Batteriladdning i Paris...

Släppet i går är lätt årets hittills bästa enligt min smak. Jag kände som vanligt lite förväntansfullt pirr när dörrarna slogs upp på Regeringsgatan vid tiotiden. Den här gången gick det dock över ganska snabbt och jag återgick till att avnjuta min goda café crème och fortsatte att titta på morgonmyllret i hörnet av Boulevard St Germain och Carrefour d'Odéon. Japp, abstinensen blev för stor, och även om bilsemestrarna får vänta några år tills barnen är större har vi har fått vår fix i form av en kort intensiv Paristripp med barnen väl omhändertagna hos farmor och farfar. Vi har haft underbara soliga dagar till fots i en av våra absoluta favoritstäder med lämpliga depåstopp på något café eller bar när andan föll på, varvat med någon timme på en bänk i skuggan i Jardin du Luxembourg med senaste numret av La Revue du Vin de France när benen behövde vila innan det var dags att gå hem till hotellet för en dusch inför kvällens apéritif i kvällssolen på någon uteservering. Sen är det ju som vanligt härligt att fräscha upp franskan som har en sorglig tendens att rosta igen i Sverige trots att man försöker hålla den i trim. Vin då? Jo, en del. Dels är det ju roligt att gå i vinaffärer och dels utforska vinlistorna på restaurang. Vad gäller vinaffärer så är utbudet stundtals gigantiskt, men även om det är häftigt att titta på alla flaskor på Lavinia så är tyvärr priserna därefter. Likaså på Galleries Lafayettes gourmetavdelning. Nicolas-kedjans flaggskepp på Place de la Madeleine där folk stundtals verkar göra fynd var en stor besvikelse, ialla fall vad gäller Bordeaux. Som tur är finns det ju mängder av fina cavister med olika inriktning. Caves du Panthéon till exempel besöker jag gärna igen när vi har mer plats i resväskorna -missa inte deras roliga Graillot-affisch på ytterdörren om ni har vägarna förbi. Rent allmänt så betedde vi oss som rena rookies som gravt underskattade vad en flaska vin väger. Vi är ju vana vid att bara kunna lasta in ett gäng lådor i kombins stora bagageutrymme, och med det utbud som finns är det ju svårt att inte vilja handla. Jag tyckte väl att femton flaskor fördelat på två väskor var både rimligt och realistiskt ända tills vi kom till flygplatsen. En snabb kontrollvägning visade dock att vi kunde vänta oss en rejäl avgift för att få hem flaskorna till Sverige varför vi raskt fick omprioritera -halvfyllda shampooflaskor och burkar med raklödder slängdes, och så gott som samtliga kläder hamnade i handbagaget. Lämna kvar flaskor - aldrig! Vi landade slutligen på en straffavgift på €2 per flaska vilket kändes helt ok. Tyvärr medförde omfördelningen av bagage att resväskorna i stort sett endast innehöll vinflaskor med Systemets pappstrutar på, inrullade i handdukar. Det var med hjärtat i halsen jag såg flygplatspersonalens omilda behandling av bagaget och jag förväntade mig att få hämta ut våra väskor i ett spår av rödvin men lyckligtvis klarade sig alla flaskor utom en, som vi dricker ikväll. Vad köpte vi då? Jo, enbart Bordeaux som jag tycker är svårast att hitta i Sverige till bra pris. Det blev idel prisvärda 2004:or med viss betoning på Pauillac: Ch Pichon Longueville Baron 423 kr, Clerc Milon 212 kr, Lascombes 276 kr, Duhart Milon 202 kr, La Tour Carnet 156 kr och Les Grands Chênes 129 kr (de två sistnämnda kom på tio-i-topp när GJE provade samtliga 2004:or nyligen).

Vad gäller viner på restaurang så gick vi första kvällen till La Maison de l'Aubrac (8:e) efter att ha läst en rekommendation på BKwine. Fullt med folk, bullrigt och med en mycket bra vinlista med inriktning på södra Frankrike. Till en gigantisk grillad faux filet för två personer med en krämig och oststinn gratin de Saint Nectaire drack vi en flaska 2004 Domaine de la Janasse Châteauneuf- du-Pape. Tyvärr försvann mina anteckningar i röran på flygplatsen men ur minnet var det en mycket tät pepprig Châteauneuf med mängder av mörk frukt som utvecklades i karaffen. Under all frukt fanns en vägg av tanniner men trots sin ungdom var den klart tillgänglig och riktigt bra. Får man be om en lansering på systembolaget snarast, tack? Efterrätterna fick dock underkänt - crème brûléen var alldeles för grynig och kall.

Följande kväll hamnade vi av en slump på Le Petit Pontoise (5:e) vars ytterdörr var tapetserad med mängder av rekommendationer från Guide Michelin, Guide Routard och liknande. Viktigare var dock att det såg ut som ett ställe vi skulle gilla - ett par kvarter från turiststråken, fullt med folk och så gott som enbart fransmän. Vi fick det sista bordet och kunde sedan se gäst efter gäst få vända i dörren. Serveringen var (som vanligt) underbemannad men hjärtlig men all frustration över väntan var som bortblåst när väl maten kom på bordet. Jag åt en sallad med parmesan och coquilles St Jacques medan K valde cassolette d'escargots -en sorts gryta med sniglar, champinjoner, persilja, grädde och sannolikt en skvätt vitt vin. Till huvudrätt tog jag escalope de veau med murklor och en gräddig sås med en rejäl skvätt sherry. K fick parmentier de canard au foie gras poêlé vilket kan liknas vid en raffinerad lappskojs - på en bädd av potatismos låg strimlade bitar av ankbröst toppat med rejäl skiva grillad anklever, allt omgivet av en reducerad sky. Mellan stön av vällust drack vi en flaska 2004 Arnoux Père et Fils Savigny-lès-Beaune. Doften var en enda lång stilstudie i pinotkrydda - en av de kryddigaste Bourgogner vi druckit på länge. Det fanns också jordgubbar, rabarber och en liten örtighet som flera verkar hitta i denna årgång. I munnen var vinet slankt och kanske lite väl vattnigt i mittpartiet och med en ganska gles men god syrlig eftersmak. Ingen superbourgogne men gott till kalven och ankan. Efterrätten var ett kliv upp från gårdagen - den crème brûlée vi delade (något annat var inte att tänka på) var även denna gång en aning för sval för vår smak men ljuvligt len under det perfekta knäckiga täcket. Strax före tiotiden när vi satte gafflarna i huvudrätten tågade förresten en fransk tvåbarnsfamlij in, de hade reserverat bord och barnen som verkade vara mellan fem och sju år gamla satt som små ljus och åt när vi bad om notan - hur tusan gör fransmännen?

Sista kvällen hade vi tänkt gå på Les Papilles men de hade tyvärr semesterstängt. Vi strosade helt enkelt runt i Quartier Latin innan vi hamnade på Les Pipos som både var fullt, livligt och hade en hel del intressanta viner. Till en rejäl bit perfekt grillad pavé de charolais (som för övrigt slog den utmärkta köttbiten på La Maison d'Aubrac med hästlängder) med grönpepparsås och frites drack vi en flaska 2004 Jean-Michel Gérin Côte-Rôtie Champin le Seigneur, en producent jag länge velat prova men aldrig sett i Sverige. Vinet var mörkt blårött, doften viognierblommig med inslag av vitpeppar, vildhallon och björnbär. Initialt fanns även lite animaliska toner av rått kött men de försvann allt eftersom. I munnen var vinet elegant med finess och en god syrlig ganska lång eftersmak. Vinet blev bredare och fylligare efter en stund i karaff. Efterrätten blev en bit fantastiskt god opastöriserad Pont L'Evêque.

A bientôt, Paris...