En rätt bra dag får man säga - först hela familjen på en lång tur i strålande vintersol med skidor, pulka och varm choklad i ryggsäcken, sedan en träff med mörkrets furste till middagen. Det här vinet är ett av den senaste tidens allra mest sönderbloggade, och jag kan bara ansluta mig till hyllningskören. Här får man seriösa grejer för lite pengar, med massor av personlighet och så mycket sydfransk karaktär man kan önska.
Doften bjuder på mängder av godsaker för oss som gillar fransk funk. Det svänger riktigt skönt med animaliska inslag av blod, grillat kött och ladugård tillsammans med mörka drag av asfalt, jord, lakrits och läder. Frukten drar åt körsbär med några (biodynamiska?) röda äpplen på toppen, och så generösa skopor pinjebarr och garrigue med en extra ombjudning lavendel. Blundar man känner man nästan medelhavsbrisen i håret...
Smaken är lite rustik, men ändå klart spelbar med massor av ren nollsjuefrukt uppbackad av saftiga syror. Visst finns här en del tanniner, men de känns förvånansvärt välkammade med tanke på ursprung, och frukten smörjer utan problem loss tungan från gommens strävhet. Charm och tillgänglighet tillhör kanske inte de vanligaste omdömena om purung Bandol, men det här har jag inga problem med att dricka redan nu även om tungan färgas blå. Eftersmaken hänger kvar en ordentlig stund, med inslag av bränd jord, mineralkaraktär och en liten örtbitterhet. Personlighet var ordet, sa Bull. (89-90)
Ah så skönt, ett riktigt hederligt franskt bonnavin. Ett sådant förtjänar förstås rustik, lantlig mat, och vi korkar upp till kyckling som grillats i ugn tillsammans med potatisklyftor, morötter, palsternackor och massor av herbes de Provençe och olivolja. Den kombinationen sitter som en av de stadigaste smäckarna på länge, så gott! Här måste köpas fler flaskor.
4 kommentarer:
Sedan FV skrev så positivt om den nya årgången för några veckor sedan har flera flaskor redan glatt oss. Flera timmar i karaff ökar dessutom njutningen märkbart.
Detta är en fransos för oss kaliforniendiggare.
Det är lite lustigt att jag alltid skall vara motvals... Jag gillar nämligen 2006:an av detta vin bättre, och har bunkrat upp med de få flaskor 2006:or som stod kvar på det lokala bolaget (som inte har någon större omsättning på vin över 100 kr.
Claes - det är väl många nollsjuor som landar rätt skönt om man diggar Cali?
MMM - senaste årgången jag smakade av Bastide Blanche var nollfyran, men det här tycker jag är klart bättre.
Jag provade 2006:an mot 2007:an. Det var en hård match. Måste jag välja en vinnare tar jag 2007:an, men det är en smaksak och jag förstår mycket väl den som föredrar 2006.
Skicka en kommentar