Sjuttiotalet

"Wanted! Young man single and free!

Experience in love preferred, but will accept a young trainee..."

Hej och välkomna till tolvstegsprogrammet. Jag heter Frankofilen och är en svårartad listnörd. Lyckligtvis är jag inte ensam. Ta till exempel Niklas som plötsligt levererade en personlig Spotify-lista med nittiotalshits härom veckan. Jag älskar sånt, och självklart utbröt en vild diskussion per mail där både jag själv och Finare Vinare visade tillräcklig åsiktsinkontinens för att sätta ihop kompletterande listor. Snart väcktes frågan om man inte borde göra samma sak med sjuttio- eller åttiotalet?

Det var väl ungefär då sjukdomen slog till med full kraft. Jag försökte nämligen göra en spellista över sjuttiotalet. Ha, det går ju inte! Decenniet var ju så inihelvete mycket bättre än nittiotalet på alla vis. Ta bara alla singer-songwriters, hela den sköna West Coast-scenen, för att inte tala om England och New York. Och då har vi inte ens snuddat vid övriga Europa eller vid soulmusiken som upplevde en verklig guldålder.

Ja, ni förstår själva. Jag var snart uppe i över ett dygns speltid. Screw that. Men om man begränsar sig lite då? Varför inte en lista med bara sjuttiotalssoul, all killer, no filler? Det är ju trots allt den musik jag kanske lyssnat mest på de senaste femton, tjugo åren. 

"I'm a real tough act to follow..."

Så här är den. Den landade på knappa fem timmar, och då har jag nog glömt en hel del samtidigt som jag medvetet låtit bli en del grejer som känns sönderspelade. Det är dessutom mycket som fortfarande inte finns på Spotify. Jag hade till exempel gärna haft med Johnny Bristols "I Sho' Like Groovin' With You" (1976) eller Tom Brocks "Naked As The Day I Was Born" (1974). Men men. 

Flera av de här låtarna hör förstås stilmässigt mer hemma i sextiotalet, men är de släppta mellan första januari 1970 och sista december 1979 så platsar de, även om jag fubbade lite och slängde in en nutida remix bara för att den gör mig glad. Ni märker vilken låt. Men det är med viss nödvändighet det blir en smula spretigt, från det slickaste slicka till low-fi-soul som Jack Hammers "Swim" (1971). Och det går såklart inte att komma runt discon. Det finns några sådan låtar utspridda på hela spellistan, men även ett längre parti sista timmen i slutet, när vulkanutbrottet Millie Jackson klingat ut och det börjar regna technicolor-stråkar över Phyllis Hyman...

Så, om någon är intresserad - varsågoda.