2006 Col d'Orcia Brunello di Montalcino

Det är väldigt sällan vi dricker ett vin samma dag det köpts, men varför inte? Jag hugger en flaska av den nya årgången av den här trotjänaren samtidigt (nåja, där är vi kanske inte riktigt ännu) som jag köper kalvläggen till kvällens osso buco. 2006 utmålas som en riktigt lyckad årgång i appellationen, och både WA och WS är rörande överens om hela 93 pinnar för det här vinet. Inte så illa pinkat för 264 spänn. Bara att ta på sig poängfnasksboan och dra ur korken...

2006 Col d'Orcia har en stilig, transparent, ganska varm rubinröd färg med lite orange i kanterna. Doften känns till en början en smula blurrig och anonym men får tydligare konturer med luft. Rödlätt frukt med körsbär, jordgubbar och vinbär tillsammans med en pust av balsamico, och så en fin örtighet. Nog finns här en del fat, men det handlar och ljusa, milda aromer av tobak och bakkryddor utan drag av vare sig valrhona eller kaffe även om man nog kan ana ett glödande vedträ i bakgrunden där det också finns lite grusjordig mineralkaraktär. Efter några timmar lyfter sig några parfymerade drag av handkräm och blommor. Doften känns kanske en smula återhållen, men bär tydliga drag av Toscana och är inte så dum att sniffa på.

Smaken fortsätter på det röda spåret. När maten är slut bjuder de finmaskiga tanninerna på ett par rejäla tag med sandpappret, men samtidigt finns en saftighet och smörjande generositet utan gröna inslag i frukten; något som säkert kommer att bli ännu tydligare när det ungdomliga, kärniga snörpet lagrats bort. Syrorna är bra men knappast brutala, och eftersmaken hänger med en bra stund med lakrits/anis och körsbär.

Det här vinet skall förstås vila en tid för att nå sin fulla potential, även om det efter en rejäl luftning absolut går att dricka nu med behållning, speciellt om man gillar ung sangiovese och inte har tanninfobi. En liten positiv överraskning; det är lätt att förbise ordinarie sortimentet. Frågan är om man inte skulle lägga undan någon flaska för att få facit med mognad? (90-91+)

2007 Forman Chateau La Grande Roche

Fler kaliforniska nollsjuor åt folket! Ikväll sätter vi korkskruven i Ric Formans andraetikett. Fin, öppen doft med crème de cassis, plommon och köttsaft, och så en massa tobak och sköna gröna toner av både paprika och skogig undervegation. Forman har gjort vin sedan Hedenhös och anses ofta ha en mer traditionell stil, vilket understryks av en tydlig jordton som inte hade gjort bort sig om det så hade stått Bordeaux på etiketten. Smaken är välbalanserad och med kaliforniska mått mätt ganska slank och återhållen. Trots vinets ungdom finns här en skyhög klunkabilitetsfaktor där de snälla tanninerna och de fina syrorna bidrar till drickbarheten. Vinet är helt enkelt ruskigt gott att bara dricka rakt upp och ner, även om det såklart gör jobbet med den äran till kvällens köttbit. Lång, god eftersmak med en ung men välintegrerad fatton, och så mycket mineralblänk i svansen att man undrar på vilket bergsläge Ric Forman har hittat de här druvorna? 329 kr i BS, men tycks nu tyvärr vara slut. Attans att man inte var mer på hugget, hade gärna handlat några fler. (91-92)

PS. Storebror från samma årgång dracks med välbehag här.

2004 Rémi Jobard Meursault Clos du Cromin

Dags att se vad som hänt med det här vinet efter 4,5 år på rygg. På tallrikarna landar smörstekt panerad torskfilé, sockerärter och svensk färskpotatis. Borde väl sitta som en smäck till en Smörsault?

2004 Jobard "Clos du Cromin" har en något blek gyllene färg. Doften bjuder på viss utveckling med begynnande drag av arrak och hasselnötter tillsammans med med rökiga mineraler och fatvanilj. Frukten rör sig i det gula spektrat och har en lätt tropisk touch. Inte så värst mycket gröna örter som hos en del andra vita nollfyror, däremot en fin vitblommig parfym på toppen. En läcker och rätt klassisk sniff.

I munnen får man ett slankt och syrligt vin; frukten har inte alls den fetma man kanske förväntar sig från appellationen utan känns mer asketisk. Istället får man riktigt höga syror och en citronfriskhet som sätter ordentlig fart på spottkörtlarna. Fatbehandlingen känns ytterst försiktig, men bidrar med lite kryddor och en försiktig smörighet och är nog egentligen precis tillräcklig för att jag skulle ha landat i Côte d'Or och inte i Chablis om jag fått vinet blint. Eftersmaken får lite extra luft under vingarna från syror snarare än frukt och hänger kvar en fin stund.

En god Meursault, om än i ovanligt slank skrud. Viss men inte så värst långt gången mognad, men å andra sidan undrar jag om här verkligen finns stoppning för lång lagring. Det är gott att dricka nu och det räcker fint, vi tar nog nästa flaska inom två år. Ett bra köp för 261 kronor i novembersläppet 2006. (90-91)

2009 Delas Crozes-Hermitage Les Launes

Dags för omprovning i lugn och ro på hemmaplan av det vin som kanske var det största utropstecknet i den där budgetlådan på fjällsemestern härom månaden. Det är intressant hur inramningen kan påverka ens uppfattning om ett vin. Det som i sällskap med några aussies i fjällstugan kändes som en urtypisk nordrhônare tycks ikväll ha fått en betydligt mer sydländsk accent. Varmare årgångar har som bekant en förmåga att flytta appellationsgränserna, jämför till exempel Jaboulets 2003 Hermitage La Chapelle som hela bordet trodde var grenachedominerat ganska nyligen. Riktigt så druvtransformerad är inte den här nollnian, men vill man ha sin crozes riktigt slank och sval skall man kanske sikta på en annan årgång.

Själv njuter jag av den extra stuns året bidragit med, och det är ingen tvekan om att doften bjuder på en billig biljett till södra Frankrike. Ur den mörka frukten med körsbär, björnbär och svarta vinbär lyfter sig massor av garrigue, eneträ och en stor knippe violer. Lite gummi och svarta oliver spikar druvsorten, medan dragen av köttsaft åker direkt upp på hedonistkontot. Smaken packar en hel del frukt, där unga, pigga syror och nafsande tanniner agerar motvikt och ryggrad. Avslutningen torkar upp sötfrukten en hel del, och hänger kvar en hygglig stund med salmiak och en knivsudd av både malört och mineralkaraktär.

De fina intrycken från förra gången består, Delas har fått fram en god och charmig crozes-hermitage i tidigt tillgänglig stil. Det blir mycket spännande att prova fler nollnior när de väl släpps. (90)

2009 Zilliken Rausch Kabinett

Trenden i Tyskland är tydlig - vinerna blir allt torrare och sötare. Å ena sidan har sockerfobiska trockentorskar på den inhemska marknaden bidragit till skapandet av Grosses Gewächs/Erstes Gewächs, som med sina specifikationer avseende mustvikt och torrhet har tippat spelplanen en hel del. När restsötman måste pressas in under 9 gram per liter infinner sig plötsligt problem man aldrig trodde skulle drabba Tyskland, nämligen obalanserat höga alkoholhalter som ställer en hel del krav på vinmakaren. Å andra sidan tycks odlarna (och den globala uppvärmningen?) på egen hand driva på utvecklingen mot allt mognare druvor. Kabinett i den lätta, traditionella stilen har blivit en alltmer sällsynt fågel. I stället tycks det ofta handla om ett rent sortimentsalibi gjort på nedklassade druvor inte sällan skördade vid snudd på auslesenivå.

Väldigt torrt eller väldigt sött alltså. Det verkar ha uppstått en lucka mellan ungefär 9 och 60 gram socker per liter, och jag som gärna rör mig i lite lägre öchslegrader kan inte låta bli att sörja en smula. Jag kan faktiskt inte riktigt begripa tyskarnas totala trockenvurm. För medan baktung, småbesk riesling med alkohol uppåt 14% går att hitta på många håll är den lätta, källvattenfriska steniga nektaren med ypperlig balans mellan sötma och skyhöga syror tamejtusan helt unik för Tyskland. Men samtidigt är jag oftast inte sugen på en simmig och söt dessert när jag öppnar en flaska riesling. Som ni hör gillar jag kabinett...

Å tredje sidan - man skall som bekant aldrig stirra för mycket på siffror när det handlar om akohol, syror eller socker. Det är faktiskt vad som finns i glaset som räknas, och balans och munkänsla är allt. En som är en mästare på att finna balansen även på lutande underlag är Hanno Zilliken, och hans nollnior sägs vara något alldeles extra. Men en riktigt fullmatad kabinett är det, gjord på druvor med lång hängtid och delvis begynnande botrytis, och med en restsötma på dryga 70 gram per liter. En av orsakerna utöver husstilen är att Zilliken redan i och med denna årgång har implementerat de regler som VdP har beslutat skall gälla alla Erste Lage-betecknade viner från och med 2014. I korthet handlar det om ett skördeuttag på max 50 hl/ha och en mustvikt motsvarande minst spätlesenivå. Rent tekniskt gissar jag att Zilliken lika gärna kunnat sätta auslese på etiketten. Att så nu inte är fallet hoppas jag beror på den stil man vill förmedla, att det ändå handlar om en riktig kabinettupplevelse och inte om en efterrätt under falskflagg. Det är bara att lägga sina förväntningar i vinmakarens händer, öppna kork och sinnen och åka iväg...

Det räcker med en snabb sniff och en sipp för att inse att man tryggt kan lita på Zilliken. 2009 Rausch Kabinett är nämligen inget annat än ett strålande vin av den sort som gör tillvaron och själen lite vackrare. Så läckert, jag älskar det! Doftens drag av tät gulfrukt, äppelpaj, örter (dragon!) och blommor har ett härligt djup och utlovar egentligen en simmigare upplevelse än den man får i munnen. Det är svårt att inte hemfalla åt rena klyschor när man skall beskriva smaken, men här finns allt man kan önska av kristallklar transparens, klingande rena syror, Granny Smith-friskhet och en mineralkaraktär som av krossad skiffer och ostronskal. Sötman är snyggt inarbetad i helheten redan nu, och trots kraften i frukten präglas munkänslan av energi, ljus och rymd, som ett power chord på cembalo, med extra glockenspiel i refrängen. Det här är rena lyckodrycken, man känner sig som nyuppstigen ur en skogstjärn efter varje klunk, redo att möta livets vedermödor med ett leende på läpparna. Ett vanvettigt vackert vin att dricka nu eller när man vill under åtminstone 15 år. (93-94)

2005 La Croix de Beaucaillou

Sköna grejer det här. Så här i efterhand önskar jag att jag hade köpt fler än två flaskor hösten 2008, men det är som vanligt så mycket som lockar. Stilen är ganska mogen och extraherad med en liten bitterhet som kan tänkas försvinna med ytterligare lagring, även om vinet är klart tillgängligt redan nu utan tecken på tunnel. Doften bjuder på massor av cassis och plommon tillsammans med en rejäl skopa rostad ek, där inslag av grillat kött, tobak, kryddor och jord skickar upp mungiporna lite extra. Fina blomtoner på toppen. En omedelbar och givande sniff som talar direkt till lustcentrat hos oss cabernetälskare.

Smaken bjuder på ganska fluffig frukt och en känsla av hyfsat låga syror även om balansen inte på något sätt slarvats bort. Tanninerna känns snälla, men lurar under frukten. Det är roligt med andraviner; samtidigt som man kan ana att det här egentligen är en vacker skugga av något mycket större skvallrar eftersmakens sanslösa mineralitet om att druvorna minnsan inte inte har vuxit på vilken plätt som helst. Salmiak och kafferost i svansen.

En god och givande Bordeaux med lite transatlantiskt tycke i omedelbar, hedonistisk stil. Inte så mycket att fundera över, vi dricker djupa klunkar till en rosastekt hängmörad entrecôte. (91)

2008 Melville Pinot Noir Carrie's

2008 Melville PN Carrie's har efter en stunds flaskluftning en riktigt stor doft; man kan nästan se hur aromerna kryper över kanten på kuporna och sprider sig längs bordet. Här handlar det om uppenbart riktigt mogen pinot noir med drag av körsbär, tranbär och vildhallon i renaste skrud. Men det finns så mycket mer att hitta - Greg Brewer gillar att vinifiera med en del stjälkar och möjligen bidrar det till dragen av riktigt komplex kryddighet med kanel och milda bakkryddor. Vidare undervegetation, tobak och mossa, och så lite lakrits och mint, och en saftig ton av citrusfrukt. Det här är en riktig sniffe-pinot, om än stöpt i en form som nog skulle få en baskerklädd åldring från Bourgogne att sätta i halsen.

För har man Bourgogne som måttstock för hur all pinot måste smaka så skall man nog inte göra sig besvär med det här vinet. Frukten är riktigt tät med ogenerad kalifornisk generositet, och här finns en kropp och en rondör som man svårligen skulle placera i Côte d'Or. Att alkoholen närmar sig femton procent spelar så klart in, och nog finns en hel del solsken i svansen samtidigt som det här nog är den mest välbalanserade pinne signerad Greg Brewer jag hittills smakat; alkoholen är mycket mindre märkbar än i de årgångar vi druckit av Melvilles PN Estate. Hela bygget är helt enkelt rasande stiligt ihopsnickrat i yppig, mogen stil, där de saftiga apelsinlika syrorna bidrar till balansen. Inte för alla, och absolut inte hela tiden för mig, men helt klart en god, kick-ass jänkarpinne i början av sin karriär. (92-93+)

PS. The mother of all Greg Brewer-porträtt hittar man fortfarande här.

PPS. 330 DKK hos KKWine.

2009 Dönnhoff Riesling

Så där ja våren, nu är vi kompisar igen. De där fyra plusgraderna och snön som yrde runt huvudet på vägen till jobbet i början av veckan satte djupa spår i vår relation, men så här i solen på balkongen med fokus på Dönnhoffs nysläppta instegsriesling är jag beredd att dra ett streck över de där dumheterna. Vi koncentrerar oss istället på en pigg, ung rieslingdoft med en för mästaren i Nahe sedvanligt välpackad fruktkorg fylld av melon, persika, klementin, päronsoda och gurkvatten. Vidare blommor, nässlor och örter, och så en gnutta skaldjursliknande mineralkaraktär på djupet. Doften känns lätt och lekfull, känslor som förstärks i smaken där de friska syrorna får extra skjuts av en liten spritsighet. Restsötman kan inte handla om så värst många gram per liter, och är inte det minsta kletig trots vinets totala ungdom utan ger mest en liten extra skjuts på längden. För 145 kronor går det inte att ha några invändningar alls. Skål våren, kan man få ett glas till? (89-90+)

PS. Ännu bättre andra dagen med en underbar elegans och balans. Rent av outstanding gott, klockrent köp.

2004 Hugel Riesling Jubilée

Det är mycket snack om drickfönster hit och dit, och hur många gånger har man inte suttit med ett riktigt gott glas men ändå haft den där gnagande känslan att kanske, kanske kunde man ha kramat ur ännu lite mer njutning genom ytterligare lagring? Hur mycket kan man egentligen kräva av ett stackars vin? När det gäller Hugels 2004 Riesling Jubilée finns dock inga krav, bara villkorslös njutning. Vinet tycks befinna sig i en ganska perfekt fas i sin utveckling för min smak och levererar på ett fantastiskt sätt. Redan från början får man en stor, vidöppen doft med viss mognad där den gula frukten rymmer inslag av såväl gula äpplen som representanter från tropikerna, och så krämiga citrusdrag - mer lemon curd än nypressad citron. Vidare en gnutta barrig grönhet som snart leder över i mer uttalat parfymerade, blommiga slingor som blandas med underbara, oljiga petroleumtoner. Åh, vilken sniff.

Vinet forsätter att leverera i munnen med överraskande kraft och tryck från den yppiga frukten och en smått oljig munkänsla som dock aldrig blir tung eller tröttande tack vara de höga syrorna. Här finns inga svackor, aromerna hänger i med full kraft hela vägen ut i den mineraliska, aningen citrusbittra eftersmaken och klingar kvar riktigt länge medan spottkörtlarna jobbar för fullt. En fenomenalt god Alsaceriseling. (92-93)

PS. 250 spänn i september 2008, nollfemman finns listad i BS för en hundring mer. Någon som smakat?