Ibland kan man inte låta bli att undra var ens flaskor har varit sedan de lämnat producenten men innan man köpt dem på Systembolaget. Anledningen denna gång är att korken på den här flaskan inger tydlig misstanke om att vinet i alla fall någon gång utsatts för ganska duktig värme -vinet har nämligen krupit högt upp i ett ojämt mönster som på vissa ställen når ända upp mot kanten. Lyckligtvis fanns inget torkat vin under kapseln. Nåja, kanske korken bara var dålig. Jag är hur som helst glad att vi öppnade den här flaskan idag och inte efter många års lagring.
Om korken alternativt värmen gjort att vinet är mer avancerat än det borde vara vet jag inte -men utifrån cellartracker verkar många finna det här vinet helt stängt och charmlöst för närvarande. Vi korkade därför upp redan på eftermiddagen med sikte på en lång luftning. En första sniff visar dock att vinet absolut är med i spelet - doften är initialt aningens knuten med violer, moreller, lite jord och vanilj - men det finns absolut fin frukt. Korken åkte således i igen och vinet dekanterades istället någon timme innan tallrikarna med antipasti serverades. Färgen är blåröd med en liten antydan av brunt. Doften till middagen är underbart öppen, stor och intensiv med sötare frukt än precis vid öppnandet. Det finns fortsatt körsbär men även katrinplommon, solvarma stenar, mörk choklad och lite pepparkaksdeg. Under middagen tillkom tydligare aromer av mörkrostat kaffe. I munnen är vinet medelfylligt med alldeles underbar sangiovesefrukt med härlig intensitet av mörka bär och körsbärskärnighet. Tanninerna är finkalibriga och mjuka medan syrorna som brukligt är rejält höga ända ut i den långa eftersmaken. Så underbart typiskt Toscana! Man kan möjligen önska ännu mer silkighet och mognadstoner med stallighet, liksom man kan invända att den där riktigt sömlösa övergången mellan vinets inträde i munnen, mitt och avslut inte riktigt har trillat på plats, men det är petitesser. En underbar flaska Chianti Classico Riserva.
4 kommentarer:
Det var ju både dåliga och goda nyheter. Efter din beskrivning blir jag ju inte ledsen att jag har några flaskor underbar Chianti i källaren, men om de utsatts för omild behandling kanske de inte ska ligga några år till som jag trodde? Det låter i och för sig inte som om vinet tagit någon större skada.
Det är möjligt att det bara är en tillfällighet men jag blev förvånad att se korken -det fanns några rännilar som till och med verkade ha nått ända upp även om det inte fanns något vin på ovansidan eller klistrig flaskhals etc. Så här genomdränkt skall ju inte korken vara på ett ungt vin i början av sin levnad om det inte är något fel, och snabb volymsexpansion till följd av hög temperatur är en gissning.
Den här flaskan var hur som helst urgod nu.
FIn läsning! Vi drack sex stycken 97or och ett par 99or, intrycket blev att de var bland de snabbaste att mogna av alla ambitiösa CC riservor, inga långliggare. Mycket ek förvisso, och fatmognad, men verkligt goda viner. Redan vid sju års ålder var syrorna på väg ned i 97orna. Så om vi ska dra till med en vild gissning utan att ens ha prövat Rancia i den högt skattade årgången 2001 - varför inte dricka under nästa år, då borde allt vara på plats. Sju år är ofta rätt lagom om man vill ha både ungdom och mognad...
mvh,
Finare & Vinare
Intressant - den samlade åsikten hos både europeiska och amerikanska postare på ERP verkar annars vara att Rancia tar lång tid på sig, och går igenom en lång period av slutenhet. Någon tyckte 88:orna var utmärkta nu om jag minns rätt. Nu litar jag visserligen mer på er, och för min egen smak utifrån gårdagens smakprov skulle jag inte dra mig för att öppna en till imorgon. Men nästa år blir nog perfekt ;)
Skicka en kommentar