lördag 4 oktober 2014

2004 Pio Cesare Barolo


Ser man till flödet i vinbloggosfären, på Twitter och på Instagram så verkar alla dricka nya, spännande grejer hela tiden. Ofta har flaskorna knappt hunnit landa efter färden från nån näthandlare innan man kan läsa om dem. Och det är förstås inte något negativt. Det är ju nyfikenheten och upptäckarlusten som driver på det här intresset. Men alla flaskor som ligger till sig då? Jag tycker det är minst lika intressant att höra vad som blev av dem.

Nu för tiden tycks Pio Cesare vara iskall. Den här tillgängliga och hyfsat moderna, fatade stilen är kanske inte riktigt vad dagens konsumenter efterfrågar? Det är definitivt inte något som går hem hos de allt mer radikaliserade och hipsterfierade svenska nätvinnördarna. Annat ljud i skällan var det för några år sedan. Minns ni? Pios 2003 Langhe Nebbiolo var the shit, även om senare årgångar i ärlighetens namn aldrig kom upp i samma nivå. Senaste årgången jag provade bör ha varit 2008, en blek skugga av den där nolltrean som så här i backspegeln kändes rätt dopad med nedklassad barolo-/barbarescofrukt för att klara lanseringen.

På tallrikarna vankas en rejäl köttbit med fint karamelliserad stekyta, och en krämig kantarellrisotto som sidekick. Vi rotar fram Pios 2004 Barolo som legat till sig i drygt fem år sedan inköp. Jag har aldrig stött på en nollfyra som inte varit tillgänglig, och den här är inget undantag. Speciellt inte efter nån timme i karaff när doften bjuder på rejäl parfym med menthol, blommor, tobak/cigarrlåda, kryddor, kött, chokladpraliner och en rejält tilltagen fruktkorg med körsbär, hallon och vinbär. Doftintrycken kommer minst lika mycket från faten som från ursprunget, men det går inte att komma ifrån att det är en rätt maffig doft. Och det är absolut ingen tvekan om var vinet kommer ifrån.

Smaken är fortfarande en smula kantig, där druv- och fattanninerna visserligen har antagit en ganska finmaskig kaliber, men de får gärna polymeriseras ytterligare. Frukten lär nämligen hänga med länge ännu, precis som syrorna. Den som ligger på några flaskor kan lugnt vänta ett par år innan man korkar upp. Till maten är dock munkänslan riktigt bra, det här vinet funkar utmärkt till en rejäl köttbit. Eftersmaken hänger kvar en bra stund, tillräckligt länge för att man skall börja störa sig på den lilla fatbeska som också finns där. Det är inte lätt det här med ändrade preferenser.

För nog är det så att den som har ändrat sig mest under de här åren är jag. Viner som jag fullkomligt älskade för sju, åtta år sedan lämnar mig nu oberörd, medan andra grejer (Jura! Sherry!) fyller shoppingkassen. Jag slutade köpa Pio Boffas viner i och med den här årgången, och det lär knappast bli några större inköp i framtiden. Det här är helt enkelt inte riktigt vad jag letar efter i en Barolo nu för tiden. Men - det går inte att komma ifrån att vinet är välgjort, tillgängligt och lättbegripligt. Och rätt gott.

PS. Fler hyllningar från förr här, här och här. Har ni glömt att ni älskar Pio? ;)

4 kommentarer:

Piu Rosso sa...

Flot post, rigtig godt skrevet og interessante pointer! Tak! VH Niels

Ingvar Johansson sa...

Håller med föregående talare. Bra poänger.

Italienska viner sa...

Typiskt Blekinge-stekarn att skrodera.

/Patrik

Henrik sa...

1) Tack för heads-up - även om heads-upen innebär fortsätt att glömma ...
2) Bra post. Nyfikenheten har ju drivit en att köpa en och annan flaska som man fortfarande väntar på. Har svårt att se vare sig den ena eller den andra nyfikenheten lägga sig.
3) Tycker Morrissey fångar dilemmat med att vara nyfinken vin-geek väldigt bra här: How soon is now?
http://www.youtube.com/watch?v=hnpILIIo9ek

P.S
Det här med Pio Cesares Langhe 2003 och åtminstone i någon 2004, hur mycket nedklassad frukt var egentligen med? Gjorde han mindre mängder Barolo och Barbaresco de åren? Är det bara vinet som blivit sämre eller har man själv blivit mera kräsen? Blir sjukt sugen på att plocka en PC Langhe 2010 och kolla - finns ju på SB nu. 2010 borde ju vara en homerun för de mindre båtarna i producenternas flotta.
D.S