Första smakprovet från augustisläppet. Detta vin är ett samarbete mellan Jean-Roger Calvet och Jean-Luc Thunevin, den sistnämnde är en av de första garagisterna och ägare till Château Valandraud. Det här är dock ingen Bordeaux utan en blandning av 45% grenache, 45% carignan och 10% syrah från Côtes Catalanes i Roussillon. Så vitt jag förstår har man använt betongtankar, ingen ek alltså. Thunevin har själv uttryckt stor stolthet över detta vin och verkar övertygad om den terroir som finns i Rousillon. Att Parker delade ut 90 poäng till årgång 2004 har förstås hjälpt till att lansera vinet.
Vinet är blårött. Doften är stor, varm och kryddig med lite brända inslag, tyvärr också med en del alkoholångor. Initialt fanns även lite acetondoft som sedemera försvann men som ändå skvallrar om att vinet kanske inte är i full balans. Det finns körsbärlikör, cassislikör, lakrits, gräddkola och rikliga mängder garrigue. I munnen är vinet varmt och fylligt, men efter den initiala smakexplosionen är mittpartiet lite stumt och eftersmaken kort och mest präglad av alkoholhetta med en aning bitterhet. Det finns nästan inga tanniner.
Det här är gjort i en stil som somliga har svårt för, men som andra älskar. Själv är jag inte överförtjust i just det här smakprovet och undrar om inte vinet skulle må bra av ytterligare något halvår i flaska för att förhoppningsvis lugna ner sig lite och komma i balans, även om jag tror att man helst bör dricka upp det inom max några år. Det vinner nog också på att serveras lite svalare än vad vi gjorde. Men visst, det är inget dåligt vin om man inte har problem med stilen, om än lite enkelt. Det smakar lite som en tänkt (och kanske lite krystad) blandning av Gigondas och Priorat. Vi har en flaska kvar, och köper nog inga fler.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Intressant men synd! Vinet fick oss intresserade, särskilt som man druckit flera riktigt goda viner från roussillon på senare tid, inte minst från Domaine Gauby. Men när man förstår att vinet håller 15%... Det blir ju totalt obalanserat i ett enklare vin, jfr Gauby Les Calcinaires som håller 12% men smakar jättemycket. Till tokhög alkohol får vi säga att uncle bob har en tolerant, för att inte säga rent av uppmuntrande inställning. Likadant som med 2004 Château La Bastide L'Optimée, uppskrivet av Parker. En platt, plump, alkoholstark och söt syltburk, för procentglada nybörjare med längtan efter huvudvärk. Vi orkade inte ens skriva om eländet.
mvh,
Finare & Vinare
Jag tycker inte det här är ett totalhaveri, och många skulle säkert tycka mer om vinet än vad jag gör, men problemet är ju precis som ni skriver att vinet är för enkelt (och inte helt balanserat). Finns det riktig kvalitet med både mitt och slut som möter upp så klarar sig många sydfranska viner utmärkt trots alkoholhalter upp mot 15%. Jämför tex 2003 Pégau som trots sannolikt ännu högre alkoholhalt är perfekt balanserat utan hetta eller stickig doft.
Skicka en kommentar