatkryddor fyller på. Smaken är en rätt brutal snyting med rejäla tanniner som tar gommen i fast grepp, men helhetsintrycket är lite svalare med lite friskare syror och en torrare, mindre fruktsöt känsla jämfört med grannglaset. Kör om nollfemman med en noslängd på upploppet även om det blir samma poäng, men helst skall man nog förstås inte dricka de här vinerna på ännu en stund. Manuel Muga själv är dock rätt tydlig med att han anser nollsexan vara en av de bästa årgångarna man gjort av vinet. 499 kr. (92-93+)

Puh, vilken kontrast. För egen del är det ingen tvekan om att jag föredrar Prado Enea, som formligen skriker ut sitt ursprung medan Torre Muga känns betydligt mer anonym och internationell. Blint hade jag nog kunnat landa i Ribera del Duero... eller praktiskt taget var som helst i det Nya Spanien... eller det Nya Argentina... eller kanske Australien? Men jag har å andra sidan inte så stor erfarenhet av modern Rioja. Och kanske skall man inte göra så stor sak av det? Att Torre Muga är ett mycket välgjort vin med fin balans är inte mycket att bråka om, och Manuel Muga är väldigt tydlig med att vinerna egentligen är tillverkade för olika marknader. Vilken stil man föredrar är väl egentligen mest en smaksak så länge som de båda tillåts existera bredvid varandra? Det torde finnas gott om plats för både det Nya och det Gamla Spanien.

PS. Några bilder blev tyvärr inte tagna, varför jag helt fräckt har stulit dessa från Mugas hemsida.