Nnngggggg. Den automatväxlade hyrbilen får jobba ordentligt på serpentinvägen som leder upp i Santa Cruz Mountains. Det lutar duktigt och vi är tacksamma att vi slipper möta några lastbilar. Och inte en enda vinranka ser man till heller. Visste vi inte vad som ligger på toppen skulle man aldrig kunnat gissa att man gör vin i världsklass här. Det är nästan så vi funderar på om vi verkligen kört rätt när det äntligen dyker upp lite vinodlingar och strax efter ser vi skylten som markerar avtagsvägen. Vi välkomnas av Christopher Watkins som låser upp och släpper in oss. Vineriet har egentligen stängt för besökare på vardagar, men eftersom vi åkt hela vägen från Sverige gjorde man mer än gärna ett undantag trots att det är en hektisk period med både ombyggnader och pågående skörd av vissa parceller. Tack för det. Christopher själv ser mer ut som en rockmusiker än en genomsnittslig
tasting room manager, och det känns därför helt logiskt att han berättar att han extraknäcker som textförfattare åt bl a Eagle-Eye Cherry! Fram kommer glas och flaskor och han undrar om vi är redo att smaka lite vin? You betcha!
Det är faktiskt första gången någonsin vi dricker något från Ridge. Det har liksom aldrig blivit av trots att Vinunic försett den svenska marknaden så länge jag kan minnas. Ändå var det här besöket ett av de första jag bokade in inför denna resa. Anledningen är vinmakaren Paul Draper som har en tendens att dyka upp som en bockskäggig tomte i alla möjliga sammanhang. Det känns nästan som att man kan öppna vilken bok om vin som helst, och vips så finns han där med några citat. Och det flesta uttalanden jag har läst av honom låter så vettiga och bra att man bara sitter och nickar. För även om man odlat vin här uppe på berget sedan 1886, och även Ridge grundades innan han kom med i bilden så skall förstås en stor del av framgångarna tillskrivas denne man. Nollåttorna blir hans fyrtionde årgång. Med en akademisk bakgrund i filosofi snarare än oenologi har han ett rykte om att gå sina egna vägar, och hans viner framställs ofta som ett slags motståndsrörelse mot nidbilden av sockerstinna eldiga amerikanska viner. Jag vet inte vad han själv tycker om det, men hans målsättning verkar hela tiden ha varit klar: naturliga viner där jordmånen och årgången får fritt spelrum. En fanatisk terroirist. Och med de största namnen i Bordeaux som förebild, åtminstone för cabernetvinerna.
Man får väl säga att han har lyckats. Härom året när det var dags för trettioårsjubileum av Steven Spurriers berömda Parisprovning tog 1971 Monte Bello hem hela klabbet, vilket det skyltas vitt och brett om i provningrummen både på Monte Bello och på anläggningen i Lytton Springs. Man kan riktigt känna deras stolthet, och med all rätt tycker jag. Det är verkligen en fjäder i hatten. Och som om inte det var nog tog 2000 Monte Bello hem klassen för ung californisk cabernet som hölls i samma veva.
Det är verkligen hisnande vackert här uppe med dalen som breder ut sig nedanför. Höjden innebär svalt klimat, med långsamt mognande druvor och sen skörd. Höga syror och måttliga alkoholnivåer kommer på köpet. Jorden innehåller en hel del kalksten - limestone - vilket sägs vara ovanligt för Californien, men samtidigt har man många olika parceller med sinsemellan varierande förutsättningar som alla bidrar på sitt sätt till slutprodukten. Vingårdarna odlas organiskt, utan bekämpingsmedel. Vi får en utläggning om
cover crops - annan växtlighet man planterat i vingårdarna för att påverka bla erosion, skadeinsekter och jordens kväveinnehåll, även detta baserat på varje lotts individuella behov. Vad gäller själva arbetet i vineriet används bara naturligt förekommande jäst. Man arbetar med blandad ek - både ny och gammal men företrädesvis lufttorkad amerikansk även om några fat alltid är av ny fransk ek för att kunna jämföra. Det verkar finnas en evig vilja att förbättra sig och att prova nya vägar. Till exempel har man fat av amerikansk ek tillverkade av både amerikanska och franska tunnbindare för att se om det gör någon skillnad. Puh. Med tanke på diskussionerna om biodynamik hos Finare Vinare på sistone kan jag inte låta bli att fråga Christopher hur man tänkt i den frågan; om man övervägt att ta steget fullt ut? Svaret blir att detta nog inte är aktuellt. Vad jag förstår är man nöjd med nuvarande organiska metoder. Paul Draper gillar dessutom sin status som outsider, och man vill inte binda upp sig efter ett regelverk utan vill ha möjligheten att fortsätta gå sina egna vägar.
Ok, är det någon läsare som lyckats undvika att somna? Dags för lite vin. Som vanligt i sådana här sammanhang med en liten brasklapp. Det är inte lätt att under kort tid prova små skvättar av ganska likartade, företrädesvis väldigt unga viner, samtidigt som man har en trevlig diskussion. Men man får åtminstone en grov uppfattning, och det är alltid spännande att jämföra olika viner från samma producent.
2006 Lytton Springs (80% Zinfandel, 16% Petite Sirah, 4% Carignan).
Ungt blåröd. Ack så ung och primär i doften, och min hjärna formligen skriker barbera. Körsbär med så tjock italiensk accent att man börjar göra ofrivilliga latinska handrörelser när man pratar, och en hel del annan mörk frukt också. Vidare en rejäl dos lakrits och en gnutta kött. Snygg, bärig, kryddig smak med en fin matta av tanniner. Varmt men ingen eldighet, fina syror. Balans!
2006 Geyserville (70% Zin, 18% Carignan, 10% PS, 2% Mataro).
Även det här är svårartat ungt, och min hjärna hinner också denna gång springa iväg på barberaspåret en bra bit. Helhetsintrycket är dock betydligt mera knutet än föregående vin, och inte lika fruktigt. Aromspektrat drar dessutom mer åt det röda hållet med inslag av både lingon och tranbär utöver det mörka. Dessutom jord och en hel del grönhet av örter och tobak. Men det är bra, intresseväckande grönhet. Smaken rymmer ett större djup än Lytton Springs, med större komplexitet. Örtigheten går igen i munnen. Återigen fin balans med mellan syror, alkohol och frukt. Ingen alkoholhetta.
2006 Zinfandel York Creek (99% Zin, 1% PS).
Primär, bärig doft med körsbär och hallon. Saftig, pepprig smak med lite eldighet. En del örtig tobak. Skaplig syra och hyfsat tilltagen stramhet. Enklare än de två föregående.
2006 Zinfandel Paso Robles (100% Zin).
80-åriga rankor. Lite syltigare stil än föregående, med tydligare ekkaraktär med kola. I munnen betydligt mjukare, mindre tobak. Minst intressant av zinfandelvinerna.
2006 Zinfandel Pagani Ranch (88% Zin, 7% Alicante bouschet, 3% PS, 2% Carignan).
Från 113-åriga rankor, relativt kallt klimat. Nu är tobaken tillbaka! Snygg sylt med björnbär och körsbär. Lite blommiga övertoner av viol. Saftig smak med pepprigt slut, till och med lite mineralkaraktär. Läskande syror och den där balansen man börjar känna igen i Ridges viner. En favorit!
Vi går vidare med de cabernetdominerade vinerna. Christopher berättar att Santa Cruz Mountains ursprungligen startades som ett klassiskt andravin till Monte Bello för de fat som inte riktigt höll måttet, men att man nu allt mera låter de olika lotternas karaktär primärt styra vilka druvor som går till vilket vin. Man eftersträvar framför allt tidig tillgänglighet samtidigt som man vill ha kvar bergskaraktären som finns i Monte Bello.
2004 Santa Cruz Mountains (51% Cabernet Sauvignon, 47% Merlot, 1% Petit Verdot, 1% Cabernet Franc).
Från halvflaska. Wow, nu byter vi karaktär. Hade jag fått det här blint hade jag självklart gissat på Bordeaux utifrån min begränsade fantasi. Christopher verkar inte helt missnöjd med den kommentaren. Snygg, något utvecklad doft med lakritstonad vinbärsfruktfrukt där det finns både mörka och röda inslag. Vidare jord, grön paprika och lite örtighet. Smaken är läskande, bärig med ett rejält uttorkande tanningrepp om kindernas insidor. Inget under av koncentration eller längd, men bra syror och en fin svans av mineralitet. Gott.
2005 Santa Cruz Mountains (58% CS, 42% M).
2005 sägs vara en bättre årgång än 2004 som drabbades av en del regn precis före skörd. Det här vinet provades några dagar senare på Lytton Springs-anläggningen varför jämförelsen med nollfyran haltar lite, men helheten kändes något mörkare med mer kraft. Cassis och plommon, och ett tydligt drag av karamell och klassisk Bordeaux-tobak. Återigen inget riktigt wow-vin, men god smak med fin renhet i frukten, en del mineralkaraktär och så de där friska syrorna som man förväntar sig. Rejält finmaskiga tanniner som riktigt snörper åt.
2005 Monte Bello (70% CS, 22% M, 6% PV, 2% CF).
Och så trollades en dold flaska fram från sitt gömställe under disken. Vi kunde inte låta bli att skärpa till oss och bli lite rakare i ryggen.
Tät, granatröd färg. Stor doft som är helt överlägsen i komplexitet jämfört med de andra vinerna. Först kommer en rejäl dos mörk frukt med crème de cassis, men det finns också rödare inslag. Vanilj och kryddor tassar efter och hela bilden inramas av en gnutta stallighet trots ungdomen. Smaken ringer av skinande frukt av stor intensitet som absolut flörtar med den så eftertraktade viktlösa tyngden. Växer rejält i slutet och fortsätter att bredda sig långt efter man svalt, som ett crescendo av cymbaler. Fin fatkrydda och läskande syror, och så en tät matta av pulvriga tanniner under all frukt. Smack, mineralkaraktären är svårartat salivframkallande, men det var värst vad litet smakprovet kändes helt plötsligt...
Det här är utan tvekan ett par klasser bättre än alla andra viner vi provade hos Ridge. Riktigt hög kvalitet, men priset är såklart därefter. Hur bra vinet egentligen är känns lite svårt att säga; helst skulle man vilja ha en hel flaska, lite mat och kanske en sådär 15-20 års lagringstid. Kommer det här att slå gräddan av 2005 Bordeaux i blindprovningar om trettio år? Vem vet, vi kanske får återkomma om det...
Vi avslutade med att gå en tur i vingårdarna. Jag är barnsligt förtjust i att krafsa lite i jorden och smaka några druvor när man gör vingårdsbesök, mer för att få en allmän känsla för platsen än att jag faktiskt begriper något. Fast de där varningsskyltarna för skallerormar lägger förstås lite sordin på upptäckarlusten, man slipper ju gärna gifttänder i hälarna när man pallar bergsfrukt. Christopher lugnar oss, skallerormarna brukar mest dyka upp på våren och sommaren, och de har faktiskt inte sett någon alls i år. Men skyltarna är ganska fräcka...
Sammanfattningsvis ett riktigt trevligt besök. Och givetvis kommer Ridgevinerna att ha en lite speciell plats i våra hjärtan hädanefter. Allt var väl inte så bra att man drog efter andan; prisläget ligger generellt ganska högt och än värre blir det förstås här på hemmaplan efter transportkostnader, skatter, importörens och monopolets marginaler och gud vet vad. Men även om jag inte tänker kandidera till ordförandeposten i Svenska Ridge Fan Cluben så finns en röd tråd i alla viner - den rena frukten, den fina balansen och de förhållandevis höga syrorna. Vid nästa lansering måste vi nog köpa några flaskor.
