2004 Domaine la Barroche Pure

Alla har väl hört till leda om den unge Julien Barrot och hans viner, där denna cuvée utgör flaggskeppet med 100% Grenache från rankor planterade 1901 belägna i Grand Pierre granne med Château Rayas, yada yada. Hallå - har vi inte missat det som vi alla vet är det verkligt väsentliga? Nämligen etiketten. Ursäkta, men hur tusan har ni tänkt med den? Inte en enda nyckel, gotisk bokstav eller konstig påvemössa, bara pastelliga färger och ett namn som varenda vettig människa utläser med engelskt uttal. Var det det här förslaget som blev över efter lanseringen av en ny tampong eller deodorant?

Nåja, vi dekanterar. Vinet är transparent och brunrött. Och första sniffen är inget annat än en stor besvikelse, knuten och blyg med lite grillat kött och körsbär utan så mycket andra nyanser. Det är faktiskt på den nivån att vi frågar oss om vinet har lite smygkork och om vi borde öppna en annan flaska för säkerhets skull. Nja, det går inte att fälla det helt, vi får vänta och se. Till maten har det fått fyra timmar i karaffen, och...wow rent ut sagt. Ni vet hur det är när man dyker ned under vattnet; hur ljuden tystnar och man blir väldigt medveten om sig själv. Det är vad som händer med mig. Mitt i en mening, och K får säga mitt namn flera gånger innan jag är med i samtalet igen. En sniff och jag är tillbaka i den dallrande hettan med en svettdroppe längs ryggraden och skorna i sandig jord bland kämpande rankor i obarmhärtigt stekande sol. Det är mycket snack om terroir hit och dit, men det här känns som ett så ursprungstypiskt, rent och ärligt uttryck av Châteauneuf-du-Pape att det nästan är som att vara där. Och jag vet att han kanske inte håller med mig i det här fallet, men för mig är det här själva definitionen av John Livingstone-Learmonths begrepp Soil To Glass Transfer. Näsan fylls av nästan smärtsamt intensiv doft av ung frukt med körsbär, vildhallon och röda vinbär. Ett par rinnigt saftiga nygrillade köttbitar slåss också om utrymmet tillsammans med en rejäl grabbnäve jordmån med mineraler och lite järn. Underbart! Lakrits kommer till, och en mer än generös bouquet garni med herbes de provence och blommig lavendel. Vi hittar också en lätt citruston, som kanderade apelsinskal och lite vaniljkola. Munkänslan är på en och samma gång elegant slank och ruggigt koncentrerad. Syrorna är inte direkt höga men ger ett fräscht helhetsintryck, med snyggt balanserad alkohol (15%) utan eldighet men väl ett jäkla drag. Eftersmaken är vansinnigt lång med kirschlikör, rödfrukt, lakrits och mineraler och fungerar som en riktig show stopper där jag återigen tappar samtalstråden innan jag vänder mig mot K med ett leende och ett "oj jäklar". Chapeau, Julien!

Det här är knäckande bra, och träffade mitt i prick ikväll. Förväntningarna på nollfemman antog just orkanstyrka. Fast det kan man så klart inte ta hänsyn till. Jag menar, kom igen, vad är det för jäkla etikett? Jag räknar med att ni gör er plikt och låter de här flaskorna vara i junisläppet.

2005 Georg Breuer Riesling Terra Montosa

Vilket väder! På något sätt är det som att kroppen glömt bort hur sommarvärme känns, och man känner sig lite nyutkrupen ur idet och glatt förvånad när man tar sig hem från jobbet i bara kortärmat. Underbart! Givetvis vill man ha ett glas sval riesling till middagsförberedelserna, och vad passar väl bättre än denna flaska som jag längtat efter att smaka.

2005 Breuer Terra Montosa bjuder på en silvrig blekgul färg. I näsan får man först ett litet stänk av petroleum följt av honungssötma, citrusfriskhet, Nashipäron, persika och en vit blommighet som får min hjärna att tänka jasmin. Vid något tillfälle skriver jag också ned bergamottolja, ja rent av Earl Grey-te. Smaken bjuder på härlig rieslingsötfrukt som klingar ut i en torr, salivframkallande eftersmak med en gnutta beska och en längd som huvudsakligen består av mineralkaraktär. Kanske lite för tydliga associationer till burkarna med fruktcocktail mormor brukade bjuda på ibland på åttiotalet. Syrorna är inte skyhöga, men bra. Munkänslan är nästan lite fet och oljig. Rätt så snällt, men fräscht och aptitretande.

Det här är gott, men de riktiga superlativen vill inte riktigt infinna sig. Jag är medveten om att jag svär i svenska Breuer-kyrkan, men kanske hade jag lite för höga förväntningar; det handlar ju trots allt om vad man kan beteckna som ett andravin. Det blir absolut inga problem att dricka upp resterande flaskor med stor njutning, men när priset för den här cuvéen krupit över 200 spänn kommer åtminstone jag att vara lite försiktig i svagare årgångar.

2006 Domaine Faury Saint-Joseph

Torsdagskvällen bjuder på besök av Å med nya kusinen, lammfärsbiffar, och ett första smakprov från majsläppet. Vi börjar med vinet lätt kylt och låter det nå rumstemperatur efter hand. En ung blåröd färg fyller dekantern. Doften är snyggt druvtypisk med massor av öppen ung frukt - det här är verkligen riktigt trevligt att sniffa på. Lite syltiga björnbär och svarta vinbär möter lakrits, vanilj, en dos oliver/rotfrukter/örter och en gnutta tjärighet. Smaken är ung men tillgänglig med rejäla doser ung, primär syrahfrukt med fin koncentration, snygg slankhet och ett uppfriskande slut med anis och lakrits. Lite sträva tanniner bakefter men på det hela rätt snällt. Kan säkert lagras en tid, men inget att vänta på tycker jag. Perfekt att dricka över sommaren på den ungdomliga frukten. Var det någon som sa grill?

2003 Clos des Papes

Sista vin blir ett nytt smakprov av den här nolltrean. Paul Avril själv menar att deras vin genomgår en sluten fas några år efter skörd, där mourvèdrekomponenten gör det animaliskt och reducerat. Låter lite oroväckande, men tyvärr har vi inga tidigare årgångar från nittiotalet, och det är väldigt trevligt att få bjuda J på ett första smakprov av Clos des Papes nu när han blivit biten av vinlusen på allvar. Några nyligen inkomna väldigt positiva noteringar som talar om bra tillgänglighet ger extra stöd för korkskruvsarmen.

Och inte är det någon katastrof att öppna en flaska nu. Redan efter uppkorkandet sprids en stor och intensiv doft av allehanda röda bär med hallon, vinbär och körsbär. En bukett ängsblommor möter upp, liksom en rejäl dos garrigue och lite peppar. Lysande väldoft! Det finns också lite nymalet kaffe, och lite mörkare jordigare toner med läder. Är det möjligen mourvèdren som slår igenom? Smaken är varm och kirschig med lakrits även om munkänslan ändå är ganska elegant trots den maffiga koncentrationen. Lång eftersmak utan nämnvärd alkoholkänsla.
Fortfarande ganska primär och kanske inte riktigt lika expressiv som sist, men väldigt gott ändå. I den eviga debatten om eventuella batchvariationer verkar det för mig som att åtminstone Sverige fick de bra grejerna. Fast nu måste det bli hänglås på resterande flaskor.

2001 Marchesi Mazzei Castello di Fonterutoli

Till huvudrätten bestående av lammracks med italieninspirerad gratäng på tomatsås, basilika, parmesan, aubergine och zucchini inleder vi med en Chianti. Första intrycket är blyg för att inte säga klen frukt följd av en ordentligt (ek?)sträv eftersmak. Ojdå, jag trodde verkligen den här flaskan skulle vara redo att bara poppa och dricka. Fast bara någon halvtimme i karaff öppnar upp frukten som funnits där i bakgrunden och en snygg stallighet tar plats bredvid mörka körsbär och plommon. Vinet öppnar upp sig mer och mer och det finns mycket att hitta. Komplex kryddighet hämtad från bakhyllan samsas med örter och lite grillat kött och mineralitet som påminner mig om en solbelyst stenvägg. Man har visst slängt ned en påse lördagsgodis också med vanilj, mörk choklad, cola och lite lakrits. Smaken är medelfyllig med härlig koncentration men kanske lite väl mycket fatkaraktär för min smak. Inte så att den ligger utanpå, men det är något i den här kombinationen av typisk italiensk mörk småsur körsbärsfrukt och massor av mörkrostade fat med kaffe och bitter choklad som krockar lite för mina smaklökar. Som en sten i skon när man beundrar en vacker utsikt. Tänk om man kunde få smaka en Cuvée Francophile med kanske bara ett år på nya fat istället för arton månader? Råmaterialet är ju lysande med härlig intensitet i frukten och fin mineralitet.
Nåja, det är väl bara att acceptera stilen. Och vinet är absolut jättegott och suveränt till maten som förvandlar strävheten från lite störande till närmast välgörande.

1992 Weingut von Othegraven Kanzemer Altenberg Riesling Spätlese

Det såg ut som väntat när jag klev in på monopolets flaggskeppsbutik på eftermiddagen - ekande tomma hyllor, besvikna miner och en lätt Östeuropeisk atmosfär. Nåja, man får väl skylla sig själv om man tror att det går att kombinera nyhetsinköp med arbete. Lika bra att räkna in semestern i flaskpriset. Men det kanske kommer påfyllningar? Utifrån lagersaldona imorse var det en ganska liten del av den på förhand bestämda kvoten som faktiskt fanns på hyllorna idag; det gällde för flera av vinerna jag var intresserad av. Kan man ana en ny policy med någon sorts dubbelransonering där en liten del säljs på släppdagen och resten pytsas ut efter hand? Marssläppet såg åtminstone ut så.

Hur som helst, det är helg och vi har J&L på en efterlängtad middag. Här kommer några korta noteringar tagna i förbifarten. Kvällen inleds med en flaska som jag faktiskt fick tag på när den dök upp i mellansläppet. Fast jag hade nog missat den om inte Finare Vinare vänligt nog pekat med hela handen och påpekat att det här bör ni nog smaka. Tusen tack för det tipset, för det här är fantastiskt gott och det största rieslingfyndet vi druckit på länge. Mineralig avrundad doft med gula äpplen, citrus, vita päron, finaste petroleum och till och med lite undervegetation. Eller är det möjligen en gnutta jordig källardoft i den här flaskan? Nåja, vinet är iallafall i fint skick. Riktigt höga syror som skär som en laserstråle genom sötfrukten innan allt avslutas i en knappt halvtorr läcker eftersmak som får saliven att rinna ordentligt. En riktig humörhöjare. Hur kan man göra sådana här viner med bara 7,5 % alkohol? Flaskan tar slut fortare än kvickt nästan innan våra gäster hunnit sätta sig, en perfekt start.

2004 La Spinetta Cà di Pian

I morgondagens släpp kommer en knippe Spinetta-viner. Spara några åt mig är ni snälla, jag kommer att befinna mig mitt i ronden när portarna på Regeringsgatan öppnar. Det får bli lite vrakplundring framåt kvällen, om något finns kvar. Vi dricker en nollfyra istället. Det var en intressant diskussion nyligen kring hur snabbt luften egentligen pyser ur dessa moderna fruktpumpade uppblåsbara Barberor. Har det verkligen hänt något sedan sist?

Jo, kanske något. Och i sådant fall nog till det bättre. Doften är fortfarande mörk och tät men känns lite mer homogen. Jag hittade ingen ansjovissälta den här gången, däremot lite stickig doft av lösningsmedel och som väntat massor av mörk frukt med körsbär och hallon sammanlödda med mängder av mörkrostade ektoner: kaffe, kakao, mörk choklad, vanilj och lite kola. I bakgrunden döljer sig lite blommighet och några örtkvistar som flyttar fram positionerna allt eftersom. Smaken med sur, kärnig körsbärsfrukt är riktigt chokladbitter med hyfsat hög syra och väldigt lite tanniner. Känns lite mindre spretig även om faten fortfarande är väldigt dominanta. Och precis som förra gången är det framförallt här jag har mina invändningar - det blir lite för mycket bitter, chokladig mörkrostad ek på bekostnad av fräschör och drickvänlighet. Fatbehandlingen är säkert svindyr, men inte speciellt snygg utan snarare rätt så klumpfotad med extra allt. Icke desto mindre är det absolut gott, tillfredsställande och häftigt på samma sätt som en amerikansk popcornfilm kan vara. Jag gillar't, men är glad att inte allt från Piemonte är stöpt i samma form. K tyckte även denna gång vinet var lysande gott.