Istället för glögg: nollsjuor från södra rhônedalen. Här får man all den sötfrukt, kryddighet och värme man vill ha i jul, samtidigt som det fortfarande handlar om vin vilket man inte kan beskylla glöggen för. Fast frågan är om man inte också fyller sin kvot av port och annat fortifierat? Det här är en högoktanig rackare, med årgångens fruktmognad i ryggen. Vi låter flaskan få god tid på sig, och följer vinet över flera timmar.
"Les Garrigues" är en sketen Côtes-du-Rhône, men skall man utnämna världens bästa CdR sägs det här vara en given kandidat. 100% Grenache från gamla (60-80 åriga) lågavkastande rankor strax utanför châteauneufgränsen. 21 dagars maceration med daglig pigeage följd av traditionell uppfostran i foudres till 80%, och så en för domänen sedvanlig modern knorr i form av de resterande 20% som legat i barriquer.
2007 Janasse "Les Garrigues" får julstämningen att infinna sig redan vid uppkorkandet med en känsla av pepparkakskryddor och kex direkt ur flaskhalsen. Det bästa ligger dock fortfarande några timmar fram i tiden, och lagom när lammsteken nått knappa sextio grader har vinet vecklat ut sig till en rent explosiv doft. Pang, vad det smäller till, och min antydan till förkylning försvinner all världens väg; näsborrarna blåses ur ordentligt. Oupps Farfar, inte för nära ljuset med glaset, det här är rena raketbränslet. Doften är mättad och packad med både kirschlikör, hallon, fikonmarmelad och russin. Glorious grenache i sin allra renaste (och mognaste) form, även om man inte kan låta bli att undra om inte grenachen sneglat på anabola steroider. Fin, tydlig garrigue med en liten violkant, och så grillat kött, citrustoner och chokladiga inslag från de gamla stockarna. Under kvällen tillkommer traditionella, småsalta drag av tång. Det är stort och maffigt redan i näsan, och inte alls dumt att ha kuporna.
Smaken är rund, mjuk och eldig. Det smäller till ordentligt i munnen, snacka om fullpackat vin. Massor av solsken och tjong! Vinet är fylligt och brett, men syrorna fick gärna vara lite högre för att höras i oväsendet; de finns visserligen där men känns ganska trubbiga i helheten. Avslutet är dessutom lite ungdomligt klumpigt där alkoholsötman hänger kvar längre än fruktaromerna. Inte helt i balans ännu, även om det är häftigt redan nu. (91+)
Det här är inte för alla. Har man svårt för fruktgenerösa sydfranska viner lär man inte gilla det här vinet. I nuläget tycker jag det lämpar sig bäst som meditationsvin eftersom det lätt överröstar maten på bordet. Att det är den mest fullmatade Côtes-du-Rhône jag någonsin stött på har väl redan framgått? Samtidigt finns här både uppenbar kvalitet och inte minst en riktigt skön känsla av ursprungstypicitet och tradition. Vinet formligen skriker grenache från södra rhônedalen, och slår en del prestigecuvéer på fingrarna. Liknelser med Barroches Pure har dykt upp på andra håll, själv får jag ikväll vibbar av Bosquet des Papes "A la Gloire de Mon Grand-Père" som också kändes spiritig och eldig när vi provade i februari. En ny påtitt i oktober gav dock en av årets bästa traditionella grenacheupplevelser. Jag tror även det här vinet har mer att ge när det fått lugna ned sig en smula. Vill man smaka Janasses nollsjuefyrverkerier redan nu föredrar jag dock deras standardchâteauneuf.
PS. För ett virtuellt besök på domänen rekommenderas Mina Vinare som reseledare.
2 kommentarer:
Vi kunde förstås inte heller hålla fingrarna i styr. På lillejulafton avslutades kvällen med ett sånt här monster. Betyget sitter som stjärnan i kungsgranen! Men visst var det rejält med booze i glaset...
Ångande kirsch i nosen och nästan svidande alkoholbett i kinderna. Men som tur var fanns det imponerande extrakt och viskositet som mötte upp alla mullrande procent, och man måste ju inte gurgla runt med spriten. Inte funkade det något vidare till ost, och meditationen blev väl inte precis zenbuddhistisk...
Vi tänker oss att lagra tre-fyra år och sedan förhoppningsvis njuta av ett mer harmoniskt vin.
Men det låter som att du tror på snabbare utveckling än så...
...och förresten, var inte aromerna i Les Garrigues bra mycket mörkare än i rödfruktiga A la Gloire 05? Och visst har väl Pure mer förföriska toner av jordgubbssylt mitt i fikonmarmeladen?
Igår kväll avslutade vi med CdRV "Terre d'Argile" som kändes mer självklart att konsumera nu. Rena extraktet av provençalska örter, och en extra kärve nerkörd i käften! Vinet förtjänade att få byta namn med mellanbrorsan och heta "Les Garrigues"...
Slutsats: storebror "Tradition" är ohotad av sina bråkigare småbröder.
Monster var ordet. Zzzzzzenbuddhistisk meditation, kanske? Visst är det knockoutdroppar, men det går ju inte att komma ifrån att det finns rätt mycket Vaucluse i extraktet, och därmed blir det mycket intressantare än om det bara handlat om alkohol och fruktsötma. Men de som är skeptiska mot årgångens fruktdrivna profil (och de verkar bli fler och fler) har förstås ett starkt argument för sin sak i det här vinet. Å andra sidan verkar den här cuvéen vara en kirschbomb i alla årgångar.
Jämförelserna med andra rena grenachecuvér haltar såklart en smula, och visst är Gloire mer rödfruktig och ännu mer i min stil.
Det där med nollsjuornas utveckling kommer att bli en intressant och säkert långlivad diskussion. Frågan är på vilket sätt de kommer att åldras? 3-4 år för Garrigues är väl en bra gissning, eller varför inte 7-8 som för många châteauneufer? Samtidigt har jag en känsla av att många nollsjuor knappt lagt sig till rätta i flaskorna ännu, och att den där första tillgängliga fasen fortfarande ligger något halvår bort. Pégau har väl knappt buteljerat ännu till exempel, och Barrocherna har precis fyllt sex månader i flaska. Det blir nog en ny påtitt av Les Garrigues redan framåt vårkanten för min del.
Skicka en kommentar