söndagen den 2:e maj 2010

2003 Château d'Armailhac


Man skall som bekant passa sig för årgångsgeneraliseringar, men kombinationen 2003 och Bordeaux känns inte helt oproblematisk. De säkraste korten finner man nog på den cabernetdominerade vänstra stranden. Vi ger denna Pauillac ett varv i glasen.

2003 d'Armailhac har en djup rubinröd färg där kanterna börjar dra en smula åt tegel. Doften är en sådan jag kan sitta och sniffa på hela kvällen, och uttrycker utan tvekan sitt ursprung även om frukten har en aningen mer syltig karaktär av plommon och svarta vinbär än vad jag vanligtvis brukar hitta hos det här slottet. Men tobaken, jorden och blyertspennan är underbara, och ett litet inslag av mynta ger extra fräschör. Faten är fortfarande ganska framträdande med massor av kaffe, choklad och fatkryddor, och så lite fränare inslag av stall och kött. K, som får vinet blint till rådjursstek och gräddig kantarellsås, konstaterar efter första sniffen att Bordeaux är Bordeaux.

Smaken handlar mer om kraft än elegans. Den där plommonfrukten sitter i förarsätet tillsammans med faten, och syrorna känns ovanligt låga och platta för en Bordeaux. Det förväntade läskande lyftet infinner sig aldrig riktigt även om vinet absolut klarar sig från att kollapsa under jolmig tröttande tyngd. De ganska grovkalibriga chokladiga tanninerna tar ett rejält grepp om gommen och håller i en bra stund efter att den utmärkt långa salmiak- och mineralbeströdda eftersmaken klingat ut. I slutet tittar lite värme fram, absolut inte så det bränns utan mer som en efterglöd av årgångens alla stekande soltimmar.

Beskrivningar som platta syror, grova tanniner och en liten kyss av värme låter kanske inget vidare, men de skall sättas i relation till förväntade parametrar och det här är trots allt ett riktigt gott vin som inte slarvat bort sitt ursprung trots en påtaglig påverkan av årgången med atypiska drag. Det räcker till ett outstanding betyg, men för egen del föredrar jag den glesare och svalare nollfyran, och jag hoppas vi slipper extremvarma år som 2003 i framtiden. Vill jag ha mer kraft och fruktmognad vänder jag mig hellre till Napa. (90)

4 kommentarer:

Laffen sa...

Kul att få ta del av din beskrivning av 2003 d'Armailhac. Själv köpte jag en låda dess syskon Clerc Milon från samma årgång som jag följt under några år. Från att initialt med haft en "italiensk karaktär" med körsbär och mörk choklad börjar det faktiskt hitta hem och sist jag provade det för nån vecka sedan började man hitta mer av Bx-känslan. Som befarat verkar utvecklingskurvan vara betydligt brantare än vad som normalt är fallet. Visst är 2003 ett kontoversiellt och atypiskt år, men efter att ha testat Leoville-Poyferre, Montrose och Giscours är det ingen tvekan om att vissa slott har klarat av att göra lysande viner! Tyvärr finns det för många exempel på det motsatta oxå..

/Laffen

Frankofilen sa...

Det är ju det, att vissa slott tycks ha fått till riktiga sinkaduser. Till och med Hugh Johnson tror att 2003 Latour blir en av de bästa någonsin, men han är kanske lite biased som före detta director på slottet. Och Merlot hade jag skrivit av när 2003 Pavie dök upp...

Johan sa...

Goddag. Funderar på att inhandla lite ch. d'Armailhac, har du några rekommendationer över vilka årgångar som kan vara värt att köpa, både ur ett mognads- och intressant-synvinkel.

Glad Midsommar

Frankofilen sa...

Hej Johan!
Ledsen för sent svar, din kommentar försvann helt enkelt i mailskörden över midsommar.

2000 dracks på Gondolen för något år sedan - rätt drickfärdig med smälta tanniner men fortfarande en ungdomlig touch; håller länge ännu. Nollettan var god i Frankrike för några år sedan i vad jag minns som en mer snabbmognande stil än nollnollan, tyvärr har jag inga flaskor själv för mer nutida jämförelse. Nolltvå har jag aldrig smakat. Nolltre är som synes lite speciell och kanske inget jag själv skulle leta upp igen. Nollfyran har jag bloggat om, ett charmtroll som landar väldigt rätt i min mun med sin slankare stil, fortfarande ung förstås. Flera nollfyror har verkligen varit charmiga senaste året. Nollfem och nollsex är inhandlade men bör nog ligga många år ännu. Jag har inte smakat utan sparar för framtiden, speciellt 2005 är nog ett verkligt bra lagringsprojekt. Tyvärr har jag inga egna erfarenheter av nittiotalsårgångar, men hittar man bra år som 1995 eller 1996 blir man nog inte besviken. Över lag tror jag man kan chansa en del på d'Armailhac; slottet brukar (brukade) inte kosta skjortan, även om man kanske inte skall förvänta sig absoluta stordåd. En skön Pauillac tycker jag.