2003 Finca Sandoval

I novembersläppet kommer 2006 Finca Sandoval, där årgången sägs ha givit ett vin i lite lättare stil än vanligt. Någon flaska får man väl försöka få tag på, men nu gäller det nolltrean som vi drack för en tid sedan.

Tät rödsvart färg. Massor av mörk frukt i doften tillsammans med lite violer, kött, jord och ett grönt stråk av både tobak, örter och tallbarr. I övrigt mest en stilstudie i vilka aromer rostade ekfat kan skänka. Här finns hela spektrat från kaffe och mörk choklad över vanilj och bastubänk till kryddor och rund krämighet med inslag av smörade popcorn. Sniffar man för djupt får man säkert en smäll i huvudet av en nyhyvlad planka. Munkänslan är rund och viskös, men lite jolmig, som sås. Intrycket är att här saknas nästan syror helt. Och på grund av syrabristen känns det som att alkoholen tar chansen att tippa över balansbrädan. Vinet är ganska mjukt utan nämnvärt märkbara tanniner, däremot en fin kryddig och mineralpräglad avslutning som dock är lite besk. Extraktionsgraden känns väldigt hög. Hmm, det här behöver kylas.

Och se, efter en knapp halvtimme i kylen har det hela stagat upp sig en aning. Faktum är att vinet blev bättre med fortsatt luftning. Fatkaraktären trädde tillbaka en aning till förmån för frukten, örterna och mineralerna. På något sätt var det som om syrorna också drog efter andan och sprattlade till en sista gång, helhetsintrycket blev fräschare. Slutomdömet är långt ifrån så katastrofalt som min notering antyder men det når inte upp till de utmärkta smakprover vi fått av 2004 och 2005. Kanske beror det på årgången, dålig flaska, eller personlig dagsform. Eller så har Victor de la Serna lärt sig mer och mer för varje år och korrigerat till det bättre i min smak. Jag får en stark drick-nu känsla, men vem vet; det kanske kan åldras på extraktet och bli intressantare.