söndag 3 november 2013

2012 Dirty & Rowdy Mourvèdre Santa Barbara Highlands



Vi har ett riktigt hipstervin i glasen. Dirty and Rowdy har på kort tid blivit en av de mer omtalade producenterna i den nya kaliforniska vågen. Som så ofta handlar det tyvärr om riktigt små volymer, och vinerna är ruskigt svåra att få tag på. Kvällens vin sålde slut redan halv nio på morgonen när det släpptes i början av juni. Jag fick sälja en njure i Los Angeles i somras för att få tag på en flaska. Bakom projektet finns två mat- och vinbloggare och deras fruar. Det finns förstås en historia här...

Man kan säga att allt började 2009. Hardy Wallace bodde i Atlanta och jobbade med marknadsföring på Kodak, som hade brottats med ekonomiska svårigheter i flera år. Nu meddelade chefen att han tyvärr var tvungen att avskeda Hardy. För många skulle ett sådant besked innebära en djup livskris. Hardy själv har i efterhand sagt att det var den bästa dagen i hans liv.

Uppsägelsen blev en möjlighet till nystart. Hardy sålde huset i Atlanta och flyttade till Kalifornien. Äntligen kunde han helhjärtat ägna sig åt vad som varit hans egentliga passion i flera år, nämligen vin. Efter att ha arbetat och knutit kontakter hos producenter som SaliniaFailla och Corison var det dags att pröva de egna vingarna och försöka göra eget vin tillsammans med vännen Matt Richardson. Hardy hade i flera år skrivit vinbloggen Dirty South Wine, medan Matt drev matbloggen Rowdy Food. Dirty and Rowdy Family Winery var fött.


Hur startar man egentligen ett eget vineri i Kalifornien? Ja, ser man till en del av de nykomlingar som dök upp för sådär tio år sedan verkar receptet enkelt. Man sätter bara sprätt på en ansenlig del av sina miljoner, köper en prima markplätt, låter en inredningsarkitekt leva ut alla sina våta drömmar i ens nybyggda vineri, anställer konsulter som exempelvis David Abreu och Michel Rolland, sätter prislappen på några hundra dollar flaskan för den första årgången, och sedan är det bara att luta sig tillbaka och se poängen trilla in. Fråga bara Cliff Lede. Eller Mark Nelson på Ovid. Eller Tom Futo.

Men för vanliga dödliga utan en massa miljoner i ryggen då? Ja, då får man be vänner om hjälp, i detta fall bland andra Pax Mahle från Wind Gap Wines. Och man får ta vad som finns tillgängligt i form av inköpta druvor. De första årgångarna har Dirty and Rowdy gjort två viner - en vit skalmacererad Sémillon och en röd Mourvèdre. Ingen av druvorna stod högst på Hardys lista, men man gillade de resultat man fick och kände förtroende för odlarna. Nu har man utökat portföljen med Mourvèdre från fler lägen i delstaten, och dessutom lite Petite Sirah, Chardonnay och en sprillans ny tappning av Pinot Blanc pétillant naturel...

Om valet av druvor var lite slumpmässigt så finns det en sak som Dirty and Rowdy aldrig tvekat en millimeter om. Stilen. Det har hela tiden handlat om att göra precis sådana viner man själv vill dricka. När det handlar om rött är den främsta förebilden Beaujolais från Marcel Lapierre. Alltså premierar man lätthet och syra, vilket innebär tidig skörd och en icke-interventionell framställning som man i Europa mest ser hos producenter i naturvinsfacket. Och alltså sitter vi här med en ljusröd Mourvèdre som klockar in på 11,6% alkohol. Bandol it ain't...


Nej, det är nog ingen som skulle gissa Bandol om man fick 2012 Santa Barbarbara Highlands Mourvèdre blint. Fast knappast heller Kalifornien. Den här syrliga röda frukten hör hemma i gamla världen med jordbuggar, körsbär, lingon och rönnbär. Det finns försiktiga drag av jord, och så citrustoner och lite stjälkig kryddighet med kanel.

Smaken är knappt medelfyllig och frisk, tart skulle nog en jänkare säga, med en minimal stramhet från de mesiga tanninerna. Fin renhet i frukten, men också lite ungdomliga kartiga drag och en gnutta grönhet i de spetsiga syrorna. Riktigt rensande eftersmak med blodapelsin och stjälkkryddor. Vinet är slankt, svalt och lättdrucket, helt enkelt gott i en välbekant stil. Det är inte svårt att dra paralleller till såväl naturlig Beaujolais som något från Arianna Occhipinti, eller kanske till valfritt glas på en hipp vinbar i Paris.


För är det något som sticker ut i det här vinet så är det just stilen. Förvisso en mycket sympatisk sådan, men trots allt en medveten stil. Det finns en likriktning hos många viner i naturvinsvågen, precis som det finns hos parkeriserade tungviktare med nedvattnad tokmogen frukt och uppfostran i tvåhundra procent ny ek. Båda stilarna är väl ungefär lika lätta att känna igen. För min personliga del skulle jag önska att den kaliforniska terroiren, det vill säga solskenet, fått lysa igenom en aning mer i det här vinet. Det är sympatiskt och gott som det är, men jag hade gärna sett en gnutta högre fruktmognad.

PS. Jag förstår att ni är oroade, men jag har faktiskt bägge njurarna kvar. Vinet är inköpt i den ypperliga butiken domaineLA på Melrose Avenue i Los Angeles. Här blev det blev ett alldeles för kort besök, men vilket jäkla utbud! Det känns som varje flaska är vald av ren kärlek, både från gamla och nya världen. Ett givet stopp nästa gång man har vägarna förbi Hollywood.

PPS. Lånade några bilder från producentens hemsida.

9 kommentarer:

Ulrik sa...

Bandol it aint't. Och Kalifornien var jag inte nära på att gissa. Men ganska trevligt äevn om jag inte skulle bunkra upp själv.

Anders Landström sa...

Tur att det säljs i små volymer. Kan se SBs inköpare slita sitt hår med den etiketten. Hade troligen inte passerat det nålsögat

Intressant med det äggformade jäsfatet. Har börjat se det hos en del av de mer progressiva odlarna i Champagne också. Fluga eller här för att stanna?

/Anders

Anonym sa...

Jag är nyfiken på den årliga avstämningen av Ridge estate Cab. Har det blivit en inloggad sådan?

/Carolus81

Anonym sa...

Suck... Obloggad ska det så klart vara.

Frankofilen sa...

Nope, faktiskt varken provat eller köpt ännu. Men 2010 Montebello var god. Vad tyckte du själv om Estate?

Anonym sa...

Drack en igår och den känns lite grinigare än både 08 och 09. Inte lika charmig i min mun. Jag gillar när den är lite kralligare. Men det är en fin doft som jag tycker känns väldigt mycket Ridge. Sista glaset var bäst så det är till att lufta ordentligt nästa gång eller lagra.
/Carolus81

Jill sa...

Tack för att ni kom till butiken!

Frankofilen sa...

Thank you for some friendly service in the store, and for having such a great selection. Wish I could've stayed longer. Pity it's such a hassle to bring back bottles to Europe when flying. Wish there were wine shops like yours in Stockholm...

Anders Landström sa...

Kan inte uttrycka det bättre Frankofilen. Önskar vi hade andra vinbutiker i Stockholm