Pride Mountain Vineyards

Dags att låta hyrbilen jobba för pengarna igen. Vi är bara några minuter från motellet i St Helena, men det är redan rejäla kurvor och stigningar. Vägen vi åker på asfalterades inte förrän på femtiotalet och det känns nästan overkligt att människor har odlat vin här uppe sedan 1868. Vilket liv de måste ha levt! Man drog till exempel inte in elektricitet förrän på fyrtiotalet. Vi är på väg till Pride Mountain Vineyards uppe på Spring Mountain som skiljer Napa från Sonoma. Ägorna gick länge under namnet "Summit Ranch", men fick sitt nuvarande namn när de köptes av familjen Pride 1989. När vi svänger in på avtagsvägen som leder fram sista biten finns stora skyltar om maxhastighet 10 mph - druvor gillar inte damm. Vi nästan kryper fram de sista hundra meterna. Väl inne i anläggning tas vi emot av Jason Skelly som jobbar med retail sales och kommer att ta hand om dagens bokade tur. Vi börjar med en provning och går sedan ut i vingårdarna.



Solen värmer och det är bedövande vackert att se ut över ägorna. Har man tur kan man se mountain lions som solar sig på stenar på morgnarna. Totalt förfogar man över 230 hektar, varav 88 under the vine. Man har planterat nästan all areal som går, men en liten plätt återstår. Jason lobbar för att man skall försöka sig på lite Rousanne, och låter förstå att ägarfamiljen kanske kan gå att övertala. Vi får en lång, härlig tur bland odlingarna. Temperaturen ligger i genomsnitt flera grader under den på dalens botten, och jordmånen är väldigt diversifierad. Vi går från lott till lott, mumsar druvor och får höra hur de individuella lägena och inte minst rankornas ålder påverkar frukten. Tänk att det kan vara sådan skillnad! På ena sidan grusvägen är frukten explosiv, full av smak och krydda, medan druvorna några meter bort känns betydligt mer vattniga och utslätade. Men även de olika klonerna verkar göra skillnad och vi smakar både amerikanska och franska. Jason vill även punktera en myt om att bergslägen alltid ger mindre druvor. Storleken beror i första hand på vilka kloner man väljer, däremot blir skalen alltid tjockare. Vi uppmanas att smaka både här och där; både cabernet sauvignon, cabernet franc, merlot och viognier. Slutligen kommer vi fram till en plätt med Sangiovese och han ber oss särskilt notera de tunna skalen. Vi mumsar i oss av de plommonsöta druvorna - det känns helt orealistiskt att denna enligt Jason så gott som fenoliskt mogna frukt skulle kunna resultera i något som ens liknar en Chianti, men det är nog inte heller meningen.

Plötsligt plockar han upp vad som ser ut som ett torrt ogräs som doftar kryddigt och rökigt. Det är tar weed, och hittar vi kryddiga toner i Prides viner kommer de inte sällan från den här växten som finns lite överallt i vingårdarna. Han berättar att dess aromer hittar in i vinet genom flyktiga oljor och små partiklar som fastnar på druvorna, och presenterar samtidigt den mest trovärdiga förklaring jag hört om hur garriguen hittar in i sydfranska viner.



Slutligen kommer vi fram till källaren som sträcker sig över 23 000 square feet. Mitt i anläggningen går en linje markerad av tegelstenar. Det är gränsen mellan Napa County och Sonoma County - och på grund av de amerikanska vinlagarna får inte den ena sidans frukt passera gränsen till den andra under vinifieringen. Därför har man jäskar på stora hjul för att kunna flytta dem dit de behövs. Jag är tvungen att fråga om jag verkligen hörde rätt, men så är det enligt Jason. Luften är tung av druvmust, jäst och alkohol - i fyra kar pågår macerering, och det är dags att pressa ned skalresterna. Jason undrar om någon har lust att hjälpa till, och eftersom det bor en vinmakarwannabe i säkert var och varannan vinnörd är jag den förste att erbjuda mina tjänster. Min skämtsamma fråga om de inte ibland tillämpar "pigeage à la méthode française" och hoppar ned i karen själva bemöts dock bara av ett kort "no". Han undrade säkert vad var för ett vinarsle med anteckningsblock som drabbat honom på den här turen, men var lika trevlig för det.

Vi får en utläggning om hur de olika druvorna vinifieras. Man använder nästan uteslutande franska fat, men till viogniern blir det lite virginiaek. För de röda strävar man efter stora, fruktiga viner som är tillgängliga som unga, men som har en lagringspotential på 10-15 år.

2007 Pride Viognier.
Halmgult vin med stor aromatisk doft av blommor, litchie, parfym, vax och tropisk gulfrukt. Mogen fruktkänsla, fräsch med citrus och frisk syra. Förföriskt och gott!

2007 Pride Chardonnay Napa Carneros.
Jason berättar att man gör två olika cuvéer chardonnay: den här på köpt frukt, och så ett estate-vin med egen frukt. Smakprovet är modellerat efter en chablis, medan den andra mer sägs likna en Montrachet. Jodå, ambitionerna är det inget fel på...
20% ny fransk ek, 20% av frukten genomgår malolaktisk jäsning.
Blekgul i glasen, nästan som vatten. Ganska klassisk chardonnay-näsa med äpplen och citrussyra, nästan lite rökig. Doften känns lite småfet, men smaken däremot stram, grön med spetsiga kartiga syror. Nja, inte riktigt min påse. Var är mineralerna?

2006 Pride Merlot.
(89% Merlot, 11% Cabernet Sauvignon).
Jordgubbssylt! Ni minns väl Nettare e Gioias vinbärsmarmelad från CERN? Det här är jordgubbsvarianten. Det är som att stoppa näsan i en av farmors rinniga burkar. Nästa intryck är en rejäl dos vanilj, och sedan lite kryddighet. Frukten fortsätter att veckla ut sig i glaset, och efter syltchocken hittar jag även plommon och körsbär. Hmmm, kanske också den svagaste ton av tobak. Smaken innehåller samma stora, syltiga frukt med en rejäl skopa vaniljglass på. Pulvriga tanniner ger en del strävhet, men känslan är helt klart att man kan, och kanske skall, dricka det här nu. Så det här är en omtalad Bob Foley-merlot? Inte oävet i den här stilen, men ge mig högra stranden så gott som alla dar i veckan.

2006 Pride Cabernet Franc.
(80% Cabernet Franc, 12% Merlot, 8% CS).
Det här vinet ingår egentligen inte i provningen, men ett par som åkt från Florida älskar Prides Cabernet Franc varför Jason korkar upp en magnum av den nya årgången. Classy!
Brunare än föregående vin. Snygg krydda och tobak. Rund, varm mörkfrukt med plommon, cassis och blåbär, vi snackar fortfarande stooora viner. Pulvriga finmaskiga tanniner, och ett kryddigt slut med ingefära och kanel. Min mun känns lätt bedövad.

2005 Pride Cabernet Sauvignon.
(91% CS, 9% Petit Verdot).
Torr växtsäsong enligt Jason, vinet var otroligt strukturerat vid släpp, men har kommit runt lite nu. Sägs kunna lagras i minst femton år.
Mitt första ord i anteckningsblocket är stor, följt av mörk, och sedan syltig. Druvtypisk doft men uppskruvad till 11. Cassis, blåbär och plommon, och en gnutta jord. Smaken bjuder på våg efter våg av mörkfrukt. Stor, varm, nästan lite pepprig eftersmak som dock inte känns jolmig. Tanninerna håller munnen i ett järngrepp, det stramar rejält i kinderna. Det här är utmärkt, bara man vant sig vid volymen. Gott och bäst hittills enligt min smak.

2006 Pride Cabernet Sauvignon.
(88% CS, 10% M, 2% PV).
Det här skall drickas tidigare än nollfemman enligt Jason, kanske inom 7-10 år.
Buteljerad i juli. Syltigare doft än föregående, jordgubbsylten från deras merlot går igen, med vaniljglass och kaffe från faten. Smaken är rundare, med lägre syror än föregående vin. Allmänt lösare i hullet med mindre intensitet och energi. Helheten känns yngre, vilket den ju också är. Jag föredrar nollfemman.


Vilket alldeles underbart besök. Ett fantastiskt läge. Pride skriver in sig i våra hjärtan precis som Ridge. Synd bara att jag inte gillar själva vinerna mer. Absolut inte dåliga, men heller inte riktigt min stil - hur mycket man än vill ringa i stora panegyrikklockan efter en sådan här upplevelse på berget. Men stilen är som den är, och det är förstås fel att jämföra med andra regioner. Är deras 2005 Cabernet Sauvignon $66-plus moms-bra? Nja, tusan vet, men jag kan ändå inte låta bli att köpa en flaska. Det här vill man förstås dricka igen på hemmaplan någon gång när midvintermörkret sänkt sig. Pride gör också en del prestigecuvéer som inte ingick i provningen. Kanske utväxlas hela bergskaraktären till gudomlig nektar i de vinerna. Divine importerar till Sverige.