onsdag 15 oktober 2008

Ridge




Nnngggggg. Den automatväxlade hyrbilen får jobba ordentligt på serpentinvägen som leder upp i Santa Cruz Mountains. Det lutar duktigt och vi är tacksamma att vi slipper möta några lastbilar. Och inte en enda vinranka ser man till heller. Visste vi inte vad som ligger på toppen skulle man aldrig kunnat gissa att man gör vin i världsklass här. Det är nästan så vi funderar på om vi verkligen kört rätt när det äntligen dyker upp lite vinodlingar och strax efter ser vi skylten som markerar avtagsvägen. Vi välkomnas av Christopher Watkins som låser upp och släpper in oss. Vineriet har egentligen stängt för besökare på vardagar, men eftersom vi åkt hela vägen från Sverige gjorde man mer än gärna ett undantag trots att det är en hektisk period med både ombyggnader och pågående skörd av vissa parceller. Tack för det. Christopher själv ser mer ut som en rockmusiker än en genomsnittslig tasting room manager, och det känns därför helt logiskt att han berättar att han extraknäcker som textförfattare åt bl a Eagle-Eye Cherry! Fram kommer glas och flaskor och han undrar om vi är redo att smaka lite vin? You betcha!

Det är faktiskt första gången någonsin vi dricker något från Ridge. Det har liksom aldrig blivit av trots att Vinunic försett den svenska marknaden så länge jag kan minnas. Ändå var det här besöket ett av de första jag bokade in inför denna resa. Anledningen är vinmakaren Paul Draper som har en tendens att dyka upp som en bockskäggig tomte i alla möjliga sammanhang. Det känns nästan som att man kan öppna vilken bok om vin som helst, och vips så finns han där med några citat. Och det flesta uttalanden jag har läst av honom låter så vettiga och bra att man bara sitter och nickar. För även om man odlat vin här uppe på berget sedan 1886, och även Ridge grundades innan han kom med i bilden så skall förstås en stor del av framgångarna tillskrivas denne man. Nollåttorna blir hans fyrtionde årgång. Med en akademisk bakgrund i filosofi snarare än oenologi har han ett rykte om att gå sina egna vägar, och hans viner framställs ofta som ett slags motståndsrörelse mot nidbilden av sockerstinna eldiga amerikanska viner. Jag vet inte vad han själv tycker om det, men hans målsättning verkar hela tiden ha varit klar: naturliga viner där jordmånen och årgången får fritt spelrum. En fanatisk terroirist. Och med de största namnen i Bordeaux som förebild, åtminstone för cabernetvinerna.

Man får väl säga att han har lyckats. Härom året när det var dags för trettioårsjubileum av Steven Spurriers berömda Parisprovning tog 1971 Monte Bello hem hela klabbet, vilket det skyltas vitt och brett om i provningrummen både på Monte Bello och på anläggningen i Lytton Springs. Man kan riktigt känna deras stolthet, och med all rätt tycker jag. Det är verkligen en fjäder i hatten. Och som om inte det var nog tog 2000 Monte Bello hem klassen för ung californisk cabernet som hölls i samma veva.


Det är verkligen hisnande vackert här uppe med dalen som breder ut sig nedanför. Höjden innebär svalt klimat, med långsamt mognande druvor och sen skörd. Höga syror och måttliga alkoholnivåer kommer på köpet. Jorden innehåller en hel del kalksten - limestone - vilket sägs vara ovanligt för Californien, men samtidigt har man många olika parceller med sinsemellan varierande förutsättningar som alla bidrar på sitt sätt till slutprodukten. Vingårdarna odlas organiskt, utan bekämpingsmedel. Vi får en utläggning om cover crops - annan växtlighet man planterat i vingårdarna för att påverka bla erosion, skadeinsekter och jordens kväveinnehåll, även detta baserat på varje lotts individuella behov. Vad gäller själva arbetet i vineriet används bara naturligt förekommande jäst. Man arbetar med blandad ek - både ny och gammal men företrädesvis lufttorkad amerikansk även om några fat alltid är av ny fransk ek för att kunna jämföra. Det verkar finnas en evig vilja att förbättra sig och att prova nya vägar. Till exempel har man fat av amerikansk ek tillverkade av både amerikanska och franska tunnbindare för att se om det gör någon skillnad. Puh. Med tanke på diskussionerna om biodynamik hos Finare Vinare på sistone kan jag inte låta bli att fråga Christopher hur man tänkt i den frågan; om man övervägt att ta steget fullt ut? Svaret blir att detta nog inte är aktuellt. Vad jag förstår är man nöjd med nuvarande organiska metoder. Paul Draper gillar dessutom sin status som outsider, och man vill inte binda upp sig efter ett regelverk utan vill ha möjligheten att fortsätta gå sina egna vägar.



Ok, är det någon läsare som lyckats undvika att somna? Dags för lite vin. Som vanligt i sådana här sammanhang med en liten brasklapp. Det är inte lätt att under kort tid prova små skvättar av ganska likartade, företrädesvis väldigt unga viner, samtidigt som man har en trevlig diskussion. Men man får åtminstone en grov uppfattning, och det är alltid spännande att jämföra olika viner från samma producent.

2006 Lytton Springs (80% Zinfandel, 16% Petite Sirah, 4% Carignan).
Ungt blåröd. Ack så ung och primär i doften, och min hjärna formligen skriker barbera. Körsbär med så tjock italiensk accent att man börjar göra ofrivilliga latinska handrörelser när man pratar, och en hel del annan mörk frukt också. Vidare en rejäl dos lakrits och en gnutta kött. Snygg, bärig, kryddig smak med en fin matta av tanniner. Varmt men ingen eldighet, fina syror. Balans!

2006 Geyserville (70% Zin, 18% Carignan, 10% PS, 2% Mataro).
Även det här är svårartat ungt, och min hjärna hinner också denna gång springa iväg på barberaspåret en bra bit. Helhetsintrycket är dock betydligt mera knutet än föregående vin, och inte lika fruktigt. Aromspektrat drar dessutom mer åt det röda hållet med inslag av både lingon och tranbär utöver det mörka. Dessutom jord och en hel del grönhet av örter och tobak. Men det är bra, intresseväckande grönhet. Smaken rymmer ett större djup än Lytton Springs, med större komplexitet. Örtigheten går igen i munnen. Återigen fin balans med mellan syror, alkohol och frukt. Ingen alkoholhetta.

2006 Zinfandel York Creek (99% Zin, 1% PS).
Primär, bärig doft med körsbär och hallon. Saftig, pepprig smak med lite eldighet. En del örtig tobak. Skaplig syra och hyfsat tilltagen stramhet. Enklare än de två föregående.

2006 Zinfandel Paso Robles (100% Zin).
80-åriga rankor. Lite syltigare stil än föregående, med tydligare ekkaraktär med kola. I munnen betydligt mjukare, mindre tobak. Minst intressant av zinfandelvinerna.

2006 Zinfandel Pagani Ranch (88% Zin, 7% Alicante bouschet, 3% PS, 2% Carignan).
Från 113-åriga rankor, relativt kallt klimat. Nu är tobaken tillbaka! Snygg sylt med björnbär och körsbär. Lite blommiga övertoner av viol. Saftig smak med pepprigt slut, till och med lite mineralkaraktär. Läskande syror och den där balansen man börjar känna igen i Ridges viner. En favorit!



Vi går vidare med de cabernetdominerade vinerna. Christopher berättar att Santa Cruz Mountains ursprungligen startades som ett klassiskt andravin till Monte Bello för de fat som inte riktigt höll måttet, men att man nu allt mera låter de olika lotternas karaktär primärt styra vilka druvor som går till vilket vin. Man eftersträvar framför allt tidig tillgänglighet samtidigt som man vill ha kvar bergskaraktären som finns i Monte Bello.

2004 Santa Cruz Mountains (51% Cabernet Sauvignon, 47% Merlot, 1% Petit Verdot, 1% Cabernet Franc).
Från halvflaska. Wow, nu byter vi karaktär. Hade jag fått det här blint hade jag självklart gissat på Bordeaux utifrån min begränsade fantasi. Christopher verkar inte helt missnöjd med den kommentaren. Snygg, något utvecklad doft med lakritstonad vinbärsfruktfrukt där det finns både mörka och röda inslag. Vidare jord, grön paprika och lite örtighet. Smaken är läskande, bärig med ett rejält uttorkande tanningrepp om kindernas insidor. Inget under av koncentration eller längd, men bra syror och en fin svans av mineralitet. Gott.

2005 Santa Cruz Mountains (58% CS, 42% M).
2005 sägs vara en bättre årgång än 2004 som drabbades av en del regn precis före skörd. Det här vinet provades några dagar senare på Lytton Springs-anläggningen varför jämförelsen med nollfyran haltar lite, men helheten kändes något mörkare med mer kraft. Cassis och plommon, och ett tydligt drag av karamell och klassisk Bordeaux-tobak. Återigen inget riktigt wow-vin, men god smak med fin renhet i frukten, en del mineralkaraktär och så de där friska syrorna som man förväntar sig. Rejält finmaskiga tanniner som riktigt snörper åt.

2005 Monte Bello (70% CS, 22% M, 6% PV, 2% CF).
Och så trollades en dold flaska fram från sitt gömställe under disken. Vi kunde inte låta bli att skärpa till oss och bli lite rakare i ryggen.
Tät, granatröd färg. Stor doft som är helt överlägsen i komplexitet jämfört med de andra vinerna. Först kommer en rejäl dos mörk frukt med crème de cassis, men det finns också rödare inslag. Vanilj och kryddor tassar efter och hela bilden inramas av en gnutta stallighet trots ungdomen. Smaken ringer av skinande frukt av stor intensitet som absolut flörtar med den så eftertraktade viktlösa tyngden. Växer rejält i slutet och fortsätter att bredda sig långt efter man svalt, som ett crescendo av cymbaler. Fin fatkrydda och läskande syror, och så en tät matta av pulvriga tanniner under all frukt. Smack, mineralkaraktären är svårartat salivframkallande, men det var värst vad litet smakprovet kändes helt plötsligt...

Det här är utan tvekan ett par klasser bättre än alla andra viner vi provade hos Ridge. Riktigt hög kvalitet, men priset är såklart därefter. Hur bra vinet egentligen är känns lite svårt att säga; helst skulle man vilja ha en hel flaska, lite mat och kanske en sådär 15-20 års lagringstid. Kommer det här att slå gräddan av 2005 Bordeaux i blindprovningar om trettio år? Vem vet, vi kanske får återkomma om det...



Vi avslutade med att gå en tur i vingårdarna. Jag är barnsligt förtjust i att krafsa lite i jorden och smaka några druvor när man gör vingårdsbesök, mer för att få en allmän känsla för platsen än att jag faktiskt begriper något. Fast de där varningsskyltarna för skallerormar lägger förstås lite sordin på upptäckarlusten, man slipper ju gärna gifttänder i hälarna när man pallar bergsfrukt. Christopher lugnar oss, skallerormarna brukar mest dyka upp på våren och sommaren, och de har faktiskt inte sett någon alls i år. Men skyltarna är ganska fräcka...

Sammanfattningsvis ett riktigt trevligt besök. Och givetvis kommer Ridgevinerna att ha en lite speciell plats i våra hjärtan hädanefter. Allt var väl inte så bra att man drog efter andan; prisläget ligger generellt ganska högt och än värre blir det förstås här på hemmaplan efter transportkostnader, skatter, importörens och monopolets marginaler och gud vet vad. Men även om jag inte tänker kandidera till ordförandeposten i Svenska Ridge Fan Cluben så finns en röd tråd i alla viner - den rena frukten, den fina balansen och de förhållandevis höga syrorna. Vid nästa lansering måste vi nog köpa några flaskor.

17 kommentarer:

Finare Vinare sa...

Ingen risk för att somna i den här posten!
Strålande läsning hela vägen. Och Monte Bello åkte högre upp på listan över viner man bara vill prova...

Anonym sa...

...som ett crescendo av cymbaler

Jag förstår exakt vad du menar. Pulitzer till Frankofilen!

Tack för välskriven och noggrann rapportering. Och det vore riktigt roligt att prova de här vinerna med duktig ålder under korken.

Anonym sa...

"Ofrivilliga latinska handrörelser".
Underbart!
Vin är fantastiskt - särskilt om den som skriver om det har sådan kontroll över språket som du, Frankofilen.
Jag har varit i det här området en gång, men schemat omöjliggjorde besök på vingårdar (eller lite längre norröver ...). Jag längtar redan tillbaka då och då, den längtan blev just lite starkare.

Frankofilen sa...

Tack.

Angående cymbalerna så kanske man kan se det som en variation på F&V's disneycymbaler snarare än den direkta stöld det är. Det låter liksom lite bättre. Men visst är det en bra metafor?

Niklas Jörgensen sa...

Ridge är en personlig favorit och jag glömmer aldrig 1978:an från Montebello som jag provade 2001! Jäklar, det här är bra med ålder!

Helskön läsning en dag som denna då Bordeaux 2005 annars totaldominerar! Tack!

Frankofilen sa...

Jag funderade på en post om Bordeaux men hade ingen lust, det kändes lite som att slå in öppna dörrar. Men visst, även jag stod där med mössan i handen i morse och hoppades få möjlighet att köpa några flaskor... Det verkade väl gå sådär, men jag kan inte påstå att jag bryr mig så mycket. Det skall väl ändå vara kul att handla vin, och kul är det sista man kan beskylla "primörkampanjen" för att vara...

Det blir jänkare ett tag till här på bloggen. 1978 Ridge, det låter det.

Finare Vinare sa...

Franko, dina cymbaler låter liksom ädlare och mer orkestrala. Våra var mer - just det - cartoonish!
1978 Ridge. You just keep us hangin on...

Niklas Jörgensen sa...

Ser fram emot att läsa mer!

Frankofilen; 78:an påminde en hel del om klassisk Pauillac. Tyvärr är jag lite rädd för att stilen på vissa av klassikerna i Kalifornien ändrats till mer tidigt drickvänliga de senaste 15 åren.

När jag var med i Munskänkarna i Lund för drygt 10 år sedan deltog jag i en vertikal av Montebello som spände över årgångarna 1983-1992, dock inte samtliga däremellan. Bland annat tappade provningsledaren 90:an så den blev vi utan! Nå hursomhelst, 83 var svagt och trött redan då med dryga tio år på nacken, 84 var perfekt mogen men hade inte mer än ett par år kvar men 85:an däremot var storslagen. Jag tror detta är den sista Montebello i den lite äldre stilen och 85 är ett högaktat år over there. Förmodligen levande än idag. Även de som då var yngre 1991-92 var läckra viner som åtminstone fångade mig även om det var en annan uppbyggnad i dem än exempelvis 1985 och särskilt 1978.
Vad ingen visste vad gäller vertikalen av Montebello var att det smugits in en 1985 Gruaud Larose i startfältet! Denna kunde på inga sätt tävla med Montebellos kraft men vad gäller elegans så bankade den sönder och samman amerikanen. Vilken som är bäst? Tja, beror på tillfället vill jag påstå. Vill definitivt inte vara utan någon av dem!

JW sa...

Jag sällar mig till hyllningskören. Mycket bra och underhållande läsning, kan vara den bästa post jag läst av dig Franko. Fick ni med er några flaskor hem?
För övrigt kan jag meddela att jag inte var i närheten av något systembolag den 15 okt pga jobb, snyft. det blir att leta i "left over" korgen vad det lider.

Frankofilen sa...

JW, deppa inte för det. Bordeaux är en löjlig region med löjlig prisbild. Tacka vet jag Rhône och Piemonte... ;-)

Jo, det kändes lite svårt att inte köpa med sig Monte Bello så det blev ett stackars exemplar av nollfemman. Det var faktiskt K som var snabbast upp med VISA-kortet. Smärtsamt många dollar för en flaska vin, och där kan vi snacka the mother of all korksurvsångest - när i hela friden skall vi våga korka upp den?

Anonym sa...

Jag kan tjata på dig rätt ofta om det hjälper. Och slänga in en 2003 som spurtpris i Oxberg när när det känns för långt till Mora.

JW sa...

Brr, Oxberg.
Nej, här skall drickas på frukten! Vi kan prata om det över en Redigaffi om det hjälper;-)

johan p sa...

Härlig läsning! Planerar att besöka Lytton Springs i februari men kommer inte att hinna med Monte Bello. Är enbart ett besök på Lytton Springs något du kan rekommendera eller missar jag mycket genom att inte åka till Monte Bello?

Anonym sa...

Kul att läsa om ett av mina amerikanska favorit vinerier. Fastnade för Ridges viner för några år sedan och nu blir man sugen på att åka besöka dem. Monte Bello känns osm något för inköpslistan nästa år.

Frankofilen sa...

Johan P,
Monte Bello-anläggningen är ganska unik för den ligger så vackert. Däremot kan man nog prova samma viner på bägge ställena. Och Lytton Springs är inte så pjåkigt heller - norra delarna av Sonoma gav oss mer än en gång associationer till Toscana även om det var väldigt torrt och brunt så här års. Ockrafärgade böljande kullar. Och så är ju fördelen att det finns massor av andra producenter att besöka i området, och Napa ligger bara över bergen. Monte Bello är rätt isolerat vinmässigt.

johan p sa...

Tack för svaret. Sitter för tillfället i funderingar om vilka vinerier jag ska besöka och favoriten Ridge kändes självskrivet men eftersom det bara handlar om några dagar så håller jag mig gärna i Napa. Monte Bello får alltså vänta till en annan gång.

Frankofilen sa...

Skriv gärna en rad på din blogg när du kommer hem, Johan.