lördag 15 januari 2011

2001 Château La Nerthe


Lagringspotential är en faktor som ofta hyllas, och som till och med ger extrapoäng hos många. Och visst, nog är det så att huvuddelen av de bästa vinerna vinner på lagring, men handen på hjärtat - hur kul är det egentligen med viner som kräver tjugo år för att komma någorlunda i mål? Jag undrar fortfarande när jag i hela friden skall våga öppna det fåtal mer seriösa nollfemmor från Bordeaux som jag köpt. Sannolikt kommer de orangea pensionskuverten att sprättas med ett helt annat intresse när tanninerna väl har smält i de flaskorna...

Det finns många anledningar att älska vinerna från Châteauneuf-du-Pape; en av dem är hur ruggigt fina de blir efter bara några år på rygg. Även de mest seriöst anlagda vinerna bjuder inte sällan på en otroligt färdig och harmonisk upplevelse runt tioårsdagen även om de förstås ofta klarar längre lagring än så. Nu hör väl La Nerthes bascuvée kanske inte till regionens absoluta toppar, men nollettan är ändå inget undantag från regeln. Vinet befinner sig i en riktigt skön drickfas. Det första som möter nosen efter att korken dragits och vinet snabbt vänt i karaff för att avlägsna fällning är en rejäl kärve garrigue som snart får sällskap av eneträ och lite kåda. Frukten ger en mörkröd känsla med både körsbär, hallon och jordgubbar, där de 26 procenten syrah känns ovanligt tydliga. En liten rostad fatprägel sitter väl infattad i helheten, och över hela klabbet svävar lite undflyende mognadstoner med soja. Kanske inte den mest traditionella nosen, men en riktigt skön sniff hur som helst.

I munnen får man ett väldigt harmoniskt och drickfärdigt vin med mjuka kanter, bra syror och en lång kryddig, örtig avslutning. Frukten börjar få torkade inslag och har en fin sydfransk generös värme samtidigt som balansen är ypperlig utan tyngd eller hetta. Bra utväxling på de 246 kronor vinet betingade hösten 2005. (91)

PS. I andra glaset häller vi ännu en flaska av Jadots 1997 Morey-Saint-Denis. Det tycks föga förvånande finnas viss flaskvariation, men kvällens smakprov var om möjligt ännu bättre än det i höstas. Samma småruffiga uppenbarelse med ganska mörk pinotfrukt och ett halvt skeppsvarv i doften, men riktigt fin, vital spänstig frukt bland mognadstecknen. Lite mer tryck och längd än senast, men fortfarande samma fina slanka munkänsla. Vinet ligger numera i BS, en lagenafemtiolapp dyrare än när det släpptes. Det är fortfarande utan tvekan väldigt mycket mogen Bourgogne för pengarna om flaskan är så här bra. Här måste det nog bli påfyllning. (92)

5 kommentarer:

Rara droppar sa...

Håller med om flaskvariationen hos Jadots 97a. Den var hjälte hos oss vid första tillfället och en besvikelse gången efter.

Risken är väl att förväntningar delvis spelar ett spratt, men helt klart en skillnad.

Frankofilen sa...

Och det är väl inte så konstigt hos ett 14-årigt vin. Jag beställer några till och håller tummarna...

Terroiristen sa...

Blev första gången överlycklig (amen och allt det där) över Jadots 97-a.

Andra gången blev jag mest fundersam över hur svagpresterande denna flaska var, och efter tredje flaskan gick resterande flaskor i retur.

Nu sitter jag likförbannat med en nyinköpt omgång (saknaden blev för stor. Principen att returerna mycket kan bli dyr den med). Jag kan ge mig faen på att det är mina returnerade flaskor jag fick åter.

Herren sa...

Alltid kul att läsa hur viner utvecklas och jag tar fasta på Morey-Saint-Denis och chansar nog på några exemplar. Låter riktigt bra!

Frankofilen sa...

Återkom gärna med rapport, Herren.