lördag 17 januari 2009

2004 Château Kirwan


Efter goda och givande upplevelser av d'Armailhac och en obloggad Carbonnieux förra helgen vågar vi oss på ännu en nollfyra. Fast Kirwan är förstås något annat än de där ganska traditionella och rödfruktiga slotten. En skillnad stavas Michel Rolland, som var konsult fram till 2007. Denna tredje cru har gjort stora investeringar senaste dryga decenniet, med en allt modernare profil som följd. Och i samma takt som vinjournalisternas betyg har åkt i höjden har kritiska röster hörts om förlust av typicitet till förmån för frukt och fat. Alla minns väl Michael Broadbents utfall i Mondovino, där han menade att Kirwan mer smakade högra stranden än Margaux. Vi får väl se.

2004 Château Kirwan är stiligt rubinröd. Doften bjuder på en blandning av mörk frukt med både crème de cassis och plommon på en rejält tilltagen spegel av fat. Massor av rostade toner av kaffe och choklad, tillsammans med ett par vaniljstänger och mandelmassa. Den lite fräna fatbehandlingen ger mig vid något tillfälle associationer till ansjovisspad och 2004 Cà di Pian. Faktiskt lite grillat kött också. Med luft tillkommer några blyga violer som skulle kunna peka mot Margaux, och rätt oblyga inslag av både tobak och cederträ. Smaken är svalt medelfyllig men har samtidigt massor av tätt tvinnad modern fruktighet. Här känns det som att lite ytterligare tid på rygg är av godo även om det är riktigt gott redan nu med lite luft. Finmaskiga, högkvalitativa tanniner ger lite åtsnörpning i slutet tillsammans med en trevlig jordton och viss mineralkaraktär. Härlig balans! Ur det tomma glaset kommer lite stalliga toner som gör en sugen på skvätt till.

Vem var det egentligen som spydde galla över Bordeaux på årsbästalistan? Det här är härligt, och förstärker mina goda intryck av årgången. Samtidigt är det den nollfyra från de senaste veckornas trio som mest behöver mest tid i källaren trots sin moderna profil. Och visst kan jag hålla med Broadbent. Hur mycket jag än skulle önska det befinner sig inte mina smaklökar på den nivån att jag med någon större träffsäkerhet kan sitta och plocka kommuner blint, men säkert hade det här inbjudit till en diskussion om högra vs vänstra stranden om vi provat blint. Å andra sidan tycker jag helheten skriker Bordeaux, och jag har svårt att bli så värst upprörd. Margauxtypiciteten kommer kanske att öka med lagring.

PS. Som andravin bjöd vi på en 2004 La Tour de By. Helt annan stil än Kirwan, men oj så god - en av de bästa flaskorna hittills. Ni har väl inte glömt bort hur bra den är? Skall man tro Andreas Larsson är nollfemmorna som borde dyka upp snart inte alls på samma nivå. Somliga slott tycks ha tagit den goda årgången för given och struntat i selektionen. Labadie verkar ha gjort samma misstag enligt rapporter.

16 kommentarer:

Niklas J sa...

Å andra sidan; har man provat Kirwan från 70- och 80-talet så är man egentligen bara överlycklig att det här slottet slutligen vaknade! Tror knappas det funnits någon kommun i Bordeaux som haft så många underpresterare som Margaux, jo Saint Emilion, men lejonparten gör idag bra, mkt bra elle rentutav strålande vin! Som vinvän ser jag hellre det även om det sker på typicitetens bekostnad....

/Niklas J

Micke sa...

Provade just Labadie för ngn månad sedan o var klart besviken jämfört med de -01:or som druckits fram till nu. Känns kokt o klart obalanserad med 14,5% alkohol.

/Mikael

Café Rotsunda sa...

Fanko,
Har en privat grej jag vill stämma av med dig. Kan du gå in på min hemsida www.mgv.nu och dra iväg ett mejl till mig, så hörs vi.

Finare Vinare sa...

Micke, vi instämmer helt om 2005 Ch Labadie. Alkoholvass, kokt och obalanserad, svårdrucken. Varningstriangel, rent av dödskallemärkning ;-)

MiGa sa...

Drack nyligen Sharmes de Kirwan 2004, som den nybörjare jag är på lite dyrare viner så upplevde jag vinet som er Ch Kirwan.Tyckte den var mjuk och fin i smaken och doftade rätt mycket som ert vin.
När jag kastade tomflaskan några dagar senare satte jag näsan till och fick en doft av syren.

ASi sa...

Jag minns inte Broadbents kommentar som ett utfall, sa han inte ungefär "förr smakade den som en dålig Margaux, men numera som en god Pomerol". Sedan var han visserligen inte säker på om han tyckte detta var bra eller dåligt...

Själv försöker jag glömma många trista buteljer Kirwan, och endast komma ihåg 1970 som var bra.

Frankofilen sa...

ASi - utfall kanske är fel ord, men visst var han kritisk? Jag minns inte hans exakta ord, men så här sammanfattar Decanter händelsen: "in the polemic film Mondovino, veteran critic Michael Broadbent criticised the wine for tasting more like a Merlot-dominated Pomerol than a Margaux".

Han sade sig ju föredra de trista tidigare årgångar av Kirwan som både du och Niklas J har smakat och helst vill glömma, hellre det än "a global wine that’s innocuous". Det är en intressant fråga i sig - typicitet framför allt i alla lägen?

Nåja, nu är ju Rolland ute ur bilden på Kirwan, nollfemmorna blev väl hans sista årgång.

Björn sa...

"Det är en intressant fråga i sig - typicitet framför allt i alla lägen?"

Jag har svårt att se det intressanta i den frågan. Det är upp till var och en. Det är rätt omöjligt att hitta på argument för att det ena skulle vara rätt och det andra fel.

Vintresserad sa...

Franko, intressant läsning! Har du provat några Kirwan från andra 2000-tals-årgångar? Ngn jämförelse? Vi har åtminstone ngn årgång (2001 eller 2002 eller evt båda) i källaren... kanske dags att prova. Dock så missade vi 2004, och det verkar ju varit en miss!

Frankofilen sa...

Vintresserad - nej det här var första smakprovet av Kirwan.

Björn - "det är upp till var och en" är en vidsynt och förlåtande inställning, som säkert dessutom gör tillvaron enklare. Det hindrar dock inte ganska högljudda röster inom vinvärlden från att självsäkert fastställa att ursprungstypicitet är det finaste som finns, och således "rätt". Själv tycker jag frågan är tillräckligt intressant för att jag skall känna mig kluven. Visst tar man, precis som Niklas påpekat, hellre ett bättre, mindre ursprungstypiskt vin än blaskigt plonk. Å andra sidan är ju typicitet i allra högsta grad berikande. En uppsjö av välgjorda högpoängare som smakar likadant oavsett om druvorna växt i Frankrike, Australien, Chile eller USA låter synnerligen trist. Korkar jag upp en Chablis till ostronen vill jag inte ha en Napa Chardonnay i glasen. Var sak har sin plats och tid.

Niklas J sa...

Lägger mig i typicitetsdebatten! Broadbent må vara den som provat mest av alla nu levande vinpersonligheter och hans Vintage Wine är helskön mysläsning. Kritiker av rang har han emellertid aldrig varit, mer allas mysfarbror.

Att försvara Kirwan och den fullkomliga likgiltighet till vin de producerade under 2-3 decennier är inget annat än ett bakåtsträvande. Hur man kan försvara något som mer stank än doftade, hade mer brett i källaren än en lagård, vinerna luktade pappkartong, var oxiderade och hade horribel syra och klen frukt; det är mer än jag kan förstå.

Vissa Kirwan jag provat har varit så mediokra att jag inte kan förstå hur någon ens kan se detta som typicitet!

Liknande är ju debatten kring Pavie som han också blandat sig i. Han hyllar den gamle ägaren Valette's viner även om vinerna svängde som värsta serpentinvägen vad gäller kvalitet. Han närmast hånar Perse's stil och skriver om 2000 att det duger till "wine competitions and our american cousins". Det är så j-a föraktfullt skrivet och Broadbent och Jancis R hackar på nya Pavie för sin portvinsaktighet! Perse själv har ambitionen göra moderna versioner av legendariska viner som 1947 Cheval Blanc. Tittar man på Broadbent's kommentarer om 47:an från Cheval så nämner han den som en av de absolut största och ett vin med "high alcohol", "sweet", "port-like". Intressant att Cheval Blanc får ha det men inte Pavie! Undrar om Broadbent varit lika kritisk mot '47 Cheval om han provat den i sin linda, som han gjort med Pavie? Eller är det bara ännu ett av den engelska vinkritikerkårens barnrumpeförsök att håna och vara tvärtom allt som Robert Parker säger?

Henrik sa...

Ursprungstypicitet kan vara något som gäller recensenter och skribenter lika mycket som vin - om en nätt fördom tillåts mig.
Läs Broadbent och Parker blint, så tvivlar jag på att det blir några problem att pricka in nationalitet.
Däremot, både Broadbent och Parker har förstått att kunskap och kompetens bara är grunden för att vara intressant, personlighet behövs också.
I min gom åtminstone gäller även detta vin.
För att säga något om Kirwan, så har jag inte druckit Kirwan sedan jag jobbade på krogen på 1980-talet och fick prova både någon äldre och och någon yngre variant. Den äldre var fantastisk, den yngre bara värd att spotta.
Dåligt vin blir ju inte bättre för att det har tradition. Om man kan sälja vin som smakar pappkartong och kunna ta betalt bara för att det står Kirwan på etiketten och Broadbent står bakom, tja, grattis då.
Då dricker jag hellre 2004 Kirwan.
Och jag håller med Franko, jag kan ibland helt och hållet villa bort mig på Bordeauxs stränder.

Andreas Larsson sa...

De som klagar på att Rolland gör dåliga viner är bara okunniga, tror man på det som Nossiter uppvisar i Mondovino så köper man bara en färdig, ofullständig och snevriden bild, Jag älskar inte allt han gör, men det finns ingen stil, inget recept, hans viner är terroirbetonade och personliga, Rolland har i mångt och mycket räddat Bordeaux.

Anonym sa...

hejsan,

kan du maila din adress till: Pia@tailsweep.com
det gäller annonsering på bloggen.

/Pia

Anonym sa...

Angående Labadie 2005 så har den nu fått mycket bra kritik i Allt om Vin i senaste numret.

Har någon provat den igen nyligen? Kan det ha funnits dåliga flaskor inledningsvis?

Frankofilen sa...

Anonym,
ingen aning, jag har inte provat den årgången. Men det finns ju många exempel på viner som hyllats i AoV eller andra tidningar som fått mycket kritik i bloggosfären. 2006 Brolio till exempel. Smaken är som baken, prova en själv och se vad du tycker.