Fortfarande rosiga om kinderna efter Shafers förförelsekonster är vi sugna på mer cabernet. Fram åker denna flaska som plockades upp i all hast i London för några år sedan. Château Ferrière stoltserar med statusen tredje cru sedan 1855 års klassificering, även om många tycker att slottet är en evig underpresterare.
2002 Château Ferrière är rubinrött på väg mot brunrött med lite vattniga kanter. Blyg, nedtonad doft som växer en gnutta i karaffen . Det som finns är dock inte så dumt. Jordiga svartvinbärsaromer blandar sig med lite rödare drag av bokna äpplen, och en cigarr spetsad av en nyvässad blyertspenna. Diskreta kaffebönor och vanilj, och över allting svävar lite Margauxparfym av blommor. Hoppsan, några av blommornas gröna stjälkar hänger visst också med.
Smaken är mager och ogin. En del gröna inslag av rotfrukter lyfter inte direkt helheten, och både mitt och slut är ganska blaskiga. Avslutningen är kort, kärv och lite bitter med en anstrykning av hetta. Frukten orkar inte med de tanniner som finns kvar.
Vinet lyfter sig en aning till maten, men jag tillhör dem som tycker att begreppet matvin mest är en eufemism, och kvällens utsökta långkokta lammbog hade förtjänat en bättre danspartner. Skrattretande dålig utväxling på de 340 kr expediten på Nicolas hade mage att kräva. Årgången hjälper förstås inte till, men presterar man så här som tredje cru hoppas jag att man åtminstone rodnar en smula när man går till banken. Lyckligtvis var det här enda flaskan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar