Det är november mina vänner, och som vanligt handlar det mest om att överleva. Borra ner huvudet, fälla upp kragen och söka så mycket tröst det går i tidlös elegans. Vad passar väl bättre än en av vinvärldens riktiga klassiker, La Rioja Altas Gran Reserva 904? Speciellt som det nu är nollettan på hyllorna, en årgång som sägs få gamla spanjorer att möjligen göra jämförelser med 1964, men annars är det nog få årgångar som kommer upp i samma klass. Åtminstone de senaste femtio åren.
Trots att nollettan har ett drygt decennium på nacken är det uppenbart att här finns en fin uppsida, och med lite luftning framträder fina toner av mint och kryddor över en rätt mjuk, rödaktig plommonfrukt. Läder och jord fyller på tillsammans med balsamiska toner och lite blommor på toppen. Och så en del ek. Det vore förstås inte en traditionell Rioja utan den och vem är jag att komma med invändningar; man måste ändå beundra sådana här producenter som kör sin stil år ut och år in. Men jävligt mycket ek är det, av vanillinstinn amerikansk sort. Kola, fudge, chokladpraliner, kaffe, tobak och mängder av dill. Vi dricker en rejält fatad Bordeaux i andra glaset men man hajar ändå nästan till varje gång man återvänder och möts av Riojans vaniljsöta dillångor. Fast det funkar på något vis. Det finns en elegans trots trävirkets alla overdubs, och det går inte att komma ifrån att det doftar väldigt mycket Spanien.
Och smaken är faktiskt ännu bättre än doften. Slank och lite syrlig, men med en fin kärna av frukt som borgar för ett långt liv. Riktiga Rioja-aficionados skulle så klart inte drömma om att öppna den här flaskan på tio år ännu, men vi otåliga möts av mjuka men ändå höga syror, ett skönt grepp från finmaskiga tanniner under polymerisering, och en lång avvägd eftersmak. En allt igenom rätt vänlig och klassisk munkänsla, fortfarande ungdomlig men med fin harmoni. Det här kan vara den bästa årgång jag har smakat av det här vinet, och med luftning blir all den där eken klart mindre märkbar. Sånt här vill man definitivt dricka ibland.
1 kommentar:
Denna drack vi också nyligen, så även '73:an.
'73 var på mognande medan 01:an ännu är barnarov med sina nästan överdrivna syror i dagsläget.
Vi reagerade inte över någon överdriven ek, däremot tyckte min bättre hälft att vinet faceplantade på mid-palate iom att syran och ungdomen i princip tagit bort den delen av vinet. (Min hustru bedömer enbart vad som finns just här-och-nu.)
Sweet dreams are made of this! Resten för vår del efter 2025.
Skicka en kommentar