torsdag 26 november 2009

2006 Château Cambon La Pelouse


Dags att återse en av de bekantskaper som fick följa med hem i bakluckan från bordeauxsemestern. Vinet var ett riktigt utropstecken den där ljumma kvällen i juli, och levererade mer än man kan kräva för en så blygsam prislapp som €12,60. Men nu är vi långt från Gironde, novembermörkret trycker mot köksfönstren, och vi känner oss rätt trötta och glåmiga efter en vecka fylld av nattjourer och sjuka, febriga barn. Upp till bevis!

Och det räcker faktiskt med en sniff för att mungiporna skall åka uppåt. 2006 Cambon la Pelouse är aningen knutet från början, men öppnar snällt upp sig efter bara någon halvtimme. Doften innehåller det mesta jag vill ha i en så här ung claret: fat, frukt och terroir i ljuv förening. Här finns mörka drag av plommon och svarta vinbär med lite rödare toner på toppen. Faten bidrar med kaffe och lakrits, och så en riktigt snygg och tydlig tobakston som leder över i cederträ. Violerna skyller jag på närheten till Margaux, och under kvällen tillkommer grillat kött. Ahh, gamla kära Bordeaux.

I munnen får man ett öppet och helt begripligt vin. Visst är det ungt, men samtidigt gjort i en tillgänglig och charmig stil som ger stor utdelning redan nu. Säkert spelar den höga andelen merlot in. Fin saftig frukt, läskande fräscha syror, och snälla medhårstanniner som stramar upp bakefter. Balans. Eftersmaken hänger kvar tillräckligt länge för att man ska hinna dela ut guldstjärnor för mineralkaraktären. Sommarens fina intryck kvarstår, vardagsbordeaux av den här kalibern kan jag dricka alla dagar i veckan. (89)

Château Cambon la Pelouse ligger precis utanför Margauxappellationen, vägg i vägg med både Giscours och Cantemerle. Slottet har anor sedan 1700-talet, men de nuvarande ägarna paret Marie tog över 1996 och plöjde i vanlig ordning ner en del pengar för att höja kvaliteten. Vinet spenderar ett år i till hälften nya fat. Druvsammansättningen den här årgången anges på baksidesetiketten till 60% Merlot, 35% Cabernet Sauvignon och 5% Cabernet Franc.

PS. Apropå novembermörker så byter jag nu det svenska mot det franska. Imorgon bär det av till Paris för några dagars manligt umgänge.

2 kommentarer:

Henrik sa...

Klämde den här häromdan till lite köttbullar med en ultraklassisk gräddsås och lite gruyère och brie for after.
Direkt när jag dekanterade åkte varggrinet fram - Bordeaux! Cassis, plommon, lite stall, lite ceder, fan om det inte var lite jord där också. Tanninerna försöker bita ifrån, men gräddsåsen bara fnissar åt det försöket.
Däremot, showen stängs inte av helt, men vinet blir lite blygt senare och knyter sig när det är dags för sista meditationsglaset framför På spåret. Frukten krymper, tanninerna tar över, det kommer lite mer stall-ammoniak än vad som gör nytta och det blir liksom ett hål i mitten som verkligen inte fanns där tidigare.
Då hade det stått i karaffen i tre, kanske fyra, timmar.
Jättegod vardagsbordeaux, men jag undrar om den inte börjar nosa på en tunnel. Om du nu trots min varning gör ett återbesök, keep me posted.
Jämför jag med Doyenné tycker jag att den här var ett halvt strå vassare, men Doyennén visade inga tunneltendenser.

Frankofilen sa...

Jag smakade faktiskt en flaska för en dryg vecka sedan hemma hos Finare Vinare, jag var förbi en kortis precis innan deras gäster kunde komma. I grannglaset fanns en tyvärr korkad nollfemma. Nollsexan var hemforslad från monopolet samma dag och led möjligen lite av transportchock; medan den fortfarande var riktigt god var vi överens om att den just den gången kändes lite mer knuten och ihålig än smakproven i somras/höstas. Kanske genomgår vinet en aningen bråkig fas just nu, men det lär nog inte handla om någon längre tid. Får återkomma.