lördag 8 maj 2010

Lördagmiddag


Vi har goda vännerna JW och L på middag, vilket känns som ett ypperligt tillfälle att lufta några flaskor jag sett fram mot att dricka. Vin smakar som godast när man delar med sig.

Först ut i glasen är Fèvres négociantversion av 2004 Les Clos. Som bekant tillverkar Fèvre två viner från många lägen: en domänversion och en tolkning gjord på köpta druvor. Svenska importören Bibendum har aldrig brytt sig om att förtydliga detta utan har listat alla viner från producenten som "Domaine Fèvre". Om det sedan handlar om okunskap, lathet eller svindleri låter jag vara osagt. Det kan vara bra att känna till att internationella kritiker alltid recenserar domänversionerna som anses vara snäppet bättre.

2004 Les Clos är blekgul i glasen med en något återhållen doft som innehåller mer mineraler än frukt. Inga tecken på premox här inte; som väntat är vinet ungt och hade nog mått bra av längre luftning än den knappa timme det fått. Krossade stenar och ostronskal fyller näsborrarna tillsammans med flintrök. Frukten får lite mer tryck i stämbanden efter hand och bjuder då på ungäppliga aromer tillsammans med citrus. Mot slutet tillkommer lite antydan av gulfrukt som skvallrar om att vinet ändå har några år på nacken och inte buteljerades igår. Lite köttig unknad höjer intresset.

I munnen får man ett lååångt vin, med så mycket mineraler att känslan nästan blir salt i den härligt torra eftersmaken. Syrorna är höga och ger ordentlig fräschör tillsammans med fruktens smått oljiga citrusinslag, och så en välavvägd diskret smörighet. Här finns ordentligt med oförlöst stoppning, och även om det är ruskigt gott nu lär det bli ännu bättre på sikt. En fullkomligt strålande Chablis, en av de mest fullmatade vi smakat. Till den tudelade förrättens sallad på kungskrabba och mango hade man kanske önskat lite mer av tropisk gulfrukt och fatighet, men till den halstrade pilgrimsmusslans mineraltoner var det klockrent. Ligger ni på några flaskor så rekommenderas tålamod. Och hur bra skall inte domänversionen vara? (93-94+)


Kan en vinmakares personlighet smitta av sig på vinet? I Randy Dunns fall undrar man. Högt uppe på Howell Mountain har han tillverkat vin under egen etikett sedan slutet av sjuttiotalet efter att dessförinnan varit vinmakare åt Caymus. Det finns historier om hur han helst gömmer sig i sin röda lada när det kommer besökare, även när det handlar om trogna kunder som efter mycket tjat fått vägbeskrivningen till hans skyltlösa vineri. Egensinnig, kärv och svårtillgänglig, precis som man brukar beskriva hans viner. Jag har inte träffat Dunn själv, men är historien tillräckligt bra skall man som bekant inte kontrollera sanningshalten ;-)

Men nu tycks något ha hänt. Kanske beror det på att sonen Mike Dunn numera är delaktig i vinmakandet, men det är många som beskrivit de senaste årgångarna som förvånansvärt tillgängliga och charmiga redan nu. Vi låter ändå nollfyran få några timmar i karaff för säkerhets skull innan vi häller upp till blodig entrecôte och en potatisgratäng så full av grädde och Comté att den säkert är förbjuden i flera delstater.

Satan i gatan vilket vin! Det här är så mitt i prick för mig att det nästan är fånigt. Nosen fylls av en tät, fullmatad doft med både höjd och bredd där den mörka cabernetfruktens cassis och plommon vällustigt breder ut sig över den snyggaste fatbehandling man kan tänka sig. Läckra toner av tobak, grillat kött, salmiak och fatkryddor blandar sig med nyklippt mynta och blommor, och så ett par grabbnävar mineralisk jord på det. Magnifikt!

Men smaken är faktiskt ännu bättre. Vilken balans, vilket djup, vilken njutning! Munkänslan är sval och generös på en och samma gång, med en viktlös tyngd som hämtad från något NASA-experiment. Syrorna är invändningsfria och bergskaraktären alldeles bedårande med stadiga men ändå finmaskiga medhårstanniner och en gnistrande mineralkaraktär som faktiskt inte står Fèvres Grand Cru långt efter. Mitten känns kassaskåpssäker och leder sömlöst över i en otroligt lång, balanserad eftersmak. Det här är ett överjävligt gott vin, helt enkelt en av de bästa jänkare vi har druckit. Jag måste försöka få tag på fler flaskor när vi åker till New York inom kort. (96)



Vi går vidare till ostbrickan och byter Howell Mountains svala mineraliska bergsfrukt mot söderns värme. Av alla omtalade nollsjuor från Châteauneuf-du-Pape kan det här vara den jag sett fram mest mot. Jag älskar Pégau och är så nyfiken på att se hur man hanterat årgångens förutsättningar att det inte går att hålla korkskruven borta.

Redan efter en kort sniff står det klart - det här är klassisk Pégau. Här finns inget syltigt eller övermoget, bara ren och fräsch nollsjuefrukt, mängder av ursprungskaraktär och så en fullständigt domäntypisk tvist av brettanomyces. Kunde man tappa essensen av Vaucluse på flaska skulle man nog komma väldigt nära Pégau. Här får garriguen sällskap av en enbuske, och så rått kött och blod tillsammans med traditionella saltstänkta drag av sjögräs.

Smaken överraskar med sin lätthet och får nästan betecknas som drygt medelfyllig. Syrorna är bland de bästa jag stött på i en nollsjua och ger helheten en smått burgundisk karaktär. Vinet är harmoniskt, fräscht och riktigt drickbart trots sin totala ungdom med aningen stjälkiga tanniner. I eftersmaken står mineralerna på kö för att studsa på smaklökarna. Det här är en riktigt, riktigt god Pégau som borde mogna ut på ett strålande sätt, men jag hade kanske förväntat mig lite mer kraft. Kanske har man dragit nytta av årgången och gjort extra mycket Da Capo? (94+)

11 kommentarer:

Ulrik sa...

Ska jag tolka det som om du ändå är lite besviken på Pégau?

Är det inte speciella gamla vinstockar som ska hällas i Da Capo? Men man vet väl aldrug exakt vad juicen går till. Jag är trots allt sugen på att prova en. Fast kanske ännu mer en Dunn Vineyards....

JW sa...

Tack för en riktigt trevlig kväll med god mat och underbara viner! 2004 Dunn Cabernet Sauvignon Howell Mountain var fullständigt lysande och åker rakt in på årets topplista.
Jag har haft det svårt att ta mig förbi all likör och hostmedicin i nollsjuorna från CdP men 2007 Pégau hade inget av detta. En av de godaste nollsjuorna från CdP jag provat.

Frankofilen sa...

Besvikelse än nog fel ord när ett vin är fantastiskt gott med härlig balans. Men när andra producenter överträffat sig själva 2007 kändes det "bara" som att Cuvée Réservée var lika bra som vanligt. Men vem vet, det här vinet skall ju inte drickas nu och Pégau brukar ju fläska på sig lite i flaska efter buteljering.

Vad gäller Da Capo så kommer väl druvorna från ett område av La Crau, men jag har fått för mig att det handlar om en selektion av de bästa faten också. Harry Karis verkar hålla med. Men jag kanske är helt ute och cyklar...

Frankofilen sa...

JW - tack själv, så roligt att ha er här. Kul att Dunn levererade till och med överförväntan.

anders wennerstrand sa...

Mmm. MMMMM!

Återkommer eventuellt senare med en mer spirituellt konstruerad kommentar, men det får duga som abstract så länge.

Vintresserad sa...

Hej Franko,
Låter som härliga viner, och visst smakar de bäst tillsammans med goda vänner. Några funderingar:
- Hur skiljer man på negociant resp. domänversionerna av Fevres viner? Antar att det står på etiketten... har bara ngn enstaka flaska och den köptes för ett par år sedan så jag undrar bara vad jag skall leta efter.
- Är Dunn / Caymus repr. i Sverige?
- Du sätter 96P på 2004 Dunn och 95-96 på 2002 Dominus för en månad sedan... vill du utveckla skillnaderna?
- Hur fick du tag på 2007 Pegau?

MVH - Vintresserad (Peter)

Frankofilen sa...

Anders - "MMMMM" var ungefär den sammanfattning vi ägnade oss åt också i lördags...

Vintresserad -
1. För att skilja domänversionen från négociantditon så räcker det med att kolla om det finns ett tydligt "Domaine" över producentnamnet på etiketten. Jämför CT-länken med min bild av Les Clos-flaskan så ser du.

2. Jag tror att Wine List Sweden tar hem ett försvinnande litet antal Dunn varje år, men har ingen aning om vem man måste ligga med för att få handla. Den här flaskan köptes på KL Wines i SF när vi var där.

3. Både Dominus och Dunn var underbara viner, men i min smak är nog Dunn bättre med en djupare, mörkare frukt och så bergskaraktären med mineraler och struktur på det. En Napa Cabs främsta uppgift är ju inte att likna Bordeaux så mycket som möjligt, och Dunn lyckas med konstycket att verkligen osa Kalifornien samtidigt som balansen är lika bra som i de bästa slotten i Médoc. Knepigt när man inte har dem bredvid varandra och stilarna skiljer sig åt, men stirra inte så mycket på poängen. Det är två världsklassviner.

4. Pégau är inköpt hos Gute-Weine för €45.

Vintresserad sa...

Franko,

Tack för komplettering. Fevre verkar ju vara både logiska och begripliga, inte särskilt franska altså :-)

Får dra ett mail till WineList och kolla möjligheterna avs. Dunn, det låter verkligen som ett världsklassvin.

MVH - Vintresserad

Anonym sa...

Ritter i Liechtenstein tar i runda slängar 820 SEK; går du in i en vanlig butik på Manhattan får du betala mer. Jag fick frakten gratis då jag köpte en hel del annat, men den brukar inte vara dyr heller!

Petter sa...

Nu känner man sig glad som har en Dunn 04 hemma i vinkylen. Men det verkar som om du tyckte den var klar? Vad jag läst om den tycker de flesta att den har några år kvar innan den bör drickas.

Frankofilen sa...

Anonym - tack för tipset om Ritter, de har onekligen en del jänkare i sortimentet, för att inte tala om bourgogne.

Petter - klar och klar, den är snorgod redan nu men fortfarande rätt ung. Har man bara en flaska kan man alltid försöka hålla sig lite, jag tänker försöka spara nästa en tid.