fredagen den 6:e november 2009

BYOB 5/11

Hur skingrar man enklast novembermörkret en helt vanlig torsdag? Ett bra sätt är att träffa en massa goda vänner runt en värmande höstlig gryta, och låta var och en ta med sig en valfri flaska vin. Ikväll är det Finare Vinare som står för lokal och den godaste lammgryta jag någonsin smakat. Det blir mycket prat och skratt, och så en samling ruggigt goda viner. Vi smakar dem som vanligt helblint i tur och ordning...

Vin nr 1 har en klar och stilig granatröd färg. Riktigt bra sug i doften med lyxig rödsvart frukt, och så en liten violkant. Här finns en del fat med lakrits och kaffeskyar, men de sitter fint ihop med helheten. Vidare undervegetation, kryddor och våt lera. Det här är ungt, men riktigt fint att sniffa på. Skolbokspinot!
Smaken känns ännu yngre än doften. Att kalla den gles är fel, för det här är utan tvekan av riktigt hög kvalitet, men den känns väldigt outvecklad och oförlöst speciellt i mitten. Aromerna hänger dock med fint ut i den långa eftersmaken. Tanninerna är finkalibriga och ger ett bra grepp, och mineralkaraktären i slutet är bara att applådera. Samtidigt upplever jag en liten anstrykning av värme efter att man svalt, och lite ungdomlig kärnig beska som säkert försvinner med tiden. Jättegott redan nu, men lite oförlöst. Frågan är bara på vilken nivå i Bourgogne vi befinner oss? (93+)

Facit: 2007 Olivier Bernstein Mazis-Chambertin. Åhå, Grand Cru minsann. Vilken öppning! Det här är en ny négociant som redan fått fina recensioner av de vanliga amerikanska och engelska proffsen. Nollsjuorna är första årgången. Utan tvekan en av de godaste bourgogner jag har druckit, men samtidigt känns det som att här finns mycket att hämta med lagring. Priset på det fåtal flaskor som kommer till Sverige kommer att ligga på ungefär 2000 kr. Har man tillräckligt tjock plånbok kommer det förstås att vara fantastiskt gott när man öppnar om tio år. Jag sparade en skvätt i glaset hela kvällen, och efter några timmar hade det tillkommit en smått sensationell exotisk kryddighet med inslag av både spiskummin och curry. Dessutom rent ohemula doser av gräddkola...

Disclaimer: Importören var med på middagen i egenskap av privatperson, och bidrog med det här vinet.

Vin nr 2 får mig att skriva Bordeaux som första ord i blocket. Stilig avrundad doft med viss mognad och de förväntade attributen: cassis, lakrits, tobak, ceder och lite paprika. Och så en massa jord som direkt får mig att hamna i Pessac-Léognan av någon anledning. Lite köttighet tycker jag mig känna igen från Smith Haut Lafitte. Smaken är läskande och sval, samtidigt som här finns bra tyngd i frukten och ett långt, läckert slut med mineraler och mjuka tanniner. Balans! Det här är rätt upp i min gränd. En ganska modern Bordeaux som ändå håller fast vid traditionerna. Château Smith Haut Lafitte från något av åren 1998-2001? (92-93)

Facit: 1998 Château Smith Haut Lafitte. Ibland skall även en blind höna som jag finna ett korn... Smaskens, och härlig att dricka nu.



Vin nr 3 doftar som en hel pralinask. Mängder av modern fatbehandling med choklad, kaffe och marsipan, och så en massa körsbär. Jag gissar att mina noteringar om lakrits och skokräm också fått en skjuts av faten? Inslag av menthol och nagellack skvallrar om Piemonte. Smaken är rätt sval, men riktigt fruktpackad med hiskelig koncentration. Vinet är riktigt syrligt, syrorna känns ännu högre än de brukar vara i nebbioloviner. Och vad hände med tanninerna? Eftersmaken är helt mjuk utan strävhet. Skyhög syra utan tanniner brukar tala för Barbera, och det här känns som en ultramodern tolkning. Kan det vara Braida? Och vinet tycks rätt ungt - en nollfyra? (92)

Facit: 2004 Braida Al Suma. Gott och riktigt häftigt, men kanske inte alldeles mitt i prick för mina smaklökar. Mycket snyggt maskeringsjobb av de 15,5 procenten alkohol får man säga. Till maten bjöd Anders också på en 2000 Bricco dell'Uccellone från samma producent med ursäkten att den befann sig i utförsbacke. Jag tog inga noteringar, men han fick mothugg runt bordet kan man säga. Många fängslades av den läckra, mogna doften med tydligare tobaksörtighet och sojatoner än i nollfyran. Gott!



Vin nr 4 har kvällens kanske mest sensuella doft enligt min näsa. Kupan fylls av en stor, komplex, mogen parfym som får mig att gissa Bordeaux. Frukten känns rätt rödlätt med inslag av cassis och plommon som trängs med cederträ, kryddor, menthol och fin cigarrtobak. Svart té tycker S om vilket det bara är att hålla med, och så lite mognadstoner av soja och läder.
Smaken känns helt utmognad, samtidigt som frukten har viss spänst och precis hänger med ut i den läskande, syrliga eftersmaken. Tanninerna har mjuknat till ett pulvrigt arkeologiskt damm. Sköna inslag av järnfilsspån, stendamm och läder i svansen. Mmm, så gott. Fint i munnen, men vilken doft! Vi dricker väl mogen Bordeaux, säkert från åttiotalet? Japp. Och efter att ha snurrat runt hela Gironde får vi veta att vi befinner oss på högra stranden. En slank Figeac? Nope. (93)

Facit: 1981 Château Ausone. Niklas, du underbara människa som tar med sånt här! Så kul att få smaka. Parker delade ut 82 poäng för elva år sedan. I beg to differ...



Vin nr 5 skickar upp mungiporna ordentligt. Småslampig rödlätt frukt med jordgubbar, hallon och kirsch, tillsammans med lite tjära och mognadstoner av ketchup. Massor av kryddor och garrigue, och så lakrits. Vive le Sud! Smaken har en behaglig värme, en mjuk munkänsla och sanslöst snygga syror med tanke på att vi säkert befinner oss i södra Rhônedalen. God, lång eftersmak med väl tilltagna örter. Helt klart en Châteauneuf-du-pape med några år på nacken, och dessutom en riktigt bra, traditionell producent. 2000 alternativt 2001 Clos des Papes? (94-95)

Facit: 2001 Clos des Papes. Nollettorna börjar nog bli perfekta att dricka. Ett av mina absoluta favoritglas den här kvällen.

Det stod rätt snabbt klart att vin nr 6 var mitt. Mörk frukt med allehanda skogsbär, och så en liten touch av likör. Vidare barrig örtighet med inslag av både såpa, pinje, kåda och oregano. Rätt mycket fat med lakrits och båtvarv, nästan lite volatil lacknafta till en början? Smaken packar rejält med frukt, men känns ändå balanserad med höga syror i förhållande till all frukt. Rätt ettriga tanniner, men jag har som bekant sällan problem med dem. Lång, lakritstonad eftersmak. (91-92)

Facit: 2003 Alain Voge Cornas Vieilles Fontaines. Voges viner brukar ofta dra åt det allmänt vinösa, och årgången gör det förstås inte mindre svårgissat. Många var nog inne på något italienskt med tanke på syrorna - nordrhônsk syrah låg väldigt långt ner på listorna och själv hade jag förstås aldrig hamnat rätt om jag provat blint. Det blev som väntat en liten diskussion om dessa atypiska nolltreor. Frågan är väl fortfarande vad som händer på sikt.



Vin nr 7 är svart som tjära; en sanslös frukt- och fatbomb. Massor av mintchoko, eukalyptus, lakrits och anis tillsammans med all mörkfrukt man kan tänka sig. Pluspoäng för de blommiga inslagen av violer som dansar på toppen. Smaken smäller till rejält med mängder av drottningssylt och ek. Galet koncentrerad, varm och lång även om alkoholen inte bränner. Syrorna känns lite stickiga och utanpåliggande - som citronsyra - vilket får flera runt bordet att fråga sig om de inte är ipytsade i efterhand. Arketypisk aussieshiraz, dessutom ruggigt ung. Jag tycker jag hittar lite svartvinbärsmarmelad som skulle kunna skvallra om en del caberbet, och min gissning blir 2007 Glaetzer Anaperenna. (94 om man gillar stilen).

Facit: 2007 Glaetzer Shiraz Amon-Ra. Kul, mitt första smakprov av det här vinet.Tveklöst välgjort, men mycket handlar om hur mycket man gillar stilen. I nuläget handlar det mest om sanslösa mängder frukt och fat, allt känns primärt. Vansinnigt monolitisk med extra allt. Om man som vanligt drar ifrån 5 poäng från WA's australienbetyg så hamnar man rätt ;-)



Vin nr 8 är udda. Oj, vad vi snurrar och tycker. Först är doften murrig och unken, med svettiga, gröna drag. Runt bordet hörs ovanliga associationer som leverpastej och ansjovis, själv hittar jag drag av kompost, ruttnande rotfrukter och lagerblad. Niklas tipsar rätt snabbt om att vi har en biodynamiker i glasen. Men unknaden blåser faktiskt förbi rätt snabbt och fram träder en mer klassisk grön örtighet tillsammans med kryddiga rödfruktiga drag som för tankarna åt syrah eller pinot noir. Hmm, konstig örtig doft i ett vin från Niklas, det måste vara Portugal? Nej.
Smaken är slank och syrlig med peppar i avslutet. En hel del ek kliver fram i både doft och smak allt eftersom. Oj, så svårt. Det känns ändå som en rätt nordlig växtplats, det kan knappast röra sig om en biodynamiker från södra Frankrike. Rätt. Men vad kan det vara? En spätburgunder från Tyskland? Nähä du. (90)

Facit: 2004 Toni Hartl Eisner. Jaha, en blaufränkisch från Österrike. Tydligen en riktigt het producent, och det här är hans prestigecuvée för €57. Inte alls oävet, men heller inte min spottkopp. Fast tack för vidgade vyer. Det bör tilläggas att min poäng var den överlägset snålaste i sällskapet, men blint är blint.



Vin nr 9 fullkomligen osar Piemonte. Fin rödfrukt med hallon, jordgubbe, körsbär och nypon och så lösningsmedel, bittermandel och sötlakrits. Ett dammoln skingrar sig till förmån för en solbelyst grusväg i en allé av pinjeträd. Underbart att sniffa på!
Smaken är kompromisslöst torr på gammeldags sätt. Härlig slankhet och ypperlig längd, och så ett tanninskelett av ädlaste slag. Oj, vad de stramar, men samtidigt är de så finkalibriga och läckra. Här krävs absolut krämig mat i nuläget. Syrorna sitter som en smäck. "Allt vad jag vill ha i en Barbaresco" hörs ärrade baroloskallar mumla. Ja, visst är det snyggt, traditionellt och svingott. (92-93)

Facit: 2003 Roagna Barbaresco Pajé. "The barbaresco of the vintage" tycker Galloni, och visst är det bra, bättre och mycket mindre kontroversiellt än deras 2004 Vigna Rionda. Tanninerna är nog de snyggaste jag har stött på i en nolltrea; skvallrar inte alls om den varma årgången. Det här blir det till att köpa vad det lider.

Disclaimer: även det här vinet bjöds på av den som importerar det.



Oj, vilken kväll! Underbar blandning av riktigt goda viner. Stort tack, det här gör vi väl om snart?

4 kommentarer:

Kayaker sa...

Vilka fullbludshedonister ni är!
Mycket godis på en kväll.

Winepunker sa...

Avvakta några år med Amon-Ra, det är ett vin som utvecklas till nya höjder bara det får lite tid. Jag har alltid tyckt det blir bättre när fat och frukt kryper ihop en aning.

Henrik sa...

Vet inte vad man ska gratulera mest till - flaskorna eller den blinda toppformen ...
Ausone -81 låter härlig. 28 år och ändå med frukten i fin form, de kan en del bordelaisarna. De där 82 pinnarna från Bob, man undrar ju lite. Vad hände mellan 17 och 28, liksom?
I övrigt låter Clos des Papes grym liksom Roagna - och en 2003:a, no less.
Dubbelt grattis!

Frankofilen sa...

Ibland har man solen i ryggen när man provar...

Parkers poäng visar väl hur svårt det är att lita för mycket på sådana. Och att mycket kan hända med lagring. Parkers invändningar från nittiotalet var ju framförallt taninnerna, och han påpekar också vinets goda koncentration. De där extra elva åren har väl tagit hand om tanninerna en del får man anta, jag uppskattade vinet mycket i denna blinda miljö.