Kors i taket -Bordeaux två kvällar i rad. Med gårdagens ganska goda men ändå lilla besvikelse färsk på smaklökarna dricker vi ikväll ett vin som i mångt och mycket är rena motsatsen inom appellationen; istället för Phélans Ségurs klassiska cabernetdominerade uppenbarelse präglad av den regniga och kalla årgången får vi ett modernt Merlotdominerat vin från Côte de Francs från en extremt varm årgång. Såväl vinadvokaten i Maryland som James Suckling på WS har gjort tummen upp.
Flaskan serveras något sval, dvs gammal hederlig rumstemperatur om man har ett gods i Berkshire eller liknande och det är februari. Färgen är rejält mörk och blåsvartröd. Det finns rikliga glyceroltårar. Doften är initialt lite knuten innehållandes plommon, vanilj, svarta körsbär, gräddkola och rejäla doser stål så till den milda grad att man undrar om något är fel. Det finns absolut inget som för tankarna åt Bordeaux, snarare tänker man kanske på någon Carmenère från Chile, någon Malbec från Argentina eller möjligen någon Ripasso från Venetien. Det är svårt att närmare bestämma, det här är viner vi inte känner oss så hemma med. I munnen är vinet varmt och drygt medelfylligt, lyckligtvis utan alkoholförnimmelse. Det smakar fortsatt plommon, körsbär och rostade ekfat. Tanninerna känns mjuka. Ganska bra koncentration men försvinnande kort eftersmak. Efter hand som temperaturen stiger till svenskt inomhusklimat i augusti samtidigt som vinet luftas träder ståltonerna tillbaka och istället framträder lite kryddighet och mint på samma bakgrund av mörk frukt och vaniljiga rostade fat som tidigare. Det finns också lite grön örtighet, beror det månne på värmestressade druvor som inte nått full fenologisk mognad? Känslan att man dricker en Bordeaux infinner sig dock aldrig.
Vinet är generöst, varmt, enkelt och ändå ganska gott - om det nu inte var så att man korkat upp en Bordeaux i 200-kronorsklassen och inte kan låta bli att snegla på etiketten. Priset i Sverige kan man förstås alltid diskutera (genomsnittspriset på cellartracker är drygt $17), men bortsett från detta så finns det ju en uppsjö av viner från Nya Världen som levererar lika mycket eller mer, och för halva priset. Därför kan jag inte se någon anledning att köpa det här vinet -jag vill att min Bordeaux skall smaka Bordeaux; är jag sugen på fruktbomber med låg syra utan ursprungstypicitet vänder jag mig till andra regioner. Det är ju inte utan att man blir alldeles kallsvettig av tanken på resterande flaskor 2003 Bordeaux. Är det så här de är så blir det inte så roligt. Å andra sidan verkar de cabernetdominerade vinerna från vänstra stranden ha klarat värmen bättre. Hur våra få flaskor St Emilion skall smaka blir jag mer oroad över.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar