1989 Premier Cru Classé

Smaka på orden 1er Grand Cru Classé. På bordet står fem olika viner i glas, men även med flaskorna utom synhåll finns etiketterna närvarande hela tiden. Som Bordeauxälskare går det inte att förneka att det är något visst med de här slotten, och det är bara att beklaga den utveckling som tagit vinerna från något som varje vinälskare kunde kosta på sig åtminstone ibland till penisförlängare mer nyttjade som investeringsobjekt än njutningsmedel. Värst är Château Lafite, där den asiatiska marknaden dragit upp priset så mycket att till och med andravinet Carruades i vissa årgångar kostar mer än somliga andra första cruer. Galenskap. Vad kommer en sådan här provning med nollfemmorna att kosta om tjugo år, om flaskorna skall inhandlas till då rådande marknadspris? Förresten, vill man korka upp nollfemmorna redan imorgon är det bara att knalla ner till Regeringsgatan. Om man har dryga 48000 spänn över...

Men nu handlar det om flaskor som inhandlats för länge sedan, och då blir priset ett annat trots att vinerna är lagrade och klara. Tack för det Munskänkarna! Mycket riktigt blev det ett ordentligt tryck på den här provningen; servern klappade ihop och det var först efter en lång stunds växande frustration och ständiga uppdateringar som jag lyckades anmäla mig. Så skönt att nu bara få sjunka ner i en stol efter jobbet och låta sig svepas med av aromer och smaker av ädel tjugoårig claret. Låt se vad de här slotten förmådde i en årgång som utmålas som riktigt bra.



1989 Château Mouton Rotschild öppnar med klassiska attribut: jord, tobak, salmiak, kafferost och en gnutta stallighet är så typiskt Bordeaux det blir. Lite valnöt får mig att plita ned Pauillac i blocket. Doften är utåtriktad och charmig i en publikfriande stil; det här är omöjligt att inte gilla. Smaken är syrlig och slank, men har ändå viss rondör runt midjan och fyller ut rätt bra i mittpartiet. Sköna, polymeriserade tanniner ger en mjuk munkänsla där de apelsinlika syrorna har bra fräschör trots att de kanske inte är de högsta man smakat. Eftersmaken känns lite förvånande en aning bräcklig, den smalnar liksom av och hänger inte riktigt med så länge som man önskar. Ändå: det här är förstås en underbar Bordeaux att dricka nu. (91-92)



1989 Château Lafite Rotschild är lite blygare i starten, och dessutom stöpt i en lite annorlunda form än första glaset. Frukten känns rödare och drar mot smultron och jordgubbar. En syntetisk ton som av rengöringsmedel övergår efter en liten stund i mer tilltalande blommor, och fatrostningen påminner inte så mycket om kaffe som om mjölkchoklad och kola. Cigarrtobak och jord skvallrar om ursprunget i Médocs mylla. Doften är avgjort rätt läcker att sniffa på, och skulle kunna kallas för kvällens mest feminina om det inte vore en så unken klyscha. Den får mig åtminstone att gissa Lafite. I munnen bjuds vi ett slankt vin, med fin mogen munkänsla även om tanninerna känns aningen mer motvalls än i Mouton. Doftens mjölkchoklad hänger med i munnen, tillsammans med fatkryddor och en snygg lakritsknorr i avslutningen. Mineralkaraktären är kanske kvällens snyggaste, men eftersmaken är i kortaste laget med tanke på nivån vi befinner oss på. Fast gott är det så klart, och det räcker till (90)

1989 Château Latour lurar mig redan från början till Margaux när tydlig parfym av violer och ängsblommor stiger ur det lilla glaset. Cassis, blyerts och tobak fyller på, tillsammans med lite dammiga inslag och en del rostade toner. Doften blir mer klassisk efter hand och kan väl egentligen lika gärna peka mot Pauillac, men jag kommer aldrig runt blommigheten. Smaken är slank och syrlig åt det lite stränga hållet med återhållen frukt. Pulvriga, sandiga tanniner ger en viss strävhet, men sådant gillar jag som bekant. Väldigt skön att dricka nu, men ändå rätt lätt på foten och ganska smal i svansen utan generösa åthävor. Bra! (90-91)



1989 Château Margaux ger en liten pust av ladugård och merde, följt av cigarettaska, jord och lite rökig lägereld. Man får bilder av något monolitiskt och fyrkantigt; kanske är det därför jag ganska snabbt skriver Latour i blocket. Smaken fortsätter i samma stil med ganska kantiga tanniner, viss snipighet och en något kort och tvär avslutning som ändå får pluspoäng för lakrits och mineralkaraktär. Låter jag grinig? Vinet är förstås inte så dåligt som det kanske verkar; det råder ingen tvekan om att vi har ett gott kvalitetsvin i glasen, men för en 1er Cru måste man förstås kräva mer. (89)



1989 Château Haut-Brion. Äntligen lite fyrverkerier! Här pratar vi elektricitet, oj vilken bredd och djup som finns i den här doften. Stor och härlig med sanslös renhet i den plommon- och cassistonade frukten, och även om helheten säger Bordeaux är det nästan så man får lite californienkänsla, vilket förstås är som att svära i kyrkan på en sådan här provning. Lyxig tobak och mint fyller näsborrarna, och så en rent exotisk kryddighet tillsammans med grus och mineral. I det alldeles för snabbt tomma glaset minglar en liten ädel stallton.

I munnen: le bööömb. Smaken sätter fart på blodcirkulationen, ökar pulsen och drar upp mungiporna - här finns ordentlig tyngd och bredd, samtidigt som balansen är så oklanderlig att man inte förnimmer den minsta tyngande känsla. Munkänslan är underbar med skinande ren frukt, fina varmårssyror och kvällens stöddigaste tanniner som ändå är mogna och mjuka som ett sammetstyg. Kryddor och gnistrande mineraler trängs med behaglig värme i den ruggigt långa eftersmaken som ropar på ett stoppur och en kontrollant från Guinness rekordbok. Stor, makalöst god Bordeaux. (96)

Vilken avslutning, skönt att Haut-Brion kom in och ställde skåpet och visade vad min favoritregion förmår på den här nivån. För visst var de andra vinerna något av en besvikelse. Även om det smärtar att skriva så måste man självklart kunna kräva betydligt mer än så här av dessa slott. Köper man 1989 Lafite imorgon för de cirka 4000 kr en flaska numera betingar gäller det att ha etiketten väl synlig när man korkar upp...

PS. Fler som var där. Tack för bilderna! Och ännu fler intryck här.