Fyra decennier Bordeaux

Vintresserad bjuder in till en trevlig provning med mat. På menyn står tre flighter som kommer att ge oss Bordeaux från de senaste fyra decennierna, och innan kvällen är slut dyker även en del bonusviner upp. Allt smakas så klart blint.



Flight 1 - nittiotalet

1995 Château Beau-Séjour Bécot
1999 Domaine de Chevalier
1998 Château Rauzan-Ségla
1994 Château Grand Puy Lacoste
1999 Château Gruaud Larose

Här stack 1999 Gruad Larose ut på ett positivt sätt med skönt grepp, stilig balans och en lång läcker eftersmak. Doften, som till en början rymde massor av brettiga aromer blev bara bättre och bättre under kvällen för att slutligen få en himmelsk sammansättning av järn, blyerts, tobak och svarta vinbär. Min och de flestas favorit i flighten, även om 1998 Rauzan-Ségla också överraskade positivt med Margauxtypisk parfym och en härligt mineralisk eftersmak. 1999 Domaine de Chevalier hade en generöst fatad framtoning med väl mycket nougat och fudge till en början, men även här öppnade vinet upp fint och skickade eken i baksätet efter bara någon kvart. Gott och aningen fjäskigt i fin Péssacstil. 1994 Grand Puy Lacoste var tydligt märkt av svåra årgångsbetingelser; visserligen en del pluspoäng för en snygg traditionell framtoning, men samtidigt fanns en tydlig grönhet med kärv munkänsla. Inte så höga charmpoäng kanske, men är man bara medveten om stilen så är det här ganska skönt att sitta och sippa på. Minst röster fick 1995 Beau-Séjour Bécot som visserligen hade en fin, utvecklad nos, men som vek ned sig i munnen med ett ganska enkelt slutomdöme till följd.



Flight 2 - åldringarna

1985 Château Léoville Poyferré
1989 Château Léoville Barton
1988 Château Boyd Cantenac
1985 Château Latour
1970 Château Pontet Canet

Här fick glas fyra flest röster, även om det första glaset hängde med rätt bra också. Men med mer luft blev det tydligt att fyran var något extra. Doften var en smula murrig precis i början men vecklade sedan ut sig till en klassisk parfym av kaffe, jord, rostbiff, tobak och cassis. Smaken bjöd på en hel del kraft och mörker, mogen munkänsla men samtidigt med ett skönt grepp. Fina mineraler. Många av oss gissade på Pauillac, och nog var det så alltid. Som bordeauxälskare går det inte att komma förbi att det är något extra med att få smaka de stora elefanterna. Tusen tack för upplevelsen av 1985 Latour. Glas ett då? Jo, nästan lika bra, med lite mer förföriskt sug i frukten, och läckra mognadstoner av undervegetation och kött. Slank och utmognad i munnen, men fortfarande med gott om liv kvar. Med kännedom om Vintresserads faiblesse för Saint-Julien låg det nära till hands att gissa på något sådant. Rätt svar visade sig vara 1985 Léoville-Poyferré. 1989 Léoville Barton fick en del gissningar på högra stranden med sin ganska generösa doft med choklad och jord. Smaken hade fortfarande ett ordentligt grepp från de chokladiga tanninerna. Känslan var att man gott kan lagra vidare en tid, vinet utvecklade sig fint i öppen flaska. 1988 Boyd Cantenac var den åttiotalist jag tyckte minst om. Alls ingen otäck claret att njuta till en söndagsstek, men det fanns en något störande medicinalton i den utvecklade doften och i munnen var frukten både lite bräcklig och en smula uttorkad. Borde kanske ha druckits lite tidigare, vilket man får säga om 1970 Pontet Canet också. Doften var - som så ofta hos så här mogna viner - fascinerande med massor av kaffe, tjära och båtvarv, men i munnen dog snabbt den lillalilla fruktrest som fanns kvar och vinet upplevdes snart enbart som syrligt och tunt. Den här flaskan var från tiden då slottet ägdes av négociantfamiljen Cruze, de viner man nuförtiden producerar sedan Tesserons tagit över 1975 är förstås något helt annat...



Flight 3 - ungdomarna

2000 Pavillon Rouge du Château Margaux
2003 Domaine de Chevalier
2002 Château Pontet Canet
2002 Clos Fourtet
2001 Léoville Poyferré

Det här blev en härlig flight. Min favorit var den unga men ändå tillgängliga 2001 Léoville Poyferré med sin fina doft av cassis, violer, snygga fat och begynnande stallighet/grispiss, men det var 2002 Clos Fourtet som överraskade mest positivt med facit i hand. Här fanns inga spår av den kalla årgången, vinet var helt ogrönt i en någorlunda modern, yppig stil. Läcker doft med cassis, tobak och jord tillsammans med ursnygga kaffetonade fat, stall och lite köttiga inslag. Mineraler, lakrits och kakaopulver i den långa eftersmaken, ja rent av snudd på lyxig munkänsla. Helt enkelt en av de bästa nolltvåor jag smakat, även om 2002 Pontet Canet också var riktigt god precis som förra gången. Den här kvällen upplevde jag inte några gröna stjälkar eller blomblad, men det är klart; vi hade ju inte 2009 Pontet Canet med sin frukt i det andra glaset. 2000 Pavillon Rouge gav ytterligare bränsle till diskussionen om andraviner; skall man köpa dem eller inte? Vinet var otvetydigt gott och av god kvalitet med klassiska drag, fin struktur och stilig mineralisk balans, men sett till rådande pris skall man förstås kräva mer. Mest kontroversiellt var 2003 Domaine de Chevalier. Själv upplevde jag vinet som direkt osnyggt, med mängder av slibbig sötaktig ek i både doft och smak, samt en rätt rund men lite ihålig frukt och vassa tanniner i svansen. Men det fanns de som var betydligt mer positiva. Besvikelse när flaskan avtäcktes, för det här är ett slott jag brukar gilla. Bör kanske lagras längre, men 2003 tycks inte riktigt vara min årgång...



Bonusflight

2007 Almaviva
2005 Bond Matriarch
2005 Château Villhardy

Efter osten plockade generöse R fram en bonusflight, fortfarande blint så klart. 2007 Almaviva visade rätt tydligt att vi inte var i Kansas, förlåt Bordeaux längre. Ung massiv syltig frukt med blåbär och björnbär tillsammans med en fortfarande ganska rå och sannolikt svindyr fatbehandling med kryddor, kåda och kaffe. Smaken hade en rätt sval känsla bland all frukt, och vinet var utan tvivel både ambitiöst och ganska välgjort, men för egen del tyckte jag här saknades en del djup och lite je ne sais quoi. Personligen tyckte jag vinet inte riktigt berörde, men det fanns många andra som gillade. När etiketten kom fram var det bara att konstatera att Chile och jag fortsätter att ha en ganska ljummen relation... 2005 Bond Matriarch å andra sidan var het kärlek vid första ögonkastet. Sablar, vilket vin! Sanlöst läcker doft med allt man vill ha i sin cabbe: tobak och mynta, svinsnygga kaffetonade, köttiga fat, mineraler och den renaste frukt man kan tänka sig med drag av körsbär och svarta vinbär. Klockren balans, härligt djup och längd, fullständigt omöjligt att spotta. Helt klart en av kvällens stora upplevelser, så här skall man göra andravin! Man vågar knappt tänka på hur bra Bonds olika vingårdsviner måste vara... 2005 Château Villhardy tog gissningarna tillbaka till Bordeaux. Ganska modern skrud med hög fruktmognad och mycket fat, men ändå med rätt bra svalhet i smaken och fin balans. Snygga, polerade tanniner. Jag hade aldrig ens hört talas om producenten som visade sig vara en garagiste.

Stort tack för ett klockrent arrangemang och ett lysande värdskap. Och inte minst tack till alla deltagare. Det är sådana här kvällar som gör det här intresset så roligt...

PS. Fler åsikter här från organisatören själv.